Diaz_Canel_ekonomi_transport_energiministrar — Kubas president Miguel Díaz-Canel i TV-sändning tillsammans med andra ministrar.

Kubas politiska ekonomi idag

Reflektioner över LeoGrandes analys

En artikel av William M. LeoGrande, Cuba’s Deepening Economic Crisis Is Putting Diaz-Canel in a Bind, publicerades i World Politics Review den 26 januari 2023. Min kommentar i dag reflekterar över LeoGrandes analys. LeoGrande är professor i statsvetenskap vid School of Public Affairs vid American University i Washington.

I artikeln konstateras korrekt att Kuba för närvarande upplever allvarliga ekonomiska svårigheter, som i första hand är en följd av intensifieringen av USAs blockad under Trump, som i huvudsak bevarats av Biden, och av de ekonomiska konsekvenserna av covid-19-pandemin, som praktiskt taget stängde av turistnäringen – den största sektorn i den kubanska ekonomin. Resultatet, rapporterar LeoGrande, har blivit en 45-procentig minskning av Kubas inkomster i utländsk valuta, så att importen minskade med 27 procent år 2020 och med 40 procent år 2021, vilket skapat brist på varor.

Men artikeln ger en snedvriden bild av dagens Kuba. Den hävdar att regeringen är splittrad och oförmögen att skapa samförstånd bland folket, i en situation där framgången för varje strategi är beroende av globala dynamiker som ligger utanför Kubas kontroll, som t.ex. världsmarknadspriserna på livsmedel och energi samt återhämtningen av den internationella turismen. Och den vidhåller att den ekonomiska situationen har skapat ett aldrig tidigare skådat missnöje bland befolkningen, vilket regeringen svarar med att skärpa kontrollen över oliktänkande, bland annat genom att arrestera och trakassera kritiker.

LeoGrande nämner protesterna den 11 juli 2021 som en manifestation av folkligt missnöje. Denna kommentar får mig att tänka på ett kubanskt ordspråk som lyder ungefär som ”att skapa en storm i ett glas vatten”. I dagens värld, när folk manifesterar sitt missnöje på gatorna i tiotusentals demonstranter (eller fler) varje dag, inte bara några tusen en enda dag [som fallet var i Kuba]. Sådana ihållande massiva protester förekommer vanligen när ett land upplever den nivå av ekonomisk förlust som Kuba upplevde 2020 och 2021, men de förekom inte på Kuba. Dessutom var den futtiga protesten på Kuba den 11 juli inte spontan, som LeoGrande påstår, utan en följd av en tekniskt sofistikerad kampanj i sociala medier som lanserades som en del av USAs icke-konventionella krig mot Kuba. Händelsen den 11 juli tolkas av många i kommunistpartiet som ännu ett misslyckande i USAs strategi att framkalla oreda och destabilisering på Kuba. Det misslyckades på grund av folkets stöd för sin revolution och på grund av att de som förlorat tron på revolutionen vägrade att gå med på USAs destabiliseringsstrategi. (Se The US unconventional war against Cuba: The revolutionary people quickly retake the streets of Cuba, 210716; Cuba defeats US interventionist plan: The people show that they are the revolutionary people of Fidel, 210720; Reflections on the July 11 disturbances in Cuba: Is the Cuban government taking a dictatorial turn? 210917).

Folkets missnöje indikeras också, konstaterar LeoGrande, av det lägsta valdeltagandet någonsin i kommunalvalen. LeoGrande har rätt i att valdeltagandet i valet den 27 november (65,56 procent) är det lägsta sedan systemet med Folkmakt infördes genom den kubanska konstitutionen från 1976. Men det är en högt deltagande med internationella mått mätt. Dessutom var väljarna inte uppdelade mellan regeringsvänliga och regeringsfientliga krafter. 89,11 procent av dem röstade på någon av de två eller tre kandidater man fått fram på nomineringsmötena i stadsdelarna, vilket är ett starkt stöd för systemet med folkstyre. Det minskade valdeltagandet i jämförelse med tidigare år kan delvis tolkas som en återspegling av missnöje i samband med de nuvarande ekonomiska svårigheterna, men det kan också ses som en normal tendens i revolutionära processer, med höga nivåer av stöd, deltagande och legitimitet under åren efter revolutionens triumf, med en gradvis nedgång som inträffar när revolutionen möter olika hinder för att uppnå sina mål. Historien om valet den 27 november skulle kunna formuleras i termer av den kubanska revolutionsregeringens fortsatta legitimitet, i ett världssammanhang som definieras av den representativa demokratins legitimitetskris (se Cuba elects delegates to people’s assemblies: False premises of US blockade exposed, 221202).

Detta betyder inte att det inte finns en frustration bland befolkningen över den nuvarande ekonomiska situationen, särskilt svårigheterna att få tag på varor och den höga inflationen, samt en oro för framtiden. Orsakerna till situationen har dock upprepade gånger förklarats för folket, tillsammans med en väl genomtänkt verklighetsbaserad handlingsplan. Ingen lägger fram någon alternativ plan. Varken den kubanska kontrarevolutionen, USA-imperialismen eller den latinamerikanska högern har någon bättre idé, och det kubanska folket har föga förtroende för att dessa aktörer skulle ha ett genuint intresse för deras välbefinnande. LeoGrande lägger inte heller fram någon bättre idé, utan erkänner att regeringen förstår vad den måste göra för att få ekonomin tillbaka på utvecklingens väg.

LeoGrande beskriver Díaz-Canel som ”i en knipa”. Jag ser den kubanska presidenten på ett annat sätt. Jag ser honom bland folket, ständigt förklarande och ständigt uppmanande till den enda möjliga vägen. Och alla ministrar, partiledare på alla nivåer och ledare för massorganisationerna gör detsamma, med konsensus från de kubanska nyhetsmedierna och den akademiska världen. Även om de är något förvirrade och oroliga är en solid majoritet av folket med dem. Under tiden har ingen kommit på något trovärdigt och potentiellt livskraftigt alternativt politiskt-ekonomiskt projekt för Kuba.

LeoGrande hävdar att den ekonomiska reformen, som inleddes 2011, har ”gått snett” och att valutan och växelkurserna har förvaltats felaktigt, vilket har gett upphov till en kraftig inflation och devalvering. Han försvarar inte detta i ekonomiska termer. Som förklarades för folket av ekonomiminister Alejandro Gil var inflation och valutadevalvering förutsebara i planen för sammanslagningen av de två kubanska valutorna, en sammanslagning som kommer att ge långsiktiga fördelar. Den ytterligare inflationen har orsakats av den (externt framkallade) bristen på förnödenheter i kombination med folkets stadiga köpkraft, och den har ökat ytterligare genom att skrupelfria informella återförsäljare har hamstrat, en form av korruption som regeringen försöker kontrollera. Gil hävdar att lösningen på inflationen är att öka produktiviteten, eftersom det skulle öka utbudet i förhållande till efterfrågan. Regeringen håller för närvarande på att genomföra och utveckla olika strategier för att öka produktiviteten, en del i samarbete med allierade regeringar. Och den utvecklar också alternativa finansiella förbindelser med andra nationer, för att ersätta dem som har blockerats av Trumps och Bidens senaste finansiella restriktioner, och på så sätt återuppbygga Kubas import av nödvändiga varor.

LeoGrande vidhåller att det finns en intern splittring inom regeringen mellan dem som vill påskynda reformerna och dem som vill bromsa reformtakten i den nuvarande krisen. Vi bör i detta sammanhang förstå att reformen initierades av folket genom dess krav på en högre levnadsstandard, vilket inte uttrycktes genom protester på gatan utan inom massorganisationer och folkmaktsstrukturer, som uttryckligen utformats för detta ändamål. Partiet svarade på det folkliga kravet med ett ekonomiskt reformpaket som var inriktat på att öka produktiviteten genom att utöka det privata kapitalet och öka incitamenten för arbete. Reformerna, som vidareutvecklades i folkliga samråd, har fått ett starkt stöd av majoriteten av folket, även om en minoritet, främst akademiker, har kritiserat reformen ur ett ultravänsteristiskt perspektiv.

Det skulle vara föga meningsfullt att avbryta reformerna, som syftar till högre produktivitet, i samband med en kris som framkallats av ett lågt utbud av varor i förhållande till efterfrågan. Och att göra det skulle framkalla en negativ reaktion från de människor som stöder reformerna. Det är sant att folket ibland är förbryllat av talet om växelkurser och devalvering, trots tydliga förklaringar från ekonomiministern. Men om någon i regeringen öppet uttrycker åsikten att reformen eller någon av dess åtgärder borde skjutas upp på grund av de rådande ekonomiska svårigheterna, så skulle kamraterna tala dem till rätta. Den revolutionära regeringen har under de senaste sextiofyra åren visat sin förmåga att anpassa sig till de krav som den rådande verkligheten ställer.

I folkdemokratins strukturer förs debatterna i en politisk miljö som har befriats från de skadliga konsekvenserna av, för det första, konkurrerande politiska valpartier, och för det andra, av rika och mäktiga personers främjande av särintressen. I huvudsak har den kubanska politiska processen förts till ett mer avancerat stadium av folklig demokrati, bortom den representativa demokratins snedvridande strukturer. I denna situation av politisk frigörelse tenderar inte människor att bilda konkurrerande grupper. På Kuba uttrycker alla sina åsikter, och de högsta ledarna i partiet och regeringen strävar kollektivt efter att uppnå ett samförstånd som är förankrat i den empiriska verkligheten och i revolutionens grundläggande principer. De som inte har övertygats stannar kvar och stöder konsensus, av respekt för en process där deras åsikter i frågan har hörts och beaktats. Utifrån denna dynamik i det kubanska politiska systemet är konsensus snarare än intern splittring normen i partiet och regeringen. (För mer information om den kubanska politiska processen, se Political and civil rights in Cuba, 210624; Cuban people’s democracy at work, 220517; och Concentration of power in legislatures: The cases of the USA and Cuba, 220920).

LeoGrande konstaterar helt riktigt att den kubanska politiska processen inte längre kan förlita sig på Fidels och Raúls enande närvaro. Kubas kommunistparti, som bildades av Fidel och Raúl, fortsätter dock att vägleda med moralisk auktoritet och politisk legitimitet, och det är en avgörande faktor för Kubas nuvarande politiska stabilitet, trots de ekonomiska svårigheterna.

LeoGrande har rätt när han nämner den senaste tidens ökade emigration som ett uttryck för folkets utmattning. Men han ser bara till de kostnader som emigrationen medför för Kuba. Sedan Specialperioden, och ännu mer under de senaste åren, har den revolutionära regeringen arbetat för att normalisera förbindelserna med de kubanska emigrantgrupperna i andra länder. De skickar inte bara pengar till sina familjer, de bildar också stödorganisationer för Kuba och kräver att blockaden ska upphöra, och många är aktiva anhängare av den kubanska revolutionen. Många som emigrerar har förvisso förlorat tron på nationens framtida möjligheter, men många andra har för avsikt att tjäna pengar utomlands under en period och återvända till Kuba för att starta ett litet företag, vilket är mycket mer möjligt i dag som ett resultat av reformer. När Díaz-Canel reser till ett annat land träffar han alltid kubanska emigranter, där han tas emot med stor entusiasm.

Även om LeoGrande nämner hur de höga världsmarknadspriserna på livsmedel och energi påverkar den kubanska revolutionens möjligheter, tar han inte upp andra dynamiker i världen som är gynnsamma för de kubanska utsikterna. Under de senaste två decennierna har det vuxit fram en internationell rörelse för en multipolär värld, där viktiga regeringar har spelat en ledande roll. Kina har tagit ledningen i denna process, som en följd av sin tydliga politiska vilja och av sin ekonomis stora storlek och produktiva styrka. Regeringarna i BRICS (särskilt Ryssland), den Alliansfria rörelsen och regionala sammanslutningar i Latinamerika, Östasien och arabvärlden har varit aktiva deltagare i processen, som har accelererat till följd av att USA nyligen inledde ett icke-konventionellt krig och till följd av USAs/NATOs aggression mot Ryssland. (Se The Construction of a Pluripolar World: The neocolonized peoples seek cooperation and mutually beneficial trade, 221209).

Alla dessa nationer har ett strategiskt intresse av att den kubanska revolutionen fortsätter att bestå. Eftersom de uppskattar att Kuba är en symbol för nationernas förmåga att följa en suverän väg, trots USAs och västvärldens imperialism, kommer dessa regeringar att stödja Kuba diplomatiskt, ekonomiskt, kommersiellt och finansiellt. Deras stöd är ett positivt resultat av Kubas diplomatiska ansträngningar och solidaritet under de senaste sex decennierna.

På grund av detta internationella stöd från Kina och tredje världen, inklusive stora tillväxtekonomier, finns det en gynnsam möjlighet att Kuba kommer att återhämta sig från de nuvarande ekonomiska svårigheterna, trots att USAs blockad kvarstår. Det går dock inte att utesluta möjligheten av en världsomspännande ekonomisk eller militär katastrof, framkallad av USAs imperialism i full dekadens. Om detta sker kommer det inte bara att vara kubaner som tvingas ge upp hoppet.

Om USA-imperialismen i dekadens inte förstör världen, och om nationerna i tredje världen och Kina fortsätter att steg för steg bygga en mer rättvis värld, skulle man kunna anta att USA till slut måste överge sin blockad och sina sanktioner mot Kuba, tvingat av en enhällig internationell opinion. Om detta sker kommer Kuba att framstå som en nation av fred och välstånd, och alla som har fortsatt att tro på revolutionen under de svåra stunderna i nuet, som utgör majoriteten, kommer att bära sin ihärdiga tro som ett hedersmärke. De kommer att vara som den herre som inledde sina kommentarer inför en kubansk social klubb med att förklara: ”Jag är en av de 3 000 läkare som stannade kvar på Kuba efter revolutionens seger”, en kommentar som möttes av ihållande applåder.

Charles McKelvey 230131 /cv