Är det Kuba som är det verkliga målet för USAs aggression mot Venezuela?
Enligt ett gammalt mönster av budskap och påståenden, nu i samband med hot och aggression mot det modiga venezuelanska folket, har hypotesen att ett land som är vänligt inställt till Kuba ska drabbas av någon form av kris, invasion eller kollaps återupplivats. Aggressionen mot Venezuela skulle enligt detta ge en förmodad kaskadeffekt, mer eller mindre automatiskt, och dra med sig den kubanska revolutionens existens.
Förespråkaren för detta är nu senast den Londonbaserade tidningen The Daily Telegraph, med sin traditionellt konservativa hållning. Den för en linje fanatiskt trogen de frågor som USAs regering står för.
I en artikel med titeln ”Varför är Kuba det verkliga målet för Trumps kampanj i Venezuela?”, undertecknad av David Blair, anges att det verkliga syftet med aggressionen mot det landet är att gå emot den kubanska revolutionen. Blair ägnar sig för övrigt åt att skriva om internationella frågor, med tonvikt på Afrika, inklusive Mellanöstern, men nu har han plötsligt fått ett intresse för ön.
Naturligtvis är ingenting för nöjes skull eller en slump i redaktionella riktlinjer för denna typ av medier, som har stor räckvidd, i detta fall i Storbritannien och Europa.
Det nya med Blairs arbete är att man hittills, i den nuvarande situationen med flyg- och flottinsatser, hot och aggressiv retorik mot Venezuela, med omfattande mediebevakning, inte har gjort några försök att koppla detta till Kuba.
Som vi vet är detta inget nytt i denna fientliga miljö som främst verkar i södra Florida, där de mest vanföreställande förslagen om att störta den kubanska regeringen tenderar att frodas, en fråga som kubansk-amerikanska maffia-kongressledamöter arbetar intensivt med.
Någon har sagt att budskapen som kommer från denna undervegetation ibland visar tecken på intellektuell schizofreni eftersom det som Blair och de ovannämnda maffiamedlemmarna i parlamentarisk dräkt säger strider mot argumentet från USA:s utrikesminister Marco Rubio, som rättfärdigar sin personliga krigföring mot Venezuela med att det är för att bekämpa narkotikahandeln.
Under denna paroll har den så kallade Operation Southern Spear genomförts, med mer än 15 000 soldater, en kostnad på cirka 200 miljoner dollar per dag och, alla slags brott mot internationell och amerikansk lag och sunt förnuft, med dödandet av dussintals fiskare och påstådda narkotikasmugglare, besättningsmedlemmar på små obeväpnade båtar.
Vi måste erkänna att Blair, av vilka skäl det än må vara, indirekt insisterar inför den europeiska opinionen på att det som utrikesminister Rubio säger om skälen till att invadera Venezuela är en lögn; det handlar inte om narkotikahandel, säger Blair, utan om att försvaga och, förhoppningsvis, förstöra den kubanska revolutionen.
I denna återkommande komplott är det märkligt hur historien glöms bort eller medvetet ignoreras. För att ge det mest omfattande exemplet, låt oss minnas Sovjetunionens försvinnande. Effekten på Kuba var förödande, och den största av Antillerna mötte den med värdighet och övervann den så kallade specialperioden.
Redan innan dess, när den brottsliga blockaden inleddes 1962, satsade många på att den kubanska ekonomin ”naturligtvis” skulle kollapsa, vilket också var det uttalade syftet.
År 2003 förutspådde USA:s ambassadör i Dominikanska republiken, Hans Hertell, med det allvar som förväntas i den diplomatiska världen, att efter Iraks fall – det vill säga USA:s grymma militära aggression – skulle det bli Kubas tur. Tydligen fick någon i Pentagon Hertell att inse att han pratade nonsens.
Argumenten är alltid desamma och utgår från premissen att Kuba är oförmöget att möta och övervinna denna typ av utmaning. De talar om den betydelse som ekonomiskt och kommersiellt stöd eller band med vänligt sinnade länder kan ha, och att denna typ av brytning, lämnar landet utan några livskraftiga alternativ.
Om vi återvänder till den aktuella situationen kan man i alla fall tillägga att en händelse som är svår att förverkliga tas för given, nämligen att de nära broderliga banden mellan Kuba och Venezuela skulle brytas.
Den bolivarianska revolutionen mår bra.
En sak är klar: dessa dominoeffektteorier har aldrig haft någon historisk eller praktisk grund, eftersom frågan strängt taget har mer att göra med äktheten hos denna kubanska revolution, som är lika äkta som kungspalmerna, kolibrierna och vår nationalblomma. Därför kan den inte störtas av vad som händer utanför dess gränser.
I situationer som denna är det bra att komma ihåg att Fidel, på tröskeln till Sovjetunionens fall, utropade den 26 juli 1989, när han talade om Sovjetunionens möjliga fall: ”Även under dessa omständigheter ska Kuba och den kubanska revolutionen fortsätta att kämpa och fortsätta att göra motstånd! (…). Det är dags att tala klarspråk till imperialisterna, och det är dags att tala klarspråk till hela världen.”
Francisco Delgado Rodriguez, Granma 251204 (ZT)
Akut orkaninsamling
Svensk-Kubanska Föreningens Medicinkonto är öppet för en akut orkaninsamling efter den förödande stormen Melissa. Pengar behövs för återuppbyggnad och Kuba är utestängd från krediter, lån och bistånd på grund av blockaden. Varje bidrag är värdefullt. Stort tack!
Insamlingskontot Mediciner för Kuba, märk inbetalningen med ”orkan”
pg 23 57 15-0
Swish 123 182 37 72
