Vardagsbild från Argentina – m.fl. länder…
”Den som vill arbeta, arbetar”, säger specerihandlaren Don Carlos ilsket för att grabben han ville anställa som butiksbiträde vägrade att arbeta på söndagar för 200 pesos [ca 6 kronor] per dag.
”Man söker någon som kan sopa trottoaren, men ingen dyker upp, alla har andra planer”, säger Elsa, mycket irriterad över att behöva kasta det gamla brödet och de trasiga skorna som hon tillsammans med 20 pesos [0,6 kr] tänkt ge till den som skulle sopa och rengöra trottoaren före klockan 7.
”Arbetskulturen har gått förlorad”, säger affärsmannen som anställer svart arbetskraft och avskedade en av flickorna för att hon var gravid.
”Det går inte att få ett hembiträde längre, alla kan lagen bättre än du”, klagar Marta, som erbjuder 50 [1,50 kr] pesos i timmen för att tvätta, stryka, ta hand om hennes svärmor med Alzheimers, och laga mat.
Sådant hör man överallt. I mataffären, i bankkön, hos frisören. De är upprörda över att den lilla slav de kunde förtrycka för två mangofrukter och en påse begagnade kläder har tagits ifrån dem, det är obehagligt att den osynliga figur som brukade städa badrummet eller hålla igång produktionen i fabriken plötsligt höjer sitt huvud och vågar se dig i ögonen, tar ner dig från din piedestal av överklass som du har så svårt att upprätthålla inför dem som misstänker att du inte är tillräckligt ”fin” och kräver sina rättigheter.
Hur skall landet kunna gå framåt på detta sätt, med människor som vill ha vita löner, pensionsavgifter, rättigheter, värdighet, rättvisa…! Det gäller för dig, inte för dem.
Så du spottar ut din ilska och frustration över din Corsa köpt på avbetalning och resan till Brasilien på 132 delbetalningar, mot de missanpassade som vägrar att fortsätta låta sig trampas på, mot de ungdomar som vågar drömma om samma Iphone som din tonårige son eller dotter har, mot de svarta kvinnor som står i samma kö på banken som du.
Du hatar dem för att de påminner dig om att du inte står så nära de som det skrivs om i [skvallerpressen] Hola eller Gente som du tror, de konfronterar dig med det obestridliga faktum att du inte är inbjuden till banketten, du är bara hovmästaren som för att känna sig överlägse misshandlar den som diskar i köket, utan att inse att restaurangägaren ser på er båda med samma förakt.
Viviana Bonzón via Stella Matute, Facebook 230828 / cv
