En kubansk invandrares dilemma
Jag känner till en kuban som emigrerade och som nu befinner sig i ett dilemma som inte många reflekterar över innan de bestämmer sig för att flytta till ett annat land.
Han är en duktig yrkesman och en fantastisk människa som inte tycker att han kan ta betalt för sina tjänster i det land där han nu bor, även om det är brukligt. Och han gör det framför allt inte när det gäller personer av enkelt ursprung… som hans eget.
Det är värderingar som solidaritet och humanism som formade honom som person när han växte upp i vårt land, och som nu gör att han hamnar i en djup motsättning. Han emigrerade för att få det materiellt bättre, men för att uppnå detta måste han anpassa sig till en marknad och en livsfilosofi som samtidigt konspirerar mot andras välbefinnande, människor som har mycket svårt att betala för de tjänster som han erbjuder.
Denna livsfilosofi är själva kärnan i det kapitalistiska systemet, som han av nödvändighet måste anpassa sig till om han alls ska kunna överleva i detta försök att starta ett nytt livsprojekt. Men ibland är hjärtats och känslornas angelägenheter inte förenliga med plånbokens.
Det gäller särskilt om man, som i det här fallet, är född på Kuba och här har lärt sig att det normala är att man hjälper den som behöver hjälp, även om det är en främling, och att hjälpen inte har något pris, man tar inte betalt för den. Om någon ramlar hjälper man honom upp; man delar med sig av det man har, inte av det som blir över; om man måste gå upp i gryningen för att följa sin granne till doktorn, så tvekar man inte…
Det är väldigt svårt att radera ut sin egen natur och börja om på ny kula när man först i familjen, sedan i klassrummet och slutligen i livets skola fått lära sig och tagit till sig att människan kommer först.
Vladia Rubio, CubaSí 230224 /cv
El dilema de un inmigrante cubano
