Oväntade vändningar börjar det nya året i Venezuela
Få hade kunnat förutse att de första en och en halv månaderna av 2025 skulle bli så gynnsamma för Nicolás Maduros regering och så katastrofala för Venezuelas främsta oppositionella krafter.
I slutet av 2024 pekade förväntningarna på en turbulent januari, präglad av Maduros omstridda installation för sin tredje sexåriga mandatperiod den 10 januari och starten för Donald Trumps nya administration den 20 januari. De massiva anti-Maduro-demonstrationer som utlysts till den 9 januari ägde dock aldrig rum. Det förekom inga militära uppror eller utländska interventioner för att tvinga fram installationen av oppositionskandidaten Edmundo González Urrutia. Den formella processen för att ratificera den omvalde presidenten fortgick utan incidenter, samtidigt som sprickorna inom oppositionens ledarskap blev allt tydligare.
Förhoppningarna om att Trump, när han återvände till Vita huset, omedelbart skulle inleda en andra fas av sin strategi med ”maximalt tryck” mot Maduro – som han gjorde under sin första administration (2017-2021) – grusades också. Istället har tecknen varit oväntat annorlunda. Den okonventionella US-amerikanska presidenten tog ett tydligt första steg när det gäller Venezuela: hans särskilda sändebud, Richard Grenell, reste till Caracas och träffade Maduro i presidentpalatset Miraflores inom ramen för en så kallad ”nollagenda”; i huvudsak var detta en nystart i de bilaterala relationerna. Tonen på mötet och den uppenbara tystnaden från utrikesminister Marco Rubio – en av de mest högljudda fienderna till den bolivarianska revolutionen – har gett dessa tidiga ”Trump II”-veckor en oväntad vändning. Grenell återvände till USA med sex amerikanska medborgare som hade fängslats i Venezuela på olika grunder. Chavismo ansåg å sin sida att det var en seger att Chevrons licens för att bedriva verksamhet i det sydamerikanska landets oljesektor inte drogs in av USA.
Landskapet har förändrats ytterligare genom att Venezuelas statliga flygbolag Conviasa har kunnat flyga till USA för att repatriera papperslösa venezuelanska migranter. Detta har varit särskilt slående, eftersom de som återvänder har gjort det under värdiga förhållanden och till och med välkomnats på flygplatsen av inrikesminister Diosdado Cabello, en av Washingtons mest utskällda personer. Detta står i stark kontrast till de förödmjukande deportationer som brasilianska och colombianska migranter utsatts för. Den dominerande bilden av venezuelanska migranter som brottslingar eller påstådda medlemmar av Tren de Aragua-ligan har fått sig en rejäl törn. Denna fråga har också inneburit ytterligare ett slag mot oppositionens ledarskap, eftersom deras tvivelaktiga hantering av humanitärt bistånd och deras vårdslösa uppmuntran av tusentals människor att falskeligen hävda politisk förföljelse i asylsyfte har avslöjats.
Den venezuelanska regeringen är fortsatt försiktigt optimistisk. Ingen utnämner Trump till en ”ny bästa vän”. Det är dock uppenbart att relationerna skiljer sig avsevärt från hans första mandatperiod, då de ekonomiska sanktionerna intensifierades, de ensidiga tvångsåtgärderna nådde sin kulmen och Vita huset stödde den falska ”interimsregeringen” ledd av oppositionsledamoten Juan Guaidó – ett system som ledde till plundring av Venezuelas utländska tillgångar, inklusive Citgo, PDVSA:s USA-baserade dotterbolag.
En annan överraskande händelseutveckling var Trumps beslut att dra in USAID:s (US Agency for International Development) finansiering av venezuelanska oppositionspartier, icke-statliga organisationer och medier under tre månader. Detta steg bekräftade de venezuelanska regeringstjänstemännens påståenden om det kontinuerliga flödet av medel från det globala nord för att stödja destabiliseringsinsatser.
Den ekonomiska nedskärningen är ett hårt slag mot den del av oppositionen som har blivit beroende av utländska medel, till den grad att dess ledare verkar mer intresserade av att säkra ekonomiskt stöd än av att vinna röster och nå makten.
Det tillfälliga stoppet av finansieringen skakade också om det oppositionella medielandskapet, eftersom många medier skapats och upprätthållits genom USAID och andra amerikanska regeringsanknutna enheter. Skandalen har dessutom avslöjat djupa splittringar inom oppositionen, med hårda interna tvister om utländska medel, varav en del enligt uppgift har hamnat på politiska ledares personliga konton.
Den turbulens som Trumps USAID-beslut orsakade har fått nyckelpersoner i den misslyckade ”interimsregeringen” att vackla, medan den uteblivna kollaps som förväntningarna kring presidentinstallationen den 10 januari innebar har försvagat alliansen mellan María Corina Machado och Edmundo González Urrutia.
Under tiden har Chavismo dragit nytta av oppositionens förvirring och den förändrade tonen i relationerna mellan USA och Venezuela. Sedan början av året har regeringen inrättat ett nationellt dialogbord, fastställt datum för parlaments- och guvernörsval och föreslagit ett konstitutionellt reformprojekt. Det revolutionära ledarskapet verkar ha en fast kontroll över den politiska dagordningen.
Machado är fångad i en allt-eller-inget-strategi och har fördubblat sin uppmaning till valbojkott, vilket ökar klyftan mellan hennes fraktion och den oppositionssektor som förespråkar deltagande för att bygga ett livskraftigt alternativ till Chavismo på medellång sikt.
Försöken att delegitimera valda myndigheter genom att bojkotta val är inget nytt, men de har konsekvent slagit tillbaka och bara bidragit till att befästa Chavismos grepp om makten. Oppositionen bojkottade parlamentsvalet 2005 och lämnade nationalförsamlingen helt i regeringens händer mellan 2006 och 2010. Oppositionspartierna avstod också från att delta i valen mellan 2017 och 2022, inklusive presidentvalet 2018. Som ett resultat av detta återtog Chavismo kontrollen över nationalförsamlingen, som förlorades 2015, och dominerade regionala och kommunala kontor. Vissa oppositionsledare och partier bröt dock leden och deltog i valet, och fick guvernörsposter i Zulia, Táchira, Mérida, Anzoátegui, Cojedes och Nueva Esparta. Om oppositionsledningen väljer att avstå från att delta i parlamentsvalet den 27 april kommer Chavismo lätt att förnya sin nuvarande majoritet i nationalförsamlingen. Detta skulle göra det möjligt att godkänna nya lagar och konstitutionella reformer utan hinder.
Under de kommande veckorna kommer Venezuelas oppositionella krafter att behöva fatta avgörande beslut, varav det mest brådskande är om de ska delta i de regionala och lagstiftande valen – allt detta under djupa interna motsättningar. För närvarande, och mot många förutsägelser, verkar regeringen vinna spelet.
Clodovaldo Hernández, journalist och politisk analytiker Venezuelanalyses 250219 (ZT)
Venezuela in 2025: Unexpected Turns Mark the Start of the Political Year
Jordbruksstöd till Kuba!
Svensk-Kubanska Föreningen i projekt för jordbruksstöd till Kuba!
Det sker i samarbete med vår tyska systerorganisation Cuba Si.
Bidrag skickas till Swish 123 182 37 72 eller pg 235715-0 Märk med ”Cuba Si”.
