”Brasiliens veto av Venezuela är ett självmord”
Artikeln är skriven av Atilio Borón, argentinsk marxistisk sociolog, prfessor och aktivist. Han skrivit böcker om politik, demokrati, demokrati med tonvikt på Latinamerika.
Den brasilianska regeringens oförlåtliga veto mot Venezuelas inträde i BRICS+ kommer inte som någon överraskning. Det finns djupt rotade konflikter mellan Itamaratys regionala och internationella projekt [Itamaratys är Brasiliens Utrikesdepartement] och den bolivarianska regeringens projekt. Denna konflikt, som ibland är latent och ibland uppenbar, uppstod oavsett vad Lula tyckte under sina första åtta år vid makten. Efter mycket diplomatisk friktion normaliserades relationerna mellan Brasilia och Caracas först efter nederlaget för USAs förslag till frihandelsavtal FTAA i november 2005.
Men bitterheten mellan de två regeringarna, och i synnerhet mellan deras respektive utrikesministerier, var som glöden i askan, till synes släckt, men allt som behövdes var en bris för att återuppliva elden. Och vinden blåste kraftigt över Kazans stäpper. [Där BRICS-mötet ägde rum i oktober 2024]
För den brasilianska subimperialismens diplomater – jag hänvisar till Ruy Mauro Mariniis karakteristik – framkallade Chávez internationella hållning, hans outtröttliga hyperaktivism och den starkt antiimperialistiska tonen i hans tal och hans konkreta praktik (som till exempel skapandet av Petrocaribe) redan från början en illa dold avsky hos Itamaratys ledande kadrer.
Man bör komma ihåg att den ”relativa autonomi” som utrikesministeriet åtnjuter inom den brasilianska statsapparaten, till skillnad från i de allra flesta länder, innebär att dess definitioner och förslag ofta har företräde framför dem som kan antas av den sittande presidenten, särskilt när den senare är civil. Denna mäktiga subimperiala byråkratis agerande styrs av ett axiom: sammanträffande, ackompanjemang (eller åtminstone icke-konfrontation) med USA:s utrikespolitik.
Syftet med denna tysta anpassning till Washington är att bevara stabiliteten i den neokoloniala ordningen i Sydamerika och att i möjligaste mån förhindra uppkomsten av antiimperialistiska regeringar eller, när detta är omöjligt, att fungera som en modererande faktor. I gengäld ger Vita huset sin välsignelse till Brasiliens ledarskap i regionen och öppnar till och med dörren för att landet ska kunna placera sina företrädare inom vissa områden av efterkrigstidens institutionella ramverk, som till exempel Världshandelsorganisationen WTO.
Det var av denna anledning som Hugo Chávez växande internationella framträdande utsatte den pakt som slutits mellan Brasilia och Washington för starka spänningar. Under en stor del av Lulas första mandatperiod (2003-2007) var kollisionerna mellan Caracas och Brasilia obestridliga. Den republikanska administrationen begärde upprepade gånger att Brasilia skulle ingripa för att lugna ner de vatten som rördes upp av den bolivarianske ledaren, och som kort därefter skulle få förnyad kraft i och med den första progressiva cykeln och de val som katapulterade vänsterpersoner som Evo Morales, Rafael Correa, Cristina Fernández och Fernando Lugo till presidentposten, Tabaré Vázquez och ”Mel” Zelaya, och senare med skapandet av UNASUR [Sydamerikansk försvarsorganisation]. Washington gick så långt i sina ansträngningar att få Lula att ”lugna” Chávez att man skickade Condoleezza Rice till Brasilien för att medla med den bolivarianske ledaren så att Caracas inte skulle riva upp det militära samarbetsavtalet mellan USA och Venezuela som undertecknades för cirka trettio år sedan och dessutom ta reda på ”skälen till att Chávez hade köpt 70 000 gevär från Spanien”. 70.000 gevär från Spanien”. Naturligtvis hade denna medling ingen effekt.
Oenigheterna mellan Brasilia och Caracas fortsatte under lång tid. Att räkna upp dem skulle bli lika långt som tråkigt. Låt oss bara nämna två: Lula-regeringens avvisande av det praktiska genomförandet av Sydbanken, som högtidligen grundades i december 2007 men som har varit förlamad sedan starten, främst på grund av brasiliansk motvilja, och Brasiliens envisa vägran att släppa in Venezuela i Mercosur. Mot denna bakgrund var den brasilianska delegationens uppträdande i Kazan väntat. Lulas frånvaro på grund av en märklig ”inhemsk olycka” kommer att förbli en av de stora okända faktorerna från toppmötet i Kazan.
Men vad som är säkert är att Brasiliens internationella prestige och den nödvändiga solidariteten mellan de latinamerikanska länderna allvarligt skadades i och med vetot mot Venezuelas inträde som associerad medlem i BRICS+, en kategori där Bolivia och Kuba ingår. Lulas regering gav efter för de konservativa påtryckningarna från den egna koalitionsregeringen och från Förenta staterna, för vilka det är nödvändigt att hålla Venezuela isolerat för att ostraffat kunna fortsätta sin kriminella blockad mot landet. Att angripa landet ensamt är inte samma sak som att angripa det när det redan är medlem i BRICS+.
Det som har hänt misskrediterar Brasilien och får landets regering att framstå som en foglig partner till Washington som verkar i Latinamerika och gynnar frånkoppling, för att inte säga ”sönderfall”, mellan länderna i området, vilket i sin tur skapar misstankar om Itamaratys framtida avsikter på den internationella arenan. Därför är Lulas drag i Kazan ett ”självmordsveto” eftersom det försvagar Brasiliens internationella tyngd, inte bara i Latinamerika utan också på global nivå. Den brasilianske analytikern José Luis Fiori uttryckte det rakt på sak: ”ett delat Sydamerika förlorar geopolitisk och geoekonomisk relevans och dess små ’primärt exporterande’ enheter är i sin isolering helt irrelevanta på världens geopolitiska schackbräde”. Alternativet skulle vara att bygga en axel mellan Brasilien, Argentina och Venezuela, men det är vad som har brutits i år med Mileis avvisande av Argentinas införlivande i BRICS+ och Brasiliens veto mot Venezuelas inträde i denna organisation.
Genom sitt veto berövade den brasilianska regeringen BRICS+ den enorma fördel som det skulle innebära för denna gruppering att införliva landet med de största bevisade oljereserverna i världen i sina led. Objektivt sett försvagade detta BRICS+, till Washingtons stora förtjusning. Det är därför jag tror att detta veto inte kommer att få någon lång livslängd och att Lula till slut kommer att bli tillbakavisad, eftersom få misstag kan vara allvarligare i dagens värld än att lämna denna enorma oljereserv i händerna på Förenta staterna, något som Kina, Ryssland och till och med Indien inte skulle se positivt på. Vad som händer är att Itamaraty inte tror att det internationella schackbrädet redan har omvandlats till ett multipolärt system, vilket är anledningen till det felaktiga beslutet att lägga in sitt veto mot Venezuelas inträde i BRICS+. Man fortsätter att satsa på USA:s minskande hegemoni och en rutten ”regelbaserad världsordning” som USA använder för att försvara sina nationella intressen.
Det bolivarianska utrikesministeriet har rätt när det beskriver vetot som ”en fientlig gest som läggs till den kriminella sanktionspolitik som har införts mot ett modigt och revolutionärt folk”. Att säga att det ”bidrar till”, på ett försiktigt diplomatiskt språk, är detsamma som att säga att Brasilien agerade som en flitig bricka i Washingtons spel, godkände de mer än 900 ensidiga tvångsåtgärder som drabbar detta systerland och visade en beklämmande brist på solidaritet.
Hörde inte Lula att människor dog på sjukhusen i Manaus på grund av syrebrist under pandemin, under den föraktlige Jair Bolsonaros regering, och att president Nicolás Maduro beordrade att 107 läkare och sex tankbilar med sammanlagt 136 000 liter syre skulle skickas för att hantera den dramatiska situationen på sjukhusen i den staden? Är detta Brasiliens betalning för denna solidaritetsgest? Ett beklagligt och oförlåtligt veto. President Lula kommer att ha en svår uppgift framför sig om han vill att hans land ska återfå sin trovärdighet och tyngd, inte bara i den regionala ordningen i Latinamerika och Västindien, utan också i ögonen på de viktigaste partnerna i BRICS+, främst Kina, Ryssland och Indien. Det kommer säkert inte att dröja länge innan detta ödesdigra veto återkallas och den brasilianske presidenten får utstå en bitter reprimand.
[Brasilien blockerade också Nicaraguas inträde som partner till BRICS, men verkar inte haft några invändningar mot exempelvis Saudi Arabien].
Atilio Borón, Telesur 241028, med källhänvisningar i originalet (ZT)
För att kunna upprätthålla Svensk-Kubanskas solidaritets- och opinionsarbete behöver vi få in minst 150 000 kr under året till vår Kampfond. Om du har möjlighet, ge ett bidrag!
