Tidskriften Kuba

Jag har autism, lever ett enkelt men rikt liv. Min stad i världen har blivit Havanna. Där var jag med om mycket som jag ska berätta lite om. En dag i mars gick Ingrid förbi en resebyrå med annonser om Havanna och Kuba. Jag som gillar att resa, umgås med människor från olika kulturer gillade starkt att Ingrid föreslog en resa till Kuba.

Jag var tidigare i Västindien där jag stormtrivdes. Och varför inte försöka ta reda på hur andra människor med handikappet autism hade det på Kuba; Vilken vård fanns och vilken undervisning erbjöd Kuba för de som har autism?

Så det blev en resa dit i början på april, en resa på en månad. Vi skulle bo först i Havanna, sedan på atlantkusten, nordvästra Kuba, Varadero för att sedan återvända till Havana.
På Kuba såg vi inte en undernärd människa, vi var ofta i de enklare kvarteren, alla såg fysiskt och välmående ut och alla hade mat för dagen och fri läkarvård.

Inte så långt ifrån Kuba, från Brasilien har det kommit rapporter om att polisen skjuter barn i slummen, till döds alltså. Där finns många många fattiga människor och många otroligt rika. Trots att det finns rikedom så får de fattiga ingen läkarvård, den är inte given för dom. Har du inga pengar så dör du. Så är det inte på Kuba.

Varför förföljs Kuba internationellt? Varför skall ett land straffas för det gick sin egen väg bort från imperialismen. Kuba har fattiga studerade från USA och från många andra länder, de studerar kostnadsfritt på Kuba. För att inte tala om alla läkare från Kuba som är ute i fattiga länder och ger vård.

Om man nu säger att det är svårt att lämna Kuba, det krävs pengar för det, hur kan de fattiga i tex Brasilien lämna sitt land och åka till ett land där alla har rätt till vård oavsett inkomst? I USA då, vilka har möjlighet att få läkarvård? De fattiga där har det svårt, stor arbetslöshet i slumområden och i regel ingen läkarvård för dem som inte har råd att ta försäkring. Och för att inte tala om de som svälter i Eritrea-Etiopien och andra länder med människor som dör i svält, vilka möjligheter har dom?

En dag då jag varit på marknaden med Ingrid, gick vi och åt på restaurangen bredvid. Bredvid oss satt en familj som hade en pojke som var dövstum. Jag gav honom några av de presenter vi haft med oss från Sverige. Han blev glad. Ingrid frågade hans mamma om hon var muslim för hon hade huvudbonad och sockor. Sedan gick vi och satte oss på bussen till hotellet och då såg jag att den dövstumme pojken stod och vinkade för fullt till mej.

En ganska vanlig syn är att folk sitter och umgås med varann på ett enkelt sätt. Skönt att folk här inte tittar så mycket på mej. Kubanerna tittar en gång på det som är mindre vanligt sedan fortsätter dom förbi. Vad är det som gjort detta folk så vänligt, hur kan dom bemöta oss så bra trots dom haft det så svårt, hur kan de alla kalla varann för vänner?

Dora Alonso, skolan för autistiska barn
Jag tog kontakt via email till en minister som heter Corona på skolministeriet som gav oss tillstånd att besöka en skola för autistiska barn uppkallad efter Dora Alonso*. Den ligger i stadsdelen Miramar i Havanna. När jag anlände möttes jag av rektor Imilla som hälsade mej varmt välkommen.

Skolan var välvårdad och med stora fina väggmålningar i starka färger utanpå. En härlig skolgård med palmer och tropiska växter.
Imilla berättar för oss att skolan har ca 40 elever och lärartätheten blir ca 1 lärare per 2 elever vilket är jättebra. Tänk dej att nästan alla elever har en egen lärare! Sedan gick jag ut för att möta alla barnen, det blir det möten fyllda av värme och glädje som man också ser emellan elever och lärare. En underbar känsla!

Jag gick runt i skolan och besökte olika klassrum, tittade på hur domjobbade och vilken utrustning som fanns att tillgå. Varje klassrum hade sin prägel beroende på vilken aktivitet man gjorde i rummet. Alltså man jobbade efter metoden ”teach in”.

Varje barn hade sitt eget klassrum och tillhörande lärare. I klassrummet hade alla elever precis som i Sverige en egen låda för sina saker med bilder på sej själva, och eget bildschema som satt fast på väggen samt klädkrok.

Varje klassrum har en spegel så att man kan se sej själv och det viktigt för ens självkänsla. I klassrummen fanns också böcker, leksaker samt barnens konstverk på väggarna. Ett rum hade datorer där dom bla kunde träna talspråk, ett rum för fysiska övningar som innehöll bl a balansbom, mattor och bollar. Musikrummet hade ett piano, maracas och andra instrument där alla kunde sjunga och spela!

Jag såg en övning då barnen och deras lärare samverkade i en stor cirkel ute på skolgården, dom lyssnade till härlig kubansk musik samtidigt som dom rullade en stor röd boll till varandra.
Dom har också en metod för dom som har svårt att koncentrera sej och sitta still. För det fanns en liten hund, alldeles riktig och dom förklarar att ”barnen tar efter ett beteende lättare från hunden än från människor”.

Det finns fler skolor för autism. Rektor Imilla föklarar att ”Dora Alonso” har ett unikt program: ”Vår skola har vårdpersonal och ett nära samarbete med läkare och andra specialister. Vi arbetar också med barnens familjer för att ge stöd och utbildning. Och det viktigaste är ju att integrera barnen i samhället.” Och det tycker jag dom har lyckats bra med. Men kanske det mest fantastiska är att all undervisning, all sjukvård, alla sorters skolor, tandvård etc är gratis!* Dora Alonso var Kubas mest älskade barnboksförfattare, deras Astrid Lindgren.

Besök min hemsida http://worldofocicat.com/john/indexS.html