Kubanska politiker skiljer sig från ”vanliga” politiker
Det finns ord som ger mycket fördomsfulla associationer. Om vi till exempel säger ”politiker” och menar offentliga tjänstemän, kommer miljontals människor att föreställa sig en man eller kvinna i kostym, välputsad och välkammad, som kanske vinkar formellt i bara skjortärmarna från en modern bil eller justerar sin nya slips före middagen.
På Kuba finns dock ett slags märkliga politiker som inte passar in i den internationella stereotypen med tillhörande ekonomiskt uppsving, höga löner, lyxiga bostäder och andra förmåner, ofta rent skamliga eller till och med olagliga. Eftersom vi ser våra politiker (de kubanska) dagligdags blir de – precis som så mycket annat på den här ön – det normala för oss och vi tror till och med att det är så här det är i hela världen, att våra politiker är väl som andra politiker. Men det finns många skillnader.
Jag gör en liten abstraktion eftersom jag har personliga referenser som stöder mitt påstående. När jag var 20 år gammal valdes jag in i parlamentet. Det var 1993, mitt under ”Specialperioden”. Jag bör klargöra att min förmögenhet då inte var mer än 148 pesos i månaden, och mina mest värdefulla materiella tillgångar var en kinesisk cykel, ett par handgjorda skor och en sugga som vägde mindre än 46 kg (precis som jag själv). Jag hörde helt klart till kategorin ”märklig kubansk politiker”, och jag förblev i princip oförändrad under mandatperiodens fem år.
Det mest häpnadsväckande var att jag (som är från Báguanos, i Holguín) befann mig i kongresspalatset i Havanna, omgiven av hundratals andra lika märkliga varelser, för vilka mandatet bara innebar åtaganden och uppgifter, utan något annat privilegium än stoltheten över att få vara en del av denna svärm kubaner från alla delar av landet. Och om vi så skramlade allihop skulle vi ändå inte få ihop mer än hundra pesos per person. Men där fanns vetenskap, konst, sport, erfarenhet och en massa intelligens och flit som gjorde att vi kunde jämföra oss med vilken lagstiftande församling som helst i världen. Vid rodret stod Fidel, en annan märklig politiker, som gav upp en betydande familjeförmögenhet för att riskera sitt liv för Kuba.
Under årens lopp har jag flera gånger fått följa med några av våra yngre politiker till internationella evenemang och återigen fått uppleva det där märkliga. Högt uppsatta tjänstemän med minimala traktamenten, enkla kläder och i ekonomiklass. Jag kan försäkra er att det på dessa möten inte fanns några mer ödmjuka deltagare än kubanerna, vars resor aldrig inkluderade att nyttja tillfället för att njuta av dyrbar lyx, vilket de flesta andra (de inte märkliga) gjorde med oförskämd överdådighet i allas åsyn.
Det pratas mycket om våra ledare, som alltid är utsatta för folkets nödvändiga och krävande granskning. Vissa är effektivare än andra i sitt arbete, vissa är skickligare, andra mindre konsekventa. Ingen kommer att mäta deras ansträngningar med samma stränghet som man mäter resultaten, vilket är logiskt, men vem kan förneka att deras privilegier är en fis i rymden jämfört med liknande uppdrag på andra breddgrader.
Tilläggas bör att det är de som leder och utformar politiken i ett land som är blockerat och belägrat och utsatt för ett mediakrig där de också utgör favoritmålet av dem som attackerar oss – som får order och pengar från precis de där andra som har politiken som födkrok. Det är den moraliska styrkan och inte plånbokens makt som våra politiker försvarar.
Miguel Cruz Suárez, Granma 221220
/cv
Esos «raros» políticos cubanos
