Att inte glömma
Det är väldigt tuffa tider nu på Kuba, och då är det är ju frestande, om än inte alltid rättvist, att leta efter någon att lägga skulden på. Ingen administration är perfekt, allra minst en som är utsatt för ett obarmhärtigt krig, ett krig som får inte bara ekonomiska utan även politiska och psykologiska påföljder, vilket innebär att konsekvenserna av varje misstag blir så mycket större.
Att rättfärdiga sig med detta är inte heller något alternativ. Det borde inte vara rimligt för dem av oss som vet hur vårt folk, under Fidels ledning, mött och övervunnit de svåraste omständigheter. Jag tror att det enda man kan göra är att avslöja sanningen för detta oövervinnerliga folk, som man gör nu.
Men när jag ser en kuban som bor på denna ö ta på sig rollen som någon slags cyber-åklagare och fråga varför inte värmekraftverken reparerades förra året, tittar jag i spegeln. Jag kan se mig själv och röra vid mig själv – jag lever fortfarande, precis som han. Jag kollar upp dödsstatistiken för covid på Kuba och ser att den är hälften så hög som i resten av Amerikas länder. Jag påminner mig att utan inkomster från turismen och penningöverföringar, utan alla de källor till utländsk valuta som folkmördaren Trump och hans efterföljare Biden strypt, använde Kuba de pengar som fanns, och de som inte fanns, för att han, jag, vår familj och våra vänner, skulle ha dubbelt så hög chans jämfört med andra invånare i andra länder på denna kontinent, att överleva pandemin. Arbetstillfällen och löner bibehölls, vilket skapade ett enormt budgetunderskott som snabbt måste lösas, liksom de oönskade effekterna av en ekonomisk reform som man idag erkänner var behäftad med vissa konstruktionsfel.
Och de som gläds åt att någon säger det de vill höra nekade oss samma år 2021 till och med syrgas, men erbjöd oss vaccin fast vi redan var vaccinerade. Och även om allt detta inte kostade varken honom eller mig ett öre så var det en kostnad för denna belägrade ekonomi som inte kunde reparera de där kraftverken i tid. Men det är sådant som inte syns.
Och ja, jag får samma elförsörjning och strömavbrott som han, precis som jag kommer att få dela bombernas mål med de ”oppositionella” – som tycks tro att missiler kommer farande med en adresslapp, ett ID-nummer och en stor skylt med texten ”endast för kommunister” – om de där borta en dag, tack vare åsikter som hans, misstar sig och tror att vi är så splittrade att vi inte kan försvara oss.
Men om det inte blir så, och eftersom Facebook inte är Kuba och vårt folk inte är så som imperiet betalar för att vi ska se på våra skärmar, så kommer denna svåra tid att gå över, som andra, inte mindre svåra, tider redan har gjort. Jag kommer återigen att dela läkare och vaccin med honom, dock inte respekt och tillgivenhet för, som Martí sa: ”Fattigdom går att överkomma; det som inte går att överkomma är vanära”.
Iroel Sánchez, Cubadebate 220831
(Övers: CV)
