Kuba och den livsnödvändiga poesin
Det var en solig eftermiddag när jag hittade min student som mediterade under ett träd på ängarna vid Kubas konstuniversitet. Jag slog mig ned bredvid honom och när jag frågade vad han tänkte på svarade han: ”bristen på poesi”…
Den meningen förblev inetsad i mitt minne och ibland – vilket känns som århundraden – har den orsakat mig sömnlösa nätter på grund av sin ständiga återkomst.
Det känns fortfarande i luften att María Elena Pena och Marta Valdés har lämnat oss… Smärtan fick mig att återuppleva de sånger som jag, med deras och andra artisters röster, har lyssnat på så många gånger. Boleros, fílin, den gamla trova… de uppfyller mig.
Jag mindes mina möten med Marta själv, med César Portillo de la Luz, Ángel Díaz, Ñico Rojas, Sigfredo Ariel, Bladimir Zamora och med så många andra som jag inte nådde i livet, men som jag beundrade och älskade djupt, smittad av den passion som min mor testamenterade till mig för dem och deras konst.
Jag gick igenom verserna, jag omslöts av metaforerna och charmen i de fraser som förtrollar och smeker med musik. Varje gång en storhet lämnar oss har mitt bästa sätt att minnas honom/henne och veta att han/hon är odödlig varit att lyssna till de kubanska sångskatterna.
Vårt musikaliska arv har varit enormt. Kuba står stolt på dess axlar och kan säga att vi är en av de mest fruktbara musikaliska vaggorna på planeten. Då svider glömskan, det gör ont när en ung person hånar det arbete som utförts: ”bolero är gammal skåpmat”, ”trova är ute”. Det finns de som inte ens kan uttala namnen på genrerna, eftersom de inte finns i deras ”moderna” repertoar.
Titta på panoramat av dagens populära dansmusik. Lyssna på texterna, på barnen som i skolor och på gatorna upprepar det som vuxna delar med sig av utan förbehåll, som mångfaldigar det som skämmer ut, smutsar ner och förminskar. De tänker inte på att det är de här barnen som i morgon kommer att tillhöra vuxenvärlden att visas upp för alla. Jag kan inte sluta fråga mig om det är sådana män som en nation behöver för att nå sin höjdpunkt, och då menar jag tankens, arbetets och andens höjdpunkt. Är det verkligen sådana barn som föräldrar, lärare, syskon, farbröder, mostrar, vuxna vill ha, för sig själva och för Kuba?
Vi har alla en skyldighet att ställa oss frågan, att ompröva dygderna i att vara människa mitt i överlevnadens kval och att lägga alla våra händer på att skapa det vi drömmer om. Jag strävar efter mycket mer för mitt land och jag vet att jag inte är ensam. Men det finns de vars förnuft, styrka och omdöme sover och som är förlorade i ångest, smärta, mental och andlig förlamning eller rökridåer.
Låt oss väcka dem. Vi kan inte vara likgiltiga. Det påminner oss om Ubuntu-filosofin: ”Jag är för att du är”. Och i varje kuban, utan undantag, finns kraften att göra nästa landsmans bröstkorg till en bättre plats, vilket är detsamma som att säga fosterlandet. Det föds i varje kubans själ och i det som var och en representerar. Kuba återvänder till sina barns hjärtan.
Låt oss se in i oss själva och ge poesin tillbaka till livet, trots allt. I dessa tider är det mer än vackert, det är nödvändigt, eftersom ”… med poesins återuppståndelse kommer en oskuld in i hjärtat, liknande den då dygden utövas, som till ansiktet i vånda skänker barnens lugn och renlighet” (Martí, 1894: 432).
Vår tid är tyngd av ångest och motgångar, men anden måste vidgas bortom allt som saknas under de bittra timmarna. Vi måste rädda poesin: versen, sången, livet, landet.
Vart ordet än tar vägen, låt versen återvända, klädd för dessa tider, men i grunden vacker. ”Poeten måste tysta sin smärta fram till den sublima stund då den vers som utmejslats söker utlopp, sliter sönder inälvorna för att trösta människors sorg med just den poesi som sorgen inspirerar” (Martí, 1888: 206).
Martí är kompassen. Vi kan inte gå vilse. I honom finns poesin, vägledaren och ljuset.
Xiomara Pedroso Gómez, Cubadebate 250102 / cv
Cuba y la poesía vital necesaria
