”Hur kan vänstern stödja Kuba?”
frågar sig SAC Syndikalisternas Kuba-grupp med finansiering från SIDA och Forum Syd

I ett dokument på 13 sidor gör Rebecka Bohlin, Sara Jeswani och Annika Hjelm ett frontalangrepp på Kuba. Några huvudfrågor kan urskiljas:
• De facklig rättigheterna
• De s k fria biblioteken
• Kvinnors ställning
• Kubas satsningar på det ekonomiska området
Det 13-sidiga dokumentet innehåller så mycket sakfel och förvrängningar att det skulle ta lika många sidor som dokumentets att gå igenom dem alla, även om det är enkelt att tillbakavisa dem. Så vi koncentrerar oss på huvudlinjerna.

Inledningen

1. Rubriken på dokumentet är ”Hur kan vänstern stödja Kuba?” Ett enkelt svar är att vänstern stöder inte Kuba genom att slå sina påsar ihop med fascister, antikommunister och terrorister.

• Som källa används bland andra den i Sverige bosatte Carlos Manuel Estefania, tidigare medarbetare i den bruna publikationen ”Contra”, där han inte behöver hålla igen, utan radar upp lögn på lögn på lögn om Kuba.

• Dokumentet hänvisar bl a till hemsidan Cuba Nuestra, där bland andra Estefania står som ansvarig. Denna hemsida, har enligt hemsidan för USA-finansierade ”Freedom House” tagit emot bidrag från just ”Freedom House”. Detta är en känd frontorganisation för USA:s utrikespolitik. Dessutom får Cubanuestra stöd från Folkpartiets internationella stiftelse SILC.

• Cubanuestra, och personerna bakom, har nära relationer till terroristorganisationen CANF (Kubansk-Amerikanska Stiftelsen) i Miami. CANFs hemsida citerar med välbehag olika alster av Estefania (och hans kollega Gainza) och de gemensamma arrangemang de deltagit i mm. CANF står bakom såväl mordförsök mot kubanska ledare som spprängattentat mot turistinstallationer i Havanna. CANF har finansierat Posada Carriles som är hjärnan bakom mängder av terrordåd, bland annat sprängningen av ett civilt kubanskt flygplan, varvid alla ombord omkom. Posada skyddas av Bush-regeringen.

• Huvudkällan till SAC/Kuba-gruppens dokument är Jorge Masetti, argentinare som i Frankrike företräder den kubanska organisationen ”Todos Unidos”, som samarbetar med USA:s intressekontor i Havanna. Exempelvis kan man från intressekontorets hemsida ladda ner ”Todos Unidos” program. Det är en lång önskelista, och handlar mycket om privatiseringar. Företrädare för Todos Unidos har haft överläggningar med USA:s förre utrikesminister Colin Powell och med CANF.

• Argentinaren Masetti är SAC-gruppens favorit”vänster”kuban. Han har i Miamipressen gjort en rad uttalanden som borde få alla syndikalister att höja på ögonbrynen. Han uppmanar Bush att ”öka stödet till oppositionen på Kuba” och ”det behövs en amerikansk front för demokratins försvar och krossandet av det kubanska tyranniet.” ”Fidel är allierad med det internationella kapitalet”. Osv osv. Ibland slinter tungan på herr Masetti. Vad sägs om: ”Kuba underblåser antiamerikanska känslor och underminerar våra intressen i området.” (vår kursivering)

• För många latinamerikaner är Masetti en simpel förrädare som förtalat och förrått medlemmar i olika vänstergrupper i en lång rad länder.

• Masetti är knuten till den franska organisationen ”Reportrar utan gränser” som försökt värva agenter på Kuba och sedan åratal driver en anti-kubansk kampanj. Denna organisation har visat sig finansieras delvis av USA-myndigheter och har kontakter med exilmaffian i Miami. Om detta finns gedigen dokumentation.

• Att man använder dessa källor för en förment ”vänster”-ståndpunkt borde vara mer än nog för att diskvalificera Annika Hjelm, Sara Jeswani och Rebecka Bohlin. Men de har fel också i sakinnehållet:

2. Ytterligare några kommentarer till 1:a sidan:

• ”Fri facklig organisering är förbjuden sedan revolutionen”, hävdas dokumentet. Men dagens kubanska landsorganisation CTC är densamma som sedan bildandet 1939 har varit den enda såväl juridiskt som de facto erkända representanten för Kubas fackföreningar. Åren före 1959 togs dock ledningen över av Batistadiktaturens hantlangare, och de sanna fackföreningsaktivisterna gick under jorden och deltog i befrielsekampen. Mot den bakgrunden är påståendet att det var bättre före 1959 minst sagt märkligt.

• ”Vanliga kubaner får det allt sämre…den fria sjukvården förfaller”, är ett annat påstående i dokumentet. Ytterligare ett exempel på den obefintliga kunskapen om Kuba och utvecklingen på senare. Kubas ekonomiska tillväxt sedan mitten på 90-talet har varit enastående. Förra året kunde löner och pensioner höjas kraftigt. Vad gäller sjukvården visar alla indikatorer på att den bara blir bättre. Den är helt överlägsen alla hälsosystem i Amerika. Kuba har i stort sett övervunnit krisen som uppstod i samband med att landet förlorade hela sin utrikeshandel när östblocket bröt ihop och USA skärpte blockaden.

• ”Bara de som har tillgång till dollar…har möjlighet att köpa importerade varor.” Också här är okunskapen genant. Dollar förekommer inte längre som betalningsmedel på Kuba. Växling mellan nationella och konvertibla pesos görs helt öppet och lagligt på växlingskontor. Därmed kan i princip alla köpa importerade varor. Att det sedan förekommer inkomstskillnader och därmed ojämlika köpkraft är en annan sak.

• ”Orättvisorna ökar”. Förmodligen önsketänkande av skribenterna. Orättvisorna ökade i början på 90-talet då det gällde för Kuba att överleva östblockets sammanbrott och USA:s skärpta blockad. I takt med den anmärkningsvärda ekonomiska återhämtningstakten sedan mitten av 90-talet har de senaste åren alltfler åtgärder vidtagits för att återigen minska den ekonomiska ojämlikheten bl a genom upprepade höjningar av pensioner, löner och socialbidrag. Orättvisorna minskar. Och även när de var som störst var orättvisorna på Kuba de utan jämförelse minsta i hela Amerika.

De facklig rättigheterna
Det krävs inte så mycket eftertanke för att inse att det vore kontraproduktivt av fackföreningsrörelsen på Kuba att gå i strejk. CTC har ett stort inflytande i samhället och rådfrågas inför alla beslut som berör dess medlemmar. En omfattande utredning, gjort av USA-juristen Debra Evenson och en rad i USA verksamma experter inom arbetsrätt och fackföreningsfrågor: Workers in Cuba – Unions & Labor Relations” 2001) säger:

• Sedan bildandet 1939 har den kubanska landsorganisationen CTC varit den enda juridiskt erkända representanten för Kubas fackföreningar. Fackföreningsrörelsen har med kraft försvarat sin enighet; CTC tillbakavisade under 40-talet starka påtryckningar som gick ut på att utesluta kommunistiska medlemmar och splittra rörelsen. Under slutet av 50-talet tvingade Batistadiktaturen på facken sina hejdukar, men de kastades ut när revolutionen segrat. Återupprättandet då och konsolideringen av den fackliga enigheten efter 1959 var således inget brott med traditionen. Sedan CTC:s grundande har målet varit att förena alla fackföreningar inom ramen för en enda landsorganisation.

• För några år sedan genomfördes en undersökning bland medlemmarna. Det visade sig att dessa ansåg att bevarandet av den fackliga rörelsens enighet var den största framgången.

• Idag axlar CTC dubbla roller: att organisera lönearbetarna och försvara deras intressen och rättigheter, och att främja det ekonomiska, politiska och sociala framåtskridandet och främja en förbättrad levnadsstandard för såväl medlemmar som alla kubaner.

• Medlemskap i fackföreningen är frivilligt. 98 % av alla arbetare är med i något av de nationella förbunden. Medlem eller inte, så har alla anställda rätt att delta i de månatliga stormötena på arbetsplatsen, liksom i diskussioner om kollektivavtal, val av löntagarrepresentanter i företagets klagomålsnämnd osv.

• Facket är helt självfinansierat genom medlemsavgifter som betalas personligen en gång i månaden. Facken tar inte emot subventioner från staten eller från annat håll.

• Det socialistiska systemet medförde för Kubas arbetare och alla kubaner omfattande rättigheter och garantier; rättigheter som de aldrig tidigare haft tillgång till. Dessa inkluderade rätten till arbete, lika lön för lika arbete, ett socialt trygghetssystem omfattande alla, en månads betald semester, sjuklön och ledighet vid barnafödande samt fri hälsovård och utbildning.

• Det var CTC som såg till att utländska företag inte skulle kunna anställa kubansk arbetskraft direkt.

• Fackföreningsrörelsen har direkt påverkat många lagförslag.

• Facket har rätt att delta i företagens ledningsmöten

• Det finns en tendens att minska storleken på klubbarna för att skapa närmare relationer mellan medlemmar och ledning

• Val av klubbledning sker med två och ett halvt års mellanrum. Kandidater nomineras av arbetarna. Valen är slutna.

Det finns inget förbud mot flera fackliga organisationer, men ”oppositionen” har inte lyckats få något stöd på någon arbetsplats.

Vad gäller CUTC som SAC-gruppen framhåller, är det att beteckna som ett familjeföretag. Consejo Unitario de Trabajadors Cubanos består av: Pedro Pablo Alvarez Ramos (Generalsekreterare), hans fru Elizabet Pineda Valbaseda (Direktör för "fackliga biblioteket"). Dessutom hans döttrar Susana Alvarez Pineda (ledare för det kvinnliga avdelningen) och Aimé Cabrera Alvarez (ledare för den religiösa avdelningen).

Det är tveksamt om de organiserar några arbetare i Kuba, och de samarbetar mycket nära med en annan "fri" fackförening: Fedracion de Plantas Eléctricas, Gas y Agua de Cuba i Miami som är en av de grupper som för tredje året i rad får dela på mångmiljonsbelopp i dollar från USAID / NED http://www.usaid.gov/locations/latin_america_carib.

CUTC tillhör den kristna fackföreningsinternationalen, vilket i latinamerikanska sammanhang för det mesta innebär gula USA-stödda fackföreningar som motarbetar de vänsterledda fackföreningsrörelserna.
ACILS (American Center for International Labor Solidarity) förmedlade USAID- och NED -pengar till CLAT (Central Latino-Americana de Trabajadores) där CUTC ingår. De är nog den minsta fackföreningen i CLAT. CLAT finansierar även de "fackföreningar" som stod bakom militärkuppen mot Chavez i Venezuela och som länkas flitigt från CUTC:s sida.

7 januari 2006 träffade ett antal republikanska kongressledamöter (Lacy Clay, Steve Linch, Williams de la Hunt, Joan Emerson, Vic Zinder och Hilda Solís) ”oppositionen” på det lyxigaste hotellet i Havanna, Hotel Nacional. Bland ett tiotal företrädare för de i utländska media mest namnkunniga smågrupperna fanns även Pedro Pablo Alvarez Ramos från CUTC.
Alla deltagare finns listade på CUTC:s egen välfyllda hemsida, http://webcutc.org/documentos/sereunen.htm. Inte speciellt förvånande så beskrivs mötet som vänligt och att parterna var överens.

Det fins inget som ens är socialdemokratiskt i denna högerkristna grupp som kallar sig fackförening men som inte representerar annat än USA:s intressen.

För övrigt är CUTC inte mer förtryckt än att de har en adress, telefon, fax och e-mail i Havanna(se deras flotta hemsida). Och, som sagt, kan hålla möten på lyxhotell i Havanna.

De sk ”fria biblioteken”
Skrönan om de ”fria biblioteken” på Kuba har tillbakavisats ett otal gånger. Dokumentationen är omfattande. Många svenska bibliotekarier och andra intresserade har på plats kollat sanningshalten i lögnerna. Såväl USA:s Biblioteksförbund som Internationella Biblioteksförbundet har på plats flera gånger undersökt anklagelserna mot Kuba och kategoriskt tillbakavisat dem. Detta trots hårda påtryckningar från USA-administrationen för att få dem att inta en annan hållning. Istället har man torrt konstaterat, att Kuba har det bästa offentliga biblioteksväsendet i 3:e världen. Likaså att det största hindret för Kubas bibliotek är USA:s blockad. Skribenten försöker förvränga och dölja slutsatserna från de båda biblioteksförbunden, för deras slutsatser passar inte hennes syften.

Efter att de av liberalerna och andra påstått förbjudna böckerna av Astrid Lindgren och George Orwell iakttagits på Kuba, gör skribenten Siv Wold-Karlsen en intressant analys: ”Nu har både Orwell och Pippi observerats i kubanska bibliotek, men de kan förstås likväl ha utsatts för mer eller mindre sofistikerade former av censur.” Att Pippi Långstrump varit ”Årets Barnbok” på Kuba, att kubanska barn älskar Pippi, att Dagens Nyheter för många år sedan skrivit en stor artikel om ”Pippi på Kuba”, att till och med liberalerna tvingats backa från lögnen om de förbjudna böckerna, det hindrar inte Siv Wold-Karlsen i sin ambition att hålla liv i en gammal lögn.

Kvinnors ställning
Här får vi oss en ”analys” serverad av Maria Pettersson. Hon får det till något negativt att ”Om man, som i det kubanska fallet, tillhandahåller lika möjligheter till utbildning, vård etcetera, och reformer för lika lön och dagis, så kommer traditionella ojämlikheter mellan könen att luckras upp.” Hon påstår att ”Kvinnor är återigen hemma vid spisen och föder barn…”
Enbart hennes egna uttalanden visar ju att Kuba kommit långt på jämställdhetsområdet. Tilläggas kan att:

• Kvinnoförbundet FMC spelar en viktig roll för att bryta fördomar och myter kring sexuallivet, för att värna kvinnors reproduktiva hälsa och rätten till den egna kroppen och sexualiteten.

• FMC har varit banbrytande för acceptansen av homosexualitet som en sexuell läggning, inte en avvikelse. (Bara för några årtionden sedan var homosexualitet förbjuden i Storbritannien, och lite längre tillbaka också i Sverige). Hur mycket homofobi finns det i Sverige? Det finns numera klubbar för homosexuella av båda könen på Kuba. Att fördomar lever kvar får man nog acceptera ett bra tag till.

• Kvinnor utgör majoritet av den yrkesutbildade arbetskraften

• Kuba ligger på 7:e plats i världen vad gäller kvinnlig representation i parlamentet

• Kvinnor har 35 % av alla chefsposter inom arbetslivet

• 74 % av alla forskare och läkare på Kuba är kvinnor

• 67 % av de universitetsstuderande är kvinnor

• Fysiskt våld mot kvinnor är ovanligt då det anses omanligt att slå kvinnor

• Det värsta våldet mot Kubas kvinnor är USA:s blockad som försvårar det dagliga livet, särskilt för kvinnorna, som precis som i Sverige fortfarande har huvudansvaret för hushållet.
Vilket land i 3:e världen har kommit längre än Kuba när det gäller jämställdhet? Vad har skribenten för positivt exempel att visa upp?

Kubas satsningar på det ekonomiska området
Rebecka Bohlin skriver på sista sidan om Kubas skattefria zoner. Mycket riktigt inrättades ett antal sådana efter Östblockets sammanbrott och USA:s skärpta blockad för att Kuba behöver hårdvaluta för sin handel. Mycket riktigt får de anställda bara en del av lönen. Det är just för att inte orättvisorna, som skribenterna attackerar på första sidan, ska bli större. Kuba är fortfarande det mest jämlika landet i Latinamerika, trots de svårigheter man har på grund av omvärldens politik. Kubansk arbetslagstiftning gäller också inom dessa zoner. Kuba har inte för avsikt att göra zonerna speciellt omfattande, just med tanke på de nackdelar de medför. Idag, när man övervunnit den värsta ekonomiska krisen, kan Kuba också välja och vraka bland de företag man vill ha in i landet.

Slutsatser
I stort sett på varje sida nämns de 75 ”dissidenterna”. Dessa är dömda för samarbete med främmande makt. De är inte dömda i yttrandefrihetsmål etc. De har bevisligen tagit emot pengar, instruktioner och utrustning från USA. Varken USA eller de själva nekar till detta. De anser det vara deras rättighet. Kubansk lag (liksom svensk, eller US-amerikansk) gör det inte.
Vad gäller Amnesty så är det riktigt att de kallas ”samvetsfångar”, då Amnesty av någon outgrundlig anledning inte ger Kuba samma rätt som man ger andra länder att agera mot landsförrädare. Men läs gärna Amnestys årsrapport 2005 för att få perspektiv på övergreppen. På den regionsammanfattning AI gör över ”Amerika” nämns inte Kuba över huvud taget. Sammanfattningen tar upp de värsta brotten i Amerika mot Mänskliga Rättigheter. Här nämns framförallt USA, Colombia, Haiti och länderna i Centralamerika. För att läsa något om Kuba måste man gå in på landssammanfattningarna. Det kan man göra också om Sverige och läsa om en rad MR-brott.
Kuba är det land i Amerika där de mänskliga rättigheterna bäst efterlevs, där den mänskliga värdigheten värnas, där individen skyddas. Det kommer aldrig dessa skribenter inom SAC att erkänna.

Till bilden hör givetvis att USA lagstiftat om att störta den kubanska regeringen, att man utsett en ståthållare som ska leda landet tillbaka till kapitalismen, till att man årligen satsar ca 60 miljoner dollar (öppet) för att undergräva den kubanska regeringen. Av dessa 60 anslås 5 miljoner dollar till konferenser, artiklar och propaganda i Europa. Vi vet att Estefania och Cuba Nuestra är mottagare av dessa pengar. Oavsett om skribenterna också är det eller inte, så finns det inget av ”vänster” i deras alster. På vilket sätt skulle kubaner vara hjälpta av stödet till de grupper skribenterna pekar ut? Det är ett öppet stöd åt Bush-regimens fascistiska politik som numera tom kan straffa en USA-medborgare som köper en kubansk cigarr i Europa med 10-års fängelse. Värnar man om ”vanliga” kubaner så är det viktigaste man kan göra att bekämpa den US-amerikanska blockaden som skribenterna inte ens nämner. Denna blockad, som berör alla länder i världen (och därför röstade 182 länder mot den i FN:s Generalförsamling i höstas) kostar kubanerna ett par miljarder dollar om året.

SAC/Kuba-gruppen bevisar det de så ihärdigt förnekar: man kan inte kalla sig vänster och liera sig med USA:s intressekontor, av USA finansierade och påhittade fackföreningar och angivaren Masetti hyllad av USA på intressekontorets hemsida och föraktad av sina tidigare kamrater.

Zt 060130