Kriget mot Venezuelas demokrati
En massiv cyberattack, en global desinformationskampanj och beväpnade ligor är nyckelelement i ett kuppförsök i Venezuela efter presidentvalet den 28 juli. Resultatet av valet, där 10 kandidater ställde upp, blev att president Maduro vann 51,2% av rösterna mot oppositionsledaren Edmundo González 44,2%, med 80% av rösterna räknade. De återstående åtta kandidaterna fick tillsammans 4,6%, i en omröstning som har blivit kontroversiell av helt fel skäl. González och hans allierade på yttersta högerkanten förkastade resultatet och hävdade att det rörde sig om bedrägeri.
I flera månader har Venezuelas regering fördömt extremhögerns strategi inför detta val: att använda sig av vänligt sinnade opinionsinstitut för att sprida felaktiga opinionsundersökningar till förmån för Gónzalez, att fördöma valet innan det hölls, att fördöma resultatet innan det tillkännagavs och att leda våldsamma gatuprotester liknande dem 2014 och 2017 (guarimbas).
Som väntat tvingade extremhögern fram en berättelse om valfusk i sociala och traditionella medier, medan beväpnade gäng och paramilitära aktörer spred skräck dagarna efter valet och attackerade offentliga institutioner, säkerhetsstyrkor och oskyldiga åskådare. Chavismo svarade med en massiv demonstration i Caracas för att stödja valresultatet och motsätta sig våldet.
Vi har sett det förut; hur extremhögern tar till gatuvåld.
Foto: Vicepresidencia de Venezuela
Situationen kompliceras av det faktum att Venezuelas nationella valråd (en oberoende gren av regeringen som är ensam ansvarig för val) drabbades av en massiv cyberattack natten till valet, som fortfarande påverkar dess webbplats den 31 juli.
Alla som känner till Venezuelas valprocess vet att man ska vara skeptisk till anklagelser om bedrägeri i rösträkningen. Denna process, samma process som Jimmy Carter för tolv år sedan utnämnde till ”världens bästa”, är känd för sin säkerhet och transparens. Bedrägeri är nästan omöjligt. [Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Ivan Garcia sa på Studio 1 den 29 juli att det är ”vattentätt”].
CNE leds av ett råd bestående av fem ledamöter, varav tre är regeringsvänliga och två är oppositionsvänliga. Om det förekom omfattande bedrägerier, varför har då oppositionens medlemmar i CNE hållit tyst?
Nyckeln till att förstå påståendena om bedrägeri är att när vallokalerna stänger skriver röstningsmaskinerna ut de lokala resultaten (actas) innan de överförs till CNE:s högkvarter för en fullständig digital sammanställning. Kopior av actas ges till vittnen från alla politiska partier som är närvarande i varje valdistrikt.
Före valet undertecknade åtta kandidater – däribland president Maduro – en pakt med CNE där de lovade att respektera valresultatet. González vägrade att göra det och hans parti sade att det inte skulle följa CNE:s resultat utan enbart erkänna sina egna actas. Det enda sättet att säkerställa att en bild eller skanning av en acta är äkta är att jämföra den med actas som publicerats av andra politiska partier och CNE:s lokala resultat.
CNE:s arbete försvåras av cyberattacken mot CNE. Enligt en CNE-tekniker kunde hackningen inte ändra rösträkningen, men försenade överföringen av resultaten. Detta innebar att CNE publicerade sin första rapport om valresultatet senare än väntat och försenade publiceringen av resultaten på distriktsnivå, som i andra val publicerats på CNE:s webbplats inom någon dag efter omröstningen.
Denna försening var avgörande för att oppositionen skulle kunna utmåla valet som oegentligt och bedrägligt. New York Times publicerade en analys av oppositionens påstådda handlingar, i ett försök att ge trovärdighet åt deras påståenden om bedrägeri. För närvarande finns det dock ingen anledning att tro att dessa actas är verkliga, och all anledning att tro att den högerextrema oppositionen ljuger om resultaten. De hävdade att det förekom valfusk i valen 2004, 2013, 2017, 2018 och 2023, utan att lägga fram trovärdiga bevis. Inga faktiska bevis har presenterats för att styrka deras påståenden.
Under månaderna före valet hävdade opinionsinstitut med kopplingar till oppositionen att González hade en enorm ledning. Dessa opinionsinstitut har en historia av partiskhet till förmån för oppositionen. I presidentvalet 2018 hade de fel med i genomsnitt 26 procentenheter.
På valdagen spred oppositionen i stor utsträckning en exit poll [vallokalundersökning] från ett USA-finansierat företag med kopplingar till CIA. Exit polls har förbjudits i Venezuela efter att de använts för att destabilisera landet efter folkomröstningen 2004. Denna opinionsundersökning citerades av mainstream-media, högerextrema aktörer och politiska personer som ”bevis” för att CNE:s resultat var falska. Notera att en annan exit poll av Hinterlaces, ett företag som anses vara vänligt inställt till Venezuelas regering, kom mycket närmare att förutspå resultatet.
Den 31 juli hävdade oppositionen att de hade mer än 81% av actas, vilket gav González en seger över Maduro med 67% mot 30%. De laddade upp sina påstådda actas på en snygg webbplats, vilket ytterligare visade att detta var en kupp som länge varit under uppsegling.
Oppositionspersonerna gav näring åt en berättelse om en jordskredsseger för González och rena bedrägerier begångna av Maduros regering. Detta ledde till en kampanj i sociala medier där man använde sig av ett stort botnätverk och AI som förstärkte påståendena om bedrägeri och bidrog till att göra falska nyheter virala. Bland dem som medverkade till att sprida desinformation fanns Elon Musk – vars egen sociala medieplattform lade in ansvarsfriskrivningar på flera av hans inlägg – och Argentinas president Milei, som uppmanade till en kupp i Venezuela.
Spärrelden av desinformation och falska nyheter om resultatet lade grunden för nästa fas i kuppförsöket: våld begånget av fascistiska paramilitära grupper och beväpnade gäng.
Under de sena timmarna den 28:e uppmanades oppositionella demonstranter att gå ut på gatorna av sina högerextrema ledare. Vissa protester var fredliga, andra inte; desinformation i sociala medier målade upp en kaotisk bild av Venezuela där vanliga medborgare brutaliserades av säkerhetsstyrkor.
Det finns alltför många exempel på sociala medier att välja mellan, men jag vill nämna två:
En högeroperatör hävdade att en polis riktade en pistol mot en kvinna och hennes barn. En video av händelsen visar hur polisen med armarna i kors uppmanar dem att lämna området.
En man på gatan klagar över sin väns död och anklagar polisen för mordet på honom, medan hans vän ligger på marken bredvid honom, ”blod” på gatan. En video av händelsen visar sedan mannen vid liv och välmående, sittande bakom sin vän på en motorcykel; ”blodet” finns kvar på gatan bredvid framhjulet.
Dagen efter valet upplevde Venezuela våld när paramilitära grupper och beväpnade gäng brände byggnader, plundrade ett regionalt CNE-högkvarter, blockerade vägar, attackerade polis och militär, misshandlade människor som såg ut som ”chavister”, försökte attackera ett sjukhus, brände en lokal radiostation och en skola, rev ner statyer av Chávez och ursprungsfolksledare, attackerade lokala samhällsledare, militära installationer och matdistributionscentraler, bland annat. Det är oklart hur många människor som dödades till följd av denna våldsvåg.
Medlemmar i Capture Gang hävdar att de har fått 150 USD för att delta i ”Maria Corina Machados aktiviteter” i Caracas, inklusive att hävda bedrägeri den 28 juli, och gå ut på gatorna den 29 juli för att orsaka skador och oroligheter, vilket skulle leda till ett ”blodbad”. Observera att Maduro före valet fördömdes i företagsmedier för att ha antytt att det skulle bli ett blodbad om extremhögern försökte ta makten.
Maduro gjorde ännu allvarligare påståenden om USA:s roll i kuppförsöket. Vid ett möte med statsrådet sa han att våldsverkarna ”kom in i [Venezuela] på flygplan som vi tillät USA att ta med migranter på. Det var ett trick i USA:s imperialistiska diplomati.” (Som en del av dialogen mellan de två länderna under det senaste året har Venezuela tillåtit deportationsflyg från USA).
President Maduro konstaterade också att våldet ”finansieras av USA och den colombianska narkotikahandeln”. Före valet rapporterade colombianska paramilitärer att de blivit kontaktade av extremhögern för att utföra attacker i Venezuela. Förra månaden sade dessutom oppositionsmannen Carlos Prosperi att högerns agenter och politiker fick upp till 9.000 USD i månaden från medel som USA:s regering stulit från den venezuelanska staten.
En central del av desinformationskampanjen är idén om att Maduro omöjligen kunde ha vunnit. Ett viktigt inslag i denna berättelse har varit det decennielånga, systematiska försöket att osynliggöra chavisterna – att låtsas att den största politiska kraften i landet helt enkelt inte existerar.
Företagsmedierna visar sällan de massiva demonstrationerna till stöd för regeringen före och efter valet. Västerländska tankesmedjor analyserar aldrig djupet i organisationen i de olika skikten av chavismo och samspelet mellan dessa skikt, som inte bara skapar en formidabel maskin för att få ut folk att rösta, utan också för att mobilisera på gatorna i kristider.
Detta är ett av skälen till att oppositionens påstående att Maduro endast fick 30 procent av rösterna (3,2 miljoner röster enligt deras siffror) saknar trovärdighet. I presidentvalet 2018 vann Maduro med 6,2 miljoner röster. Sedan dess har Venezuela upplevt: tre och ett halvt år i rad av ekonomisk tillväxt; inflationen är under kontroll och på historiskt låga nivåer; 96% av den mat som konsumeras produceras nu i landet; en enorm boom i entreprenörskap; och en ekonomi som av IMF beräknas ha bland den högsta tillväxten i Latinamerika.
Utöver detta har de sociala programmen stärkts. Det stora bostadsuppdraget nådde 5,1 miljoner värdiga allmännyttiga bostäder (med 3-4 personer per hushåll kan det motsvara mellan 50-66% av befolkningen). De lokala försörjnings- och produktionskommittéerna (CLAP) fortsätter att dela ut rabatterad eller gratis mat till miljontals familjer varje månad, vilket mycket väl kan ha förhindrat hungersnöd under de värsta US-amerikanska sanktionerna.
Basen för chavismo fick ny energi och PSUV har i sig mer än 5 miljoner medlemmar. Faktum är att till och med marknaderna satsade på Maduro, liksom Chevron, som tecknade ytterligare ett oljeavtal med regeringen inför valet.
På den andra sidan drev oppositionen en enorm kampanj. Edmundo González var sällan ute på kampanjstråket, utan företräddes av den som tillsatte honom som kandidat, Maria Corina Machado – den senaste oppositionella som fått Washingtons fulla välsignelse. Deras plan att privatisera allt från oljeindustrin till allmännyttan gick inte hem hos en befolkning som var djupt bekant med 90-talets nyliberala chockterapier. De nära banden till Argentinas Milei och Israel gick inte hem hos en befolkning som följer den ekonomiska katastrofen i Argentina och folkmordet i Palestina.
Oppositionsledaren Henrique Capriles – som förlorat presidentvalet två gånger men som fortfarande är en viktig aktör – beskrev Gonzalez kampanj som ”den värsta han någonsin sett”. Två guvernörer från oppositionen och nästan ett dussin borgmästare bytte och stödde istället Maduro dagarna före valet. Den tidigare nämnde Prosperi, som faktiskt deltog i oppositionens primärval förra året bara för att anmäla dem för omfattande oegentligheter (primärval där Machado vann osannolika 92% av rösterna), ändrade också sitt stöd till Maduro. Varför skulle oppositionsledarna göra detta om de trodde att en seger var inom räckhåll?
Maduros seger har erkänts av dussintals länder, bland annat Kina, Ryssland, Kuba, Nicaragua, Bolivia, Honduras och Qatar, liksom av multilaterala organisationer som OPEC och Alba (Bolivarian Alliance for Our Americas). Å andra sidan vägrade bl.a. Argentina, Chile, Paraguay, Uruguay, Costa Rica och Peru att erkänna valet. Peru – som styrs av de facto diktatorn Dina Boluarte – gick så långt som att erkänna González som president.
Brasilien, Colombia och – i viss mån – Mexiko spelar en strategisk roll som ”vänta och se” och försvarar Venezuelas suveränitet i större (Mexiko) och mindre (Colombia) utsträckning. De verkar positionera sig på ett sådant sätt att de försöker påverka Biden-administrationen att moderera sitt svar.
Det är inte förvånande att kaoset i den verkställande makten i USA har lett till olika uttalanden från Biden, Harris och utrikesminister Blinken. Den första att uttala sig var Harris, som på söndagen twittrade att USA ”kommer att fortsätta att arbeta för en mer demokratisk… framtid” för Venezuela, vilket allmänt tolkades som ett erkännande av att extremhögern hade förlorat. Blinken uttryckte sedan ”allvarliga farhågor om att det resultat som tillkännagivits inte återspeglar det venezuelanska folkets vilja eller röster”. Den 30 juli efterlyste dock Biden, efter ett samtal med Brasiliens president Lula, att röstningsdata skulle offentliggöras, utan att för den skull stödja bedrägeribeskrivningen.
Denna splittring inom den amerikanska regeringen pekar på en möjlig orsak till kuppförsöket: förgiftningen av relationerna mellan USA och Venezuela. Under det senaste året har USA inlett en dialog med Venezuela och delvis mildrat oljesanktionerna i utbyte mot vissa ”valgarantier”. Kuppförsöket kommer att göra det svårt för Biden-administrationen att fortsätta sin politik att lätta på trycket mot Venezuela. Det kommer också att gynna Machado och hennes allierade, som kommer att fortsätta att ta emot venezuelanska medel som finns på amerikanska konton för att fortsätta sina försök att störta regimen.
I Venezuela finns det förtroende för att CNE-resultaten kommer att matcha valsedelskvittona, vilket bekräftar valets integritet. Kriminella element har gripits och de militära styrkorna har upprepade gånger uttryckt sitt stöd för konstitutionen och valet.
Kuppförsöket verkar vara över och det vore skamligt om den leder till en skärpning eller förlängning av sanktionerna. Den verkliga ”oegentligheten” är det decennielånga ekonomiska krig som venezuelanerna har utstått. De röstade under hot om att deras liv skulle vändas upp och ner igen, att deras familjemedlemmar skulle dö av sjukdomar som hade kunnat förebyggas eller lämna landet som ekonomiska flyktingar. Trots hoten förkastade de den högerextrema kandidaten och röstade för fred. Hökarna i Washington kommer att göra allt de kan för att de ska få betala dyrt för sin röst.
Leonardo Flores, Venezuela Solidarity Network 240802 (ZT) (Flores är venezolansk politisk analytiker och en av grundarna till Venezuela Solidarity Network)
An Attack on Venezuela’s Democracy – Venezuela Solidarity Network
