Idag, 2023-08-13, skulle Fidel Castro ha fyllt 97 år. Nedan en kubansk betraktelse över Fidels betydelse för att upprätthålla kubanernas enighet och därmed landets oberoende.
Den vetenskap jag lärde mig av Fidel
När jag tänker på första gången jag blev medveten om Fidel som något mer än en referens från mina föräldrar eller skolan, tror jag att det var i det där avskedstalet över dem som dödades i terroristdådet över Barbados*. Den dagen på Revolutionsplatsen, då jag fortfarande var ett barn, uppfattade jag honom på ett annat sätt på grund av den gigantiska tystnad som omgav mig, alla bekanta ansikten med ett uttryck som jag aldrig hade sett förut och den röst som nådde mig utan ansikte, eftersom jag var så liten. Innebörden av orden kunde jag inte riktigt förstå, men kände intuitivt att något enormt höll på att hända. Och efteråt det starka ropet på hård och orubblig enhet, som följt mig sedan dess.
Liksom med Martí löper vi risken att reducera Fidel till fraser snarare än tankar, isolerade från de omständigheter under vilka han tänkte högt och ännu mer under vilka han agerade. Ifråga om vetenskapen, så gick Fidels förhållande till denna längre än till den profetiska frasen att göra landet till ett land av vetenskap och forskare. Det finns få exempel på en mer fullständig dialektisk praxis, i dess komplexa rikedom, än den som Fidel utövade under hela sitt revolutionära liv.
Vilken typ av vetenskapsman var Fidel? Det är svårt att säga, om man utgår ifrån att han alls var det. Det är säkert lättare att säga vilken typ av vetenskapsman han inte var. Men jag tvivlar inte på att han i sitt blod bar på idén att praktiken är sanningens kriterium, och därmed var en stark motståndare till dogmatismen att reducera tankar till teser och teser till dogmer. Det är vetenskapligt tänkande.
En del har glömt detta idag. Och i denna glömska ligger faran att upprepa den förödande vidskepliga rit som vi ibland gör med Martí, för att få hans ord att passa in i dagens situation. ”Att förändra det som behöver förändras” [Fidel] blir liktydigt med ”med alla och för allas bästa” [Martí] och förvandlar de två maximerna till en, som vi vill ska rymma både det jordiska och det gudomliga, så länge det passar oss. Det första vi måste ändra på är att göra Fidel till någon slags receptbok som vi opportunistiskt kan använda för att slå ner på åsikter som strider mot våra egna. Vid ett tillfälle, i Kongresspalatset, hörde jag honom säga, med det där uppriktiga leendet han hade när han sa djupa sanningar: ”Missbruka inte mitt namn.” Låt oss inte göra det.
Efter segern byggde Fidel upp enheten utifrån minoriteten inom majoriteten. Detta intuitiva folk var inte kommunister, och Fidel byggde upp början till samförstånd för socialism på bara två år. För att göra detta låste han inte fast sig vid gamla teser som absoluta sanningar, och han såg inte heller förtruppen som något exklusivt prästerskap. Jag har aldrig hört Fidel uttrycka förakt för folket. Om hans förståelse av den konkreta verkligheten skilde sig från majoritetens så var det för att han lyssnade, och ur lyssnandets intelligenta tystnad växte en praxis fram, antingen med ett befäst eller förändrat kriterium, som började med att övertyga andra genom att se framåt. Han var trogen sina idéer och kunde vara envis, men på ett sätt som i slutändan alltid använder de egna misstagen till att finna nya sätt att övervinna dem.
Då, i början av revolutionen, med denna enorma mångfald av revolutionära krafter, föresatte sig Fidel att utan åtskillnad, utan misstänksamhet och med ”stort tålamod” ena alla de som inte var ”oförbätterligt kontrarevolutionära”. En stor folkfront där det fanns plats för alla ”hederliga” människor som var villiga att ”arbeta för revolutionen”, i motsats till ”legoknektarna”. Varje gång vår kompass fastnar borde vi noggrant läsa det tal, bland så många andra, som Fidel höll till de intellektuella den sista juni 1961, bara två månader efter segern i Grisbukten. Det är alltid ett bra motgift mot vänsterismens barnsjukdomar, som i den självutnämnda förtruppens förmenta klarhet ser ett privilegium som rättfärdigar arrogant aggressivitet.
Samförstånd i revolutionen är inte givet, utan byggs upp dagligen mot den objektiva och konkreta verkligheten, genom att förstå sambanden mellan interna och externa, politiska, sociala och kulturella hegemonier och i själva den ständiga övningen i att balansera revolutionär oförsonlighet med det ständiga syftet att ena krafterna för revolutionen utifrån antagandet att den är oåterkalleligen socialistisk. Jag tror att jag inte står långt från Fidel i övertygelsen att om man tror att det handlar om något annat än att utan åtskillnad ena den sociala mångfald som vi kallar folket, och som hela tiden utgör grunden för denna revolution, har man inte något förtroende för sig själv som revolutionär. Vårt revolutionära centrum, som inte har något som helst att göra med kapitalismens sibyllinska ideologiska restaurationistiska centrism, är det som från majoritetens minoritet skapar enhet. Långt ifrån de ytterligheter som medvetet eller de facto motarbetar denna enhet och därmed motarbetar den socialism som vi har gett oss själva i uppdrag att bygga. Himlen tas över genom attacker, lite i taget, ”sakta men säkert” byggs det upp.
Det finns paralleller som kan tyckas slumpmässiga men som inte är det. Kort innan han lämnade oss sade Fidel att vårt största misstag var att tro att vi visste hur man bygger socialismen. Uttrycket minner mig om Marx som, också i slutet av sitt liv, sa att han inte var marxist och därmed vägrade se det som en religiös dogm. Låt oss fortsätta sökandet efter hur vi skall bygga socialismen, hur fantastiskt vacker den än må vara, utan att förlora det rop från en sluten, hård och oåterkallelig enhällighet som alltid måste följa oss, med den ofantlige och oreducerbare Fidel som kompass.
Ernesto Estévez Rams, Granma 230811 / cv
Ernesto Estévez Rams är professor i fysik vid Havannas universitet och skriver ofta krönikor och insändare i bl.a. Granma.
* Ett civilt kubanskt flygplan sprängdes i ett terroristattentat 1976. Alla ombord omkom, inklusive kubanska ungdomslandslaget i fäktning. Bakom illdådet låg Luis Posada Carriles och Juan Bosch. Båda framlevde sedan sina dagar i välmåga i Florida. USA vägrade lämna ut dem och Miamimaffian hyllade dem. De dog av ålderdom, aldrig straffade.
La ciencia que de Fidel me llevo
