Sexuell mångfald i Nicaragua
År 2008, efter att sandinistpartiet FSLN vunnit valen och återtagit makten, antogs en lag som upphävde straff för homosexualitet och gjorde det olagligt att diskriminera någon på grund av sexuell läggning.
Berättelsen om Julia Chinamo
”Jag insåg när jag var nio år gammal att jag gillade pojkar”, berättar Julio Sanchez för mig. Julio är också känd under smeknamnet ”Julia Chinamo” och i sociala sammanhang som ”Nahomy Campbell”. Min far var militär, en machoman. Min moster sa till honom: ’Titta på Julito, han är bög’. Jag gillade inte pojkleksaker saker: inga kulor, inga bilar för mig. Jag älskade dockor, jag älskade att fixa deras hår, jag älskade att ha på mig min mormors klackar, min mormors förkläde. Jag älskade alla kvinnogrejer, det var min grej”, säger Julio och skrattar högt.
Julio är i början av trettioårsåldern och har ett bländande leende. Julio är grundare av Nicaraguan Association of Diverse Communities (ANCD) och besöker ANCD:s 3 000 medlemmar runt om i landet, och han pratar ofta om sitt eget liv. Men när han fortsätter att berätta sin historia för mig saktar Julios snabba tal in.
”När jag var 12 år hittade min mattelärare en lapp där jag hade skrivit kärleksdikter till en annan pojke.” Julios bruna ögon fylls av smärta när han berättar hur stolt han var över att hans pappa fick ett dagspass för att gå till skolan och hämta hans betyg. När läraren bad att få tala med pappan i enrum skickades unge Julio iväg till fiket för att dricka läsk och äta quesillo. ”Jag var glad för att jag inte hade fått underkänt på en enda lektion. Jag var en mycket hängiven elev.”
När de kom hem tog hans far med sig Julio in i hans rum. ”Han sa: ’Du, jag måste prata med dig om en sak.’ Jag sa: ’Vad är det, pappa?’ ’Lyssna på mig din son till en stor så och så’ – han kallade mig ett hemskt ord – han sa: ’Är du en man eller är du en fitta? Boom. Jag sa: ’Pappa, nej, jag är en man, jag gillar kvinnor'”, säger Julio och gör en paus.
”Jag minns det ögonblicket i mitt liv så tydligt, för det var så oerhört smärtsamt för mig”, säger han och skakar på huvudet. ”Min pappa slog mig sedan, inte med ett bälte, utan med en slang och när slangen sprack på min rygg slog han mig med elkabeln från strykjärnet … Jag fick så många slag att mitt högra öga svullnade upp och min läpp sprack och sedan kastade min pappa ut mig på gatan med alla mina kläder. För mig kändes det som om den dagen var den sista dagen i mitt liv.”
Nyliberala Nicaragua: ”Det fanns ingen värdighet”
Även två decennier senare, när Julio berättar om vad som hände efter att han kastats ut ur sitt hus, glider han omedvetet in i tredje person, som om han behövde distansera sig från den tiden.
”Efter att hans pappa kastat ut Julio på gatan”, säger han, ”tog Julio droger och gjorde många saker; han var sexarbetare på gatan. Han sov på gatorna och i parkerna eftersom han inte hörde hemma någonstans.”
Julios historia är en vanlig historia världen över för hbtq-personer – när ungdomar hamnar i hemlöshet vänder de sig ofta till sexarbete för att överleva och till droger och alkohol för att klara sig. De flesta klarar inte av att avsluta gymnasiet. Tyvärr för Julio blev han utsparkad från sitt hem på 1990-talet, under det nyliberala styret i Nicaragua. Under den tidigare folkliga sandinistrevolutionen på 1980-talet hade varken homosexualitet eller sexarbete varit olagligt. Men efter att Violeta Chamorro kom till makten 1990 antog hennes nyliberala regering 1992 en lag som kriminaliserade homosexualitet.
”Vi kunde inte hålla varandra i handen som män, för då skulle vi hamna i fängelse”, minns Julio. ”Vi kunde inte kyssa varandra på kinden eftersom det var att ’främja homosexualitet’, och då skulle de kasta dig i fängelse. Före 2007 (2007 vann Sandinisterna valen) tilläts inte vår mångkulturella grupp att existera i samhället. Vi var hemliga, vi hade inga friheter eller mänskliga rättigheter. Det fanns ingen värdighet.”
2008, efter att sandinistpartiet återtagit makten, antogs en lag som upphävde straffbarheten för homosexualitet och gjorde det olagligt att diskriminera någon på grund av sexuell läggning. Sedan dess har den sandinistiska regeringen också antagit lagar som specifikt garanterar lika rättigheter och möjligheter för hbtq-personer. Dessutom har offentliga institutioner bestämmelser för att säkerställa att ingen diskrimineras på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.
Julio Sanchez: ”Jag känner mig trygg eftersom det finns en rättslig ram i Nicaragua som skyddar människor; man känner sig trygg när man kan gå på gatorna och inte blir diskriminerad på grund av sin sexuella läggning.” Om jag jämför Nicaragua med andra länder i världen”, förklarar Julio, ”så har vi regler, offentlig politik, rättsliga ramar och lagar som stöder oss. Här kan man inte kränka en transkvinnas rättigheter för att hon är en transkvinna – man kan inte beröva henne hennes liv, hennes frihet. Jag anser att Nicaragua är ett exempel för hela den centralamerikanska regionen och för hela Latinamerika.”
Efter att FSLN vann valet 2007 och fick regeringsmakten året efter, antogs en lag som avkriminaliserade homosexualitet. Det blev olagligt att diskriminera någon på grund av sexuell läggning. Foto: El 19 Digital
Julio förklarar att hans erfarenhet är att HBTQ-gruppen – i Nicaragua kallad gruppen för sexuell mångfald – har ett nätverk av stöd och en tydlig väg till rättslig prövning genom polisen och den nationella särskilda ombudsmannen för sexuell mångfald, som är en del av riksåklagarens kontor. ”Om jag känner mig trygg känner jag att denna trygghet kommer att övergå till att… kunna stödja de nya generationerna. Den här regeringen har försvarat den sexuella mångfaldens rättigheter; det är en regering som har gått framåt hand i hand och inkluderat vår mångfald i alla regeringsplaner.”
År 2023 publicerade regeringen en om sexuell mångfald med titeln ”Mångfald med värdighet: Rätten att välja och skyldigheten att respektera.” Handboken är skriven för familjer och syftet är att minska diskrimineringen inom familjer. Den presenterades inledningsvis runt om i landet vid olika möten med särskilt fokus på att inkludera kyrkliga ledare. Sedan dess har den använts för att starta samtal under rutinmässiga hembesök av den särskilda ombudsmannens kontor, polisen och andra statliga organ som Familjeministeriet, Hälsoministeriet och Kvinnoministeriet. ”Här slås fast att mångfald i sexuell identitet eller könsidentitet inte är en sjukdom”, förklarade familjeminister Johana Flores vid presentationen i Granada förra året. ”Det är därför vi måste respektera partnern, följeslagaren, hela det mångfaldiga samhället.”
För Julio är grundboken ett uttryckligt stöd från den nicaraguanska regeringen till den sexuella mångfalden, och den har gett möjlighet att inleda samtal och förbättra kommunikationen inom familjerna. ”Grundboken har accepterats av tusentals och åter tusentals föräldrar i nicaraguanska familjer i hela landet”, förklarar Julio. ”Jag tycker att det är mycket viktigt att uppmana föräldrarna till tolerans, eftertanke och familjesammanhållning; att uppmuntra dem att ha en aktiv kommunikation med sina barn … Att växa upp med familjen är vackert.”
För många inom den sexuella mångfalden är utbildning nyckeln till att bygga en annan framtid för sig själva. Julio tackar en tidigare lärare för att ha hjälpt honom att lyckas. ”Under mitt sista år på gymnasiet hade jag en lärare som jag aldrig kommer att glömma, Marta Martinez. Jag jobbade med sex på fredagar, lördagar och söndagar, och på söndagarna gick jag på en skola för icke-traditionella elever. Jag dök upp i gryningen på söndagen och somnade vid lärarens skrivbord”, minns Julio. ”Hon visste hur mitt liv såg ut, hon förstod mig, hon stöttade mig mycket och jag lyckades klara betyget.”
Julio gick vidare till universitetet och tog en examen i kommunikation, och efter fyra år bestämde han sig för att börja studera igen. ”Nu studerar jag juridik vid landets bästa universitet, UNAN Managua”, säger han stolt. Julio har varit högst delaktig i att organisera det nicaraguanska utbildningsministeriets Community High School Diploma Program for Sexual Diversity. Detta är ett kostnadsfritt, accelererat lördagsskoleprogram av och för den sexuella mångfalden – alla elever och lärare kommer från HBTQ+-samhället. Eleverna får en gymnasieexamen på två år genom att gå i skolan på lördagar.
Julio förklarar: ”Vi såg att det fanns ett stort behov eftersom transpersoner, lesbiska och homosexuella inte hade avslutat sina studier på grund av diskriminering. Vi träffade utbildningsministern för att arbeta med förslaget och vi öppnade den kommunala gymnasieskolan…. Men vi såg också behovet av att våra lärare skulle komma från vårt samhälle: engelskläraren är gay, matteläraren är lesbisk, litteraturläraren är gay, fysik- och kemiläraren är en transkvinna.” Genom detta program har utbildningsministeriet hittills examinerat tre klasser, och 110 medlemmar av den sexuella mångfalden har fått gymnasieexamen.
”Det var inte förrän jag var 25 år som min far bad mig om förlåtelse”, säger Julio. ”Jag var collegestudent med stipendium och han sa: ’Förlåt mig för allt jag gjort, för alla psykologiska, fysiska och mentala skador’. Och jag förlät honom.” Julio har en yngre bror på sin pappas sida som är homosexuell och ett transsyskon på sin mammas sida. Han är stolt över att hans kamp har banat väg för att hans syskon ska accepteras av familjen. ”På grund av mig accepterade min pappa min bror och han älskar och respekterar honom och hans partner väldigt mycket”, berättar Julio. ”Jag förlät honom eftersom han i slutändan är min far och jag tror att föräldrar vill ens bästa, men jag tror också att vi har rätt att välja våra egna vägar och att de är skyldiga att respektera oss.”
Julio är en aktivist och hans personliga kamp och framgångar är intimt förknippade med den kamp som förs i hans samhälle och i hans land. Han förklarar: ”Idag har jag blivit en öppet homosexuell man, en försvarare av HBTQ+-gruppens rättigheter som har präglat det här landets historia, och jag är fast besluten att fortsätta stödja, följa och leda min grupp med sexuell mångfald i Nicaragua. Jag känner mig mycket säker på vem jag är och vem jag vill vara. Men jag känner mig också trygg eftersom det finns en rättslig ram i Nicaragua som skyddar människor; man känner sig trygg när man kan gå på gatorna och inte blir diskriminerad på grund av sin sexuella läggning. Vi är alla Nicaragua.”
Becca Renk, Alliance for Global Justice AFGJ 240612 (ZT)
NicaNotes: We are all Nicaragua: The Sexual Diversity Community
