Guaidó är borta, men medias oärlighet är här för att stanna
USA:s, och därmed västvärldens självutnämnde ”president” Juan Guaido i Venezuela förkastades av sina egna, den venezolanska oppositionen, strax innan jul. Kanske sitt lands mest impopulära politiker efter sina upprepade misslyckade kuppförsök, förskingring, korruption och en lång rad skandaler. I detta fall passar det gamla uttrycket ”upp som en sol, ner som en pannkaka. Sverige har fortfarande inte yttrat sig om fallet för Ann Lindes ”vän”.
Ricardo Vaz, redaktör för Venezuelanalysis, gör en inventering av den partiska berättelse som västmedia har byggt upp för att stödja den tidigare ”interimspresidenten” Juan Guaidó.
Det senaste fallet av Washingtons regimändringsförsök mot Venezuelas demokratiskt valda regering har nått sitt slut. Den 30 december röstade ett oppositionskontrollerat parlament, vars mandatperiod gick ut för två år sedan, för att avsluta den USA-stödda ”interimregeringen” ledd av Juan Guaidó.
Några få medier erkände att den senaste utvecklingen innebar ”ett slag” (New York Times, 30/12/22) eller ”ett misslyckande” (Financial Times, 8/1/23) för USA, men för det mesta tycks medias mål vara att befästa de partiska premisser som ligger till grund för regimändringsoperationen. Bolagsmedia är fortfarande lika ovilliga som någonsin att ifrågasätta USAs utrikespolitik, oavsett dess dödliga konsekvenser.
Den Guaidó-ledda operationen fick medieetablissemangets helhjärtade stöd från första början (FAIR.org, 19/1/19, 31/1/19). Dess slut ledde dock inte till någon uppgörelse eller omvärdering av tidigare rapportering. Den lojala stenografin från västerländska experter är lika pålitlig som någonsin (FAIR.org, 13/6/22, 2/5/22, 15/4/20, 22/1/20, 24/9/19).
Den stora lögnen
I samband med bevakningen av Guaidós fall fick medias experter damma av några av sina största hits i fråga om Venezuela-fördomar. New York Times (22/12/22) använde etiketten ”auktoritär” tre gånger i teasern och de två inledande styckena i en artikel när man hänvisade till Venezuelas president Nicolás Maduro. Andra favoriter som ”starke man” (Wall Street Journal, 1/5/23) och ”autokratisk” (LA Times, 1/5/23) låg inte långt efter.
Likaså var det vanligt med översvallande hyllningar till det ”hopp” som Guaidó inneburit (AP, 5/1/23; New York Times, 30/12/22), som om den icke valda, USA-stödda pretendenten på något naturligt sätt representerade det venezuelanska folkets strävanden. Vissa källor kom med det ännu djärvare påståendet att ”misslyckandet med att driva ut Maduro frustrerade venezuelanerna” (AP, 30/12/22; Al Jazeera, 31/12/22). Detta är den vanliga manövern, att anta att alla venezuelaner stöder oppositionen, samtidigt som man ignorerar folkets överväldigande förkastande av utländsk inblandning.
Öppningsnumret i varje Guaidó-berättelse är alltid det goebbelska påståendet att Maduros valseger 2018 var illegitim (FAIR.org, 23/5/18), trots att det saknas bevis för oegentligheter och trots närvaro av internationella observatörer som garanterade valets integritet (Venezuelanalysis, 31/5/18).
De ogrundade påståendena om valet går från ”omtvistat” (BBC, 31/12/22; Reuters, 22/12/22), till ”allmänt ansett” eller ”tros” eller ”ses som” eller ”anses” eller ”fördöms som” ”bedrägligt” (se Bloomberg, 30/12/22; Miami Herald, 23/12/22; AFP, 4/1/23; LA Times, 5/1/23; Washington Post, 30/12/22), hela vägen till ”ett skenval” (Wall Street Journal, 5/1/23; New York Times, 22/12/22; Reuters, 4/1/22).
När väl detta falska påstående var etablerat följde ett annat: de påstådda ”konstitutionella” grunderna bakom den självutnämnda ”interimsregeringen”. Vare sig det var genom att låta Guaidó och hans anhängare upprepa påståendet (Wall Street Journal, 30/12/22; Washington Post, 30/12/22) eller genom att slentrianmässigt uppge det (AP, 9/1/23, 9/1/23; Reuters, 29/12/22; New York Times, 22/12/22), var västliga medier ivriga att ge det USA-stödda påståendet ett skimmer av legitimitet.
Ingenstans fanns någon text eller länk till den åberopade författningsartikeln. För den som läst artikel 233 i Venezuelas grundlag skulle omedelbart inse att: a) inget av villkoren för att förklara presidentämbetet ”vakant” var uppfyllt, eftersom Maduro inte hade dött, avgått, avsatts av Högsta domstolen, blivit permanent fysiskt eller mentalt handikappad, övergett sin post eller avsatts genom en folklig omröstning, och b) även om så vore fallet skulle det inte leda till något som på långa vägar liknar denna parallella regering som varade i nästan fyra år. (I stället kräver grundlagen att nya direkta val ska hållas inom 30 dagar).
Efter att ha vänt bort blicken från Venezuela när försöken till regimskifte misslyckades behövde bolagsjournalisterna ta till lite oärlig akrobatik för att rapportera om Guaidós undergång. I synnerhet var de tvungna att förklara hur en nationalförsamling vars mandatperiod gick ut för två år sedan fortfarande kunde finnas kvar. Deras erfarenhet från att förkasta val som bojkottats av oppositionen och vunnits av chavisterna kom väl till pass (FAIR.org, 3/12/21, 27/1/21, 23/5/18).
AFP sade till exempel att det tidigare parlamentet ”ersatts av en lagstiftande församling som är lojal mot Maduro” (31/12/22), och ignorerade det faktum att det ”ersattes” genom regelbundet genomförda val. Men Associated Press (22/12/22, 9/1/23, 9/1/23) gick ett steg längre och kallade det nyvalda parlamentet för ”Maduros fogliga Nationalförsamling”, som om det vore något ondskefullt med att ett parti med majoritet i parlamentet stöder en president från samma parti. Det är knappast regeringens fel att oppositionen, uppmuntrad av USA, beslutade att bojkotta valen och sätta sitt hopp till en ren kupp.
Obekväma sanningar
Med alla ansträngningar för att hålla fast vid väl utarbetade berättelser kunde man svårligen förvänta sig någon ånger från västmedier som gladeligen stött Guaidós grundlösa maktanspråk. I stället skylldes hans misslyckande på Maduro, som för närvarande sitter på sin andra konstitutionella sexåriga mandatperiod, för att denne har ett ”grepp om makten” (Wall Street Journal, 5/1/23) som ”bibehållits” (Reuters, 4/1/23), ”hårdnat” (AFP, 30/12/22) eller ”visat sig vara långvarigt” (Washington Post, 30/12/22).
Trots allt tal om Guaidós åtagande att ”återupprätta demokratin” (AP, 9/1/23; LA Times, 5/1/23; New York Times, 12/30/22) fanns få detaljer om hur han faktiskt försökt åstadkomma detta.
Som oppositionens frontman var hans mest seriösa initiativ för att störta Maduro en militärkupp den 19 april 2019. Ändå var det bara ett fåtal medier som uttryckligen nämnde denna episod (Wall Street Journal, 12/30/22; New York Times, 12/30/22). De flesta gjorde bara vaga hänvisningar till ett misslyckande med att ”vinna över” (AP, 12/30/22) eller ”rekrytera” (Bloomberg, 12/30/22) militären. Associated Press (5/1/23) gick så långt som till att felaktigt beskriva Venezuelas väpnade styrkor som landets ”traditionella skiljedomare i politiska tvister”. Det verkar som om det föredragna sättet att ”återställa demokratin” i den sydamerikanska nationen var en gammal hederlig militärkupp.
Det som inte alls nämnts av de etablerade medierna var den hårdföra oppositionens krav på en utländsk invasion (Venezuelanalysis, 13/5/19) och, vad som är än värre, att Guaidó faktiskt anlitade ett legosoldatföretag för att störta Maduro och sätta sig själv vid makten (Venezuelanalysis, 17/5/20). Det man hoppades mest på var hela tiden att USAs ekonomiska sanktioner skulle åstadkomma tillräckligt mycket lidande för att tvinga bort regeringen.
Även om ”interimsregeringen” inte gjorde några inbrytningar för att ta makten, fick den av Washington och allierade kontroll över ett antal tillgångar i utlandet värda miljarder, bland annat det USA-baserade raffinaderiet Citgo.
Bolagsmedia rapporterade att dessa tillgångar måste ”skyddas” (AP, 30/12/22) eller ”värnas” (AP, 9/1/23) från fordringsägare, och att oppositionens kontroll kunde äventyras om Guaidó avsätts. Spaniens El País (30/12/22) hävdade grundlöst att dessa resurser skulle ”förskingras” av Maduros regering.
Inget sägs längre om den rad av korruptionsanklagelser som rör oppositionens (van)skötsel av utländska tillgångar (Venezuelanalysis, 14/10/21) och som kom från det regeringsfientliga lägret självt. Det mest uppmärksammade fallet var den colombianska agrokemiska producenten Monómeros. Humberto Calderón Bertí, som fungerade som oppositionens ”ambassadör” i Colombia, anklagade de olika fraktionerna för att behandla företaget som en ”piñata”. [en ihålig papier-maché figur fylld med godis som används vid fester i Latinamerika].
Inte heller nämns en rad åtgärder från Guaidós läger som har äventyrat Citgo, allt från att inte dyka upp i rätten till uppgörelser under bordet med fordringsägare till misstankar om intressekonflikter (Venezuelanalysis, 25/9/21, 4/10/21, 23/10/21).
Ricardo Vaz, Venezuelanalysis 230117
(med länkar i parenteserna i originalet)
/cv
Guaidó Is Gone, but Media Dishonesty Is Here to Stay
