Kuba vinner valet 2023
Den socialistiska nationen fortsätter att uppnå legitimitet för sin suveräna väg
Den 26 mars 2023 gick 6 164 876 kubanska medborgare till de 23 468 vallokalerna för att lägga sin röst för eller emot 470 kandidater till deputerade till Folkmaktens Nationalförsamling, som är landets högsta politiska myndighet och som har den konstitutionella befogenheten att välja och avsätta republikens president och de ministrar som presidenten rekommenderar den. Cirka 75,92 procent av de registrerade väljarna röstade. Av de avgivna rösterna förklarades 90,28 procent giltiga, 6,22 procent lämnades blanka och 3,50 procent förklarades ogiltiga på grund av att det hade skrivits något på valsedeln. Detta resultat är en seger över den internationella kampanj som uppmanade kubanerna att bojkotta valet.
Resultatet tillkännagavs den 27 mars av Alina Balseiro Gutiérrez, ordförande för Nationella valrådet. Hon påpekade att valdeltagandet var högre än vid valet av delegater till landets 169 kommunförsamlingar den 27 november, där 68,56 procent av väljarna röstade, och högre än vid folkomröstningen om familjelagen, där valdeltagandet var 74,12 procent.
Associated Press betonar att valdeltagandet på 75,9 procent är mycket lägre än valdeltagandet på 94,2 procent 2013. AP nämner dock inte att landet 2013 var mitt uppe i arbetet med att formulera en ny social och ekonomisk modell, där det rådde viss oenighet, så att det stod mycket på spel i omröstningen om deputerade till nationalförsamlingen. Nu är dock sammanhanget helt annorlunda. Som en följd av Trump- och Bidenadministrationernas intensifierade blockad och turismens kollaps på grund av pandemin befinner sig landet i en allvarlig ekonomisk kris som kännetecknas av inflation, periodiska elavbrott, varubrist och långa köer. Regeringen har lagt fram och genomför en väl genomtänkt plan för att hantera de ekonomiska problemen, och ingen alternativ plan har lagts fram eller är genomförbar. Det kubanska nationella projektets inriktning mot de ekonomiska problemen, som i första hand har orsakats av den internationella utvecklingen, är således fastställd och tydlig. Faktum är därför att förhållandena i det kubanska vardagslivet under de närmaste åren kommer att formas mer av internationella händelser än av vilka särskilda ledare som väljs till ledamöter i nationalförsamlingen.
För den kubanska medborgaren är därför skälen till att rösta i dagsläget att bekräfta den riktning som regeringen valt, och valdeltagandet på 75,9 procent är ett av de högsta i världen. Det faktum att valdeltagandet skulle vara högt mitt under en ekonomisk kris är en av många indikationer på att Kubas regering åtnjuter en hög grad av legitimitet bland det kubanska folket.
Valet av deputerade till nationalförsamlingen är faktiskt den andra valomgången i denna femåriga valcykel. I den här omgången finns på varje valsedel namnen på i allmänhet två till sex kandidater som har nominerats av de valda delegaterna i den aktuella kommunförsamlingen. Väljarna kan markera ett enda kryss för alla eller välja bland de kandidater som de vill rösta på. Balseiro Gutiérrez rapporterade att 72,10 procent av de giltiga röstsedlarna markerade X för alla och 27,90 procent valde kandidater från listan. Alla kandidater som nominerats av de 168 kommunförsamlingarna valdes in i nationalförsamlingen, eftersom de fick mer än hälften av de avgivna rösterna.
Under en stor del av valkampanjen uppmanade den kubanska regeringen och medierna folket att rösta. Dagarna före valdagen framförde dock ledarna uppfattningen att det är revolutionärt att rösta på alla kandidater på valsedeln. Det faktum att 28 procent av väljarna ignorerade denna uppmaning återspeglar en mångfald som har uppstått inom det revolutionära projektet. Under de senaste åren, i och med framväxten av den nya sociala och ekonomiska modellen, har det uppstått en viss oenighet om sådana frågor som graden av expansion av privata företag i ekonomin och vilka de specifika ekonomiska åtgärderna bör vara. Därefter har det uppstått en debatt om familjelagen, där särskilt frågan om samkönade äktenskap har varit en källa till oenighet. Även om man har uppnått en konstitutionell och rättslig konsensus i dessa ekonomiska och kulturella frågor kan man lugnt säga att vissa av kandidaterna associerades med den ena eller andra sidan i dessa debatter, och vissa väljare var benägna att inte stödja de kandidater som de var oense med i vad väljaren ansåg vara en viktig fråga. Även om de 28 procenten återspeglade en pluralism inom revolutionen, uttryckte de 28 procenten sitt stöd för det revolutionära projektet genom att rösta och genom att stödja andra kandidater på valsedeln. Oenigheterna rör särskilda lagar och handlingsalternativ och uttrycker sig i ett sammanhang av stöd för det revolutionära projektet.
Den nyvalda nationalförsamlingen sammanträder den 19 april, och 63 procent av ledamöterna är återvalda från den föregående mandatperioden. Ca 55 procent av de 470 ledamöterna är kvinnor, och 45 procent är svarta och mulatter. De deputerades medelålder är 46 år, varav 20 procent är yngre än 35 år. Ungefär 95 procent av ledamöterna har en högskoleexamen. Alla samhällssektorer är representerade, inklusive produktion, service, press, utbildning, hälsa, vetenskap, kultur, sport, studenter, religion, militär och ägare av små privata företag.
Balseiro Gutiérrez påpekade att valen genomfördes med totalt lugn och normalitet, utan några som helst incidenter. Hon betonade att de genomfördes under offentlig insyn, med massmedia närvarande.
Hålls det val på Kuba?
Jag reste till Kuba för första gången 1993 och deltog då i ett akademiskt utbyte med den latinamerikanska fakulteten för samhällsvetenskap (FLACSO) vid Havannas universitet, organiserat av den marxistiska sektionen i American Sociological Association, där jag var en ganska aktiv medlem, även om jag var lite oortodox i mitt marxistiska tänkande. Under detta utbyte blev jag helt chockad över att få veta att det hålls val på Kuba. När jag hörde vad jag trodde var en hänvisning till val, frågade jag förvånat: ”Menar ni att det hålls val på Kuba?”. Och när det förklarades att det faktiskt hålls val, och när det dessutom påpekades att Kubas kommunistparti inte deltar i valen, frågade jag ännu mer förvånat: ”Vad gör då kommunistpartiet?”
Jag hade genast frågor om dessa val. Vem har rätt att rösta? Vem är berättigad att ställa upp i valet? Måste man vara medlem i partiet för att få utöva ett ämbete? Vilken auktoritet eller makt har de valda? Det tog mig ett par år att hitta svaren på dessa frågor, och jag övertygade mig själv om att jag hade en empiriskt tillförlitlig bekräftelse på de svar jag fått. På så sätt kom jag fram till slutsatsen att Kuba har en politisk process som varje rimlig person skulle kunna kalla demokratisk, med strukturer som skiljer sig från, och i viktiga avseenden är överlägsna, den representativa demokratins strukturer. Någon gång runt 1998 publicerade jag en artikel på ett par ställen på internet med titeln ”Myten om den kubanska diktaturen”.
Upptäckten av myten fick mig att undra hur en lögn kunde få så stor spridning. Genom att noggrant observera de diskurser som kom från Miami började jag förstå strukturen i den vitt spridda lögnen. För det första måste man identifiera fakta som visserligen är sanna, men isolerade från andra fakta, som utgör deras sammanhang, skapar de en falsk förståelse. För det andra, det ständiga upprepandet av de sanna men tagna ur sitt sammanhang vilseledande fakta.
När det gäller myten om den kubanska diktaturen var de två fakta som ständigt upprepades för det första att Fidel hade varit statschef i många år och för det andra att Kuba inte håller val där två eller flera konkurrerande politiska partier deltar. Dessa två fakta innebär att den politiska processen är auktoritär eller totalitär och odemokratisk. Men när de presenteras tillsammans med en mängd andra relevanta fakta om den kubanska politiska processen framträder en helt annan bild.
Låt oss titta på den mer fullständiga bilden. Kubas territorium är indelat i 12 427 valdistrikt. Inför valen till landets 169 kommunförsamlingar, som hålls vart femte år, hålls tre eller fyra nomineringsmöten i varje valdistrikt. Vid dessa möten kan alla medborgare föreslå en person som ska väljas som delegat till kommunfullmäktige. Alla medborgare som är närvarande har rätt att uttala sig om de föreslagna personernas styrkor och begränsningar. De föreslagna namnen röstas sedan fram genom handuppräckning. Valkommissionen i distriktet informeras om resultatet av nomineringsmötena, och på grundval av resultatet utser valkommissionen formellt kandidaterna till distriktets delegat till kommunfullmäktige. Enligt lagen måste det finnas minst två och högst sex kandidater, i allmänhet finns det två eller tre kandidater.
Kandidaterna ger inga vallöften och bedriver ingen kampanj. Deras namn och en kort biografi anslås sida vid sida på framträdande offentliga platser i distriktet. De nomineras och väljs på grundval av sina prestationer inom sina yrken eller arbets-/studieområden, eller på grund av sina bidrag till lokalsamhället och/eller nationen. Om ingen kandidat får en majoritet av rösterna hålls en andra omgång.
När de 169 kommunförsamlingarna har konstituerat sig väljer dessa kandidater till deputerade till folkmaktens nationalförsamling. De får hjälp med detta genom rekommendationer från kandidaturkommissioner som består av företrädare för massorganisationerna: CTC, CDR, FMC, ANAP, FEU och FEEM.
Processen är komplex, men inte mystisk. Var och en av massorganisationerna på kommunal, provinsiell* och nationell nivå utser sina representanter till kommunala, provinsiella* och nationella kandidaturkommissioner. De integrerade kommissionerna, som fungerar på de tre* olika organisationsnivåerna, tar emot förslag från massorganisationerna på motsvarande organisationsnivå på förslag till deputerade till nationalförsamlingen. kandidaturkommissionerna utvärderar dessa förslag och skickar sina rekommendationer till den nationella kandidatkommissionen, som kontrollerar kandidaternas valbarhet och de nominerade personernas vilja att tjänstgöra. Den nationella kandidatkommissionen skickar den reviderade listan över föreslagna kandidater från kommunerna till var och en av de kommunala kandidaturkommissionerna, som i sin tur överlämnar dem till delegaterna i kommunförsamlingen, som valts i de senaste kommunala valen. Namnen på de föreslagna kandidaterna skickas till de nyvalda delegaterna före deras första sammanträde i församlingen, och ledamöterna i den kommunala kandidaturkommissionen samråder individuellt med delegaterna om de föreslagna kandidaterna. Vid kommunförsamlingens första sammanträde röstar delegaterna för eller emot varje föreslagen kandidat genom handuppräckning, och en majoritet krävs för godkännande. På detta sätt nominerar varje kommunförsamling kandidaterna till ledamöter till nationalförsamlingen från kommunen.
* [I enlighet med den nya vallagen 2019 slopades valen till provinserna, som numera styrs av ett provinsråd under ledning av en guvernör och består av representanter från de kommunförsamlingar som ingår i provinsen. ö.a.]
När kandidaterna till nationalförsamlingen har godkänts av kommunförsamlingarna börjar dessa besöka olika stadsdelar och arbets- och studiecentra, där det sker ett direkt utbyte med folket om prognoser och förväntningar. Människorna får gott om utrymme att tala och i allmänhet faller deras kommentarer in i tre kategorier: uttryck för uppskattning av kandidaternas höga kvalitet; beskrivningar av dagliga problem, stora som små, på arbetsplatsen eller i lokalsamhället, i syfte att öka kandidaternas medvetenhet; och uttryck för uppskattning av valprocessen och det socialistiska politiskt-ekonomiska uppbyggandet av nationen.
Kandidaternas korta biografier sändes regelbundet i den kubanska nationella televisionen, där kandidaterna från de olika kommunerna i landet successivt presenterades. Och de högkvalitativa utbytena mellan kandidaterna och folket bevakades i stor utsträckning i kubansk television. Detta ledde till att kandidaternas höga kvalitet blev uppenbar. Detta kan ha varit en faktor som bidrog till det ökade valdeltagandet i valet av deputerade till nationalförsamlingen, en ökning jämfört med valdeltagandet i valet av delegater i november till landets 169 kommunala församlingar.
Yanet Solórzano Hamilton, grundskollärare i provinsen Las Tunas och vald till deputerad för kommunen Puerto Padre, förklarade att kandidaternas turnédagar har varit fina. ”På varje plats togs vi emot med respekt, med beundran och med klarhet när det gäller de utmaningar som vi står inför i dag. Folkets stöd för vårt politiska system, folkets enighet för revolutionen är utan tvekan ett tecken på att inget och ingen kommer att kunna ta ifrån oss våra landvinningar och våra drömmar.”
Som nämnts ovan är folkmaktens nationalförsamling nationens högsta myndighet. Den väljer republikens president och bekräftar det ministerkabinett som presenteras av den valda presidenten. Den utser de högsta ledamöterna i rättsväsendet. Den stiftar lagar. Den har befogenhet att ändra konstitutionen.
Folkmaktens delegater och deputerade är inte yrkespolitiker. Församlingarna sammanträder regelbundet under året; de sammanträder inte permanent, även om olika lagstiftande kommissioner sammanträder kontinuerligt. Deputerade och delegater behåller sin ordinarie anställning, utom när de har ett omfattande arbete i lagstiftande kommittéer, då de tar tjänstledigt från sin post. De får ingen extra inkomst genom sin tjänstgöring som delegater och/eller deputerade.
Den ovan beskrivna politiska processen är folkmaktens struktur. Vid sidan av folkmakten finns massorganisationer för arbetare, grannskap, kvinnor, jordbrukare och studenter, vars roll i den politiska processen nämnts ovan. Massorganisationerna var en gång i tiden mycket aktiva och tillhandahöll strukturer för att uttrycka åsikter i ett sammanhang där man möttes ansikte mot ansikte. De är mindre aktiva än de en gång var, och i viss mån har de ersatts av sociala medier. Detta är olyckligt, eftersom ingenting är bättre än deltagardemokrati som kännetecknas av öppet och fritt utbyte av idéer från person till person. Men massorganisationerna fungerar fortfarande; en stor majoritet av folket är medlemmar, och i vissa festliga stunder eller inför en kris av något slag är de mycket aktiva.
Kubas kommunistparti har lämnats åt sidan i den kubanska politiska processen, och det är medvetet, eftersom det är ett politiskt avantgardparti. Det består endast av medlemmar som betraktas som ledare och som väljs ut av partiet självt. Partiets roll är att utbilda och vägleda folket, att odla bland folket det medvetande som är nödvändigt för det fortsatta byggandet av ett socialistiskt samhälle i enlighet med nationens särskilda villkor. Dess auktoritet är moralisk, inte juridisk.
Det är inte nödvändigt att vara medlem i Kubas kommunistparti för att bli nominerad eller vald. De flesta valda delegater och deputerade i de kommunala och nationella församlingarna är medlemmar i partiet, men många är det inte. Partiet fortsätter att ha hög prestige på Kuba, vilket är anledningen till att det kan utforma landets politik utan att ha formell juridisk och konstitutionell befogenhet att göra det. Partiets och regeringens enhetliga syfte fastställdes av Fidel och Raúl och fortsätter i dag med Miguel Díaz-Canel, som av nationalförsamlingen valts till republikens president och av partiet valts till dess förste sekreterare. Denna enighet mellan partiet och regeringen är beroende av folkets stöd, eftersom de deputerade som valts av folkets valda delegater utgör den högsta auktoriteten.
De tre komponenterna i den kubanska folkdemokratin är alltså följande: Folkmakten, församlingarnas delegater och deputerade, valda av folket, massorganisationerna för grannskap, arbetare, kvinnor, studenter och jordbrukare, och kommunistpartiet, ett politiskt avantgardparti som leder men inte bestämmer.
Enligt min åsikt har folkdemokratin vissa definitiva fördelar jämfört med den representativa demokratin. För det första eliminerar folkdemokratin, genom att avskaffa kampanjer och kampanjfinansiering, pengarnas roll och politikernas behov av att balansera sina väljares behov med sina största bidragsgivares intressen. För det andra, genom att eliminera en situation med konkurrerande politiska partier som måste vinna val för att överleva, tar folkdemokratin bort den konfliktbenägenhet som finns i representativa demokratier, och ger de valda möjlighet att koncentrera sig på att söka samförstånd för det gemensamma bästa. Dessa två dimensioner skapar de strukturella förutsättningarna för en offentlig diskussion av hög kvalitet som är inriktad på att lösa de problem som nationen och mänskligheten står inför. Den höga kvaliteten på det offentliga samtalet i en folkdemokrati och dess överlägsenhet i förhållande till politikernas diskurser i representativa demokratier är uppenbar för alla som har haft förmånen att lyssna till det.
Många människor föredrar direkta val framför indirekta val. Jag anser att direkta val har den inneboende nackdelen att de gynnar dem som är duktiga på att mobilisera stöd bland människor som de aldrig kommer att träffa, vilket ger upphov till en industri för kampanjledning, som har visat sin förmåga att manipulera frågorna. Jag menar att det är bättre att välja delegater på lokal nivå och att anförtro dem uppgiften att på ett ansvarsfullt sätt välja ställföreträdare på högre nivåer.
En regering av, genom och för folket
När USAs regering och västerländska medier talar om den politiska processen på Kuba, säger de felaktigt att nationalförsamlingens auktoritet är nominell och att Kubas kommunistparti har den faktiska kontrollen. I själva verket är nationalförsamlingens auktoritet reell, vilket man kan se genom empiriska observationer. Partiet har de facto kontroll, för när folkets valda delegater och deputerade utövar sin makt i de kommunala och nationella folkförsamlingarna röstar de ofta på partimedlemmar, på grund av sitt engagemang för partiets principer och sin tilltro till partiets ledare. Men om folkförsamlingarnas delegater och deputerade inte skulle ha ett sådant engagemang och en sådan tilltro har de full befogenhet att rösta på andra, med andra principer och ledare. Den kubanska revolutionen, ledd av Fidel, har konstitutionellt sett gett dem denna befogenhet. Men för att en sådan kursändring skall kunna ske på Kuba måste det ur folkets bröst framträda ledare som kan formulera alternativa principer och ett alternativt nationellt projekt och som kan få folkets stöd för detta projekt. Det kan omöjligen uppstå på grundval av halvfärdiga idéer som endast har trovärdighet i USAs politiska kultur.
Charles McKelvey 230328 /cv
Charles McKelvey är professor emeritus vid Presbyterian College i Clinton, South Carolina. Han har publicerat tre böcker: Beyond Ethnocentrism: A Reconstruction of Marx’s Concept of Science (Greenwood Press, 1991); The African-American Movement: From Pan-Africanism to the Rainbow Coalition (General Hall, 1994) och The Evolution and Significance of the Cuban Revolution: The Light in the Darkness (Palgrave Macmillan, 2018). Han finns även på https://charlesmckelvey.substack.com