Kubas revolutionskommittéer fyller år
Kubas revolutionskommittéer (eller kvarterskommittéer eller grannskapskommittéer) har under alla år retat gallfeber på kontrarevolutionärer. De uppstod snart efter revolutionens seger för att bemöta sabotage. Med åren har de i huvudsak fått andra uppgifter; uppmana till blodgivning, sammanhållning i kvarteret, renhållning, sociala insatser, fester osv. Och de kan nu fira 64 år. Nedan en intervju med Gerardo Hernández, ordförande för CDR-kommittéerna. Gerardo satt 14 år i USA:s fängelsehålor, dömd till dubbel livstid. Det för att ha informerat Kuba om planerade terrorattacker från USA mot sitt land. Efter många år av kampanj, frigavs han tillsammans med fyra andra hjältemodiga kubaner.
Det var natten till den 28 september 1960. Nästan en miljon människor samlades framför det tidigare presidentpalatset för att lyssna till den dåvarande premiärministern Fidel Castro. Mitt under evenemanget började explosioner höras. Sabotage som skulle bemötas med bildandet av kommittéerna för revolutionens försvar (Comités de Defensa de la Revolución, CDR).
”Vi kommer att upprätta ett system för kollektiv revolutionär vaksamhet. De leker med folket och de vet fortfarande inte vem folket är (…)”, skulle Fidel säga i det tal som invigde Kubas största massorganisation, CDR-kommittéerna.
Mer än sex decennier senare har CDR anpassat sig till de nya tiderna, utan att överge sin grundidé om att försvara revolutionen.
För kvarterets sammanhållning
Cubadebate talade med organisationens nationella samordnare, Gerardo Hernández Nordelo, om målen och utmaningarna i samband med 64-årsjubileet.
Gerardo Hernández
Vilka aktiviteter har genomförts i år för att fira 64-årsjubileet av CDR?
-Vi har utvecklat initiativ över hela landet. Många började den första september och fortsatte till den 28:e. Bland annat det traditionella maratonloppet som startar vid Revolutionsmuseet, och erkännanden till CDR:s medlemmar, institutioner och arbetarkollektiv som utmärkt sig för sitt samhällsarbete.
”Vi genomförde aktiviteter med barn och ungdomar, till exempel cederista-lägret, som involverade mer än 800 ungdomsavdelningar i landet, och vi utvecklade evenemang med unga gräsrotskader.
Vi organiserade också blodgivningsdagar, vi följde med organisationens grundare, och den 26 september organiserade vi en ”Twitterstorm” för att hylla CDR:erna.
Den 28 september kommer vi att hålla det nationella evenemanget i provinsen Santiago de Cuba. Det kommer att vara den perfekta plattformen för att lansera uppmaningen till alla cederistas, för att arbeta för ett bättre år”.
Vilka är era huvuduppgifter i dag?
”Vi fortsätter att genomföra de åtgärder som traditionellt har kännetecknat oss, till exempel volontärarbete och bloddonationer, som bidrar till att rädda liv genom transfusioner och erhållande av blodprodukter.
Vi kommer nu att engagera oss i mötena där våra valda delegater redogör för sitt arbete inför sina väljare.
Det är vårt ansvar att ta hand om människor i utsatta situationer, ungdomar som inte har någon koppling till studier och arbete, liksom barn och ungdomar, som har sitt eget utrymme i barnens CDR, med fokus på fritids-, kultur- och idrottsinitiativ.
Vi är också engagerade i att arbeta med historia i samhällena och vi distribuerar uppgifter för att stödja ekonomin, kopplat till energibesparing och livsmedelsproduktion. I detta avseende utmärker sig programmet Cultiva tu pedacito (Odla din egen lilla bit), som fokuserar på att varje cederista, utifrån de utrymmen de har, ska odla ekologisk och färsk mat som gynnar familjen och grannskapet.”
Hur fungerar övervakningen av kvarteren?
”Det är en av de frågor som den antirevolutionära kampanjen traditionellt har kritiserat, vilket jag tycker är ganska hycklande, eftersom det i USA finns en organisation – särskilt i rikare områden – som omedelbart ringer polisen om de ser en svart person i ett vitt område. Hur kan vi, som är hotade, inte ha våra grannar organiserade för att skydda samhället?
Det finns stadsdelar där den traditionella nattvandringen inte genomförs, eftersom andra metoder för övervakning har använts, till exempel säkerhetskameror i affärerna. Det finns inte ett enda recept för vaksamhet, men vi förespråkar någon form av övervakning, där grannarna bestämmer vilken plats eller institution som ska bevakas.
Vi håller på att skapa övervakningsavdelningar på folkrådsnivå för att ta hand om säkerheten i områdena. Vi är särskilt stolta över Mirando al mar-avdelningarna, som består av cederistas som bor i kustbyar. Deras uppdrag är att vaka över kusternas säkerhet, mot bakgrund av all infiltration av droger eller försök att illegalt lämna landet, vilket ofta innebär att minderårigas liv sätts på spel. Det är en viktig uppgift som dessa människor utför osjälviskt.
Relaterat till ovanstående arbetar vi med att förebygga narkotikahandel, en uppgift som vi prioriterar. Narkotika påverkar familjer i våra kvarter, så det är också vårt ansvar att ta itu med detta fenomen”.
En nästan oundviklig fråga uppstår: hur kan man hålla en organisation, som skapades för mer än sex decennier sedan, i takt med tiden?
”CDR:s grundläggande mål är, var och kommer även i fortsättningen att vara, att försvara revolutionen i grannskapen och samhällena. I dag måste vi göra det ur ett nytt perspektiv. Förutom de grundläggande uppgifterna med folklig vaksamhet, finns det också uppgifter som samhället behöver för att bibehålla de framgångar som gjorts.
Att vitalisera oss själva, komplettera strukturen och sätta den i arbete, särskilt på samhällsnivå, är en ständig förutsättning. Tiderna är, som du sa, inte desamma och en del människor tror att entusiasmen har gått förlorad. Det är dock ett privilegium för länder att ha en samhällsgruppering av det här slaget, med en struktur i grannskapen. Vissa gärningar är värda tusen ord, som ordspråket lyder.
Under covid-19 kunde vi till exempel tack vare CDR:erna ta reda på hur många äldre människor som inte kunde klara sig själva, hur många som behövde medicin, och vi var en del av den mobilisering där många människor fick hjälp.
En del blev förvånade när de såg CDR:erna med ett projekt som ”A Cuba hay que quererla” (”Kuba måste man bara älska”), som tog emot mediciner och sjukvårdsmaterial från människor och solidaritetsorganisationer. En del undrade vad CDR:erna hade med det att göra. Jo, alla medlemmar i projektet är cederistas, liksom de som behöver medicinen. Och jag talar om mediciner, men vi har också rullstolar. Ett mikroföretag donerade gips till oss och vi gav det till Cuba-RDA för att tillverka proteser. Vi har levererat käppar till blinda, gåstolar, engångsblöjor…. Allt handlar om att sträcka ut en hjälpande hand till behövande.
Under lång tid var det inte vanligt att människor själva samlade in donationer för att ge dem till behövande när det inträffade en naturkatastrof, t.ex. en cyklon. Staten tog hand om allt. Idag är det så att om det finns kubaner som vill dela med sig av vad de har, så når vi offren med donationer från cederistas. När orkanen Ian drabbade västra Kuba samlade vi till exempel in 1 000 gasspisar som skänkts av landsmän bosatta i Mexiko och som vi tog med till Pinar del Río.
Det handlar om att göra organisationen riktigt användbar. Även om vi inte kan lösa alla problem i ett samhälle kan vi organisera grannarna och arbeta för lösningar som ligger inom räckhåll.
Det finns vissa uppgifter som vid något tillfälle har avtagit och som vi idag tar upp igen, till exempel lördagsspelen för gatorna, som vi har varit involverade i sedan sommaren. Grannar kan träffas, hitta ett rep, fyra säckar, en boll och göra aktiviteten.
Vi stöttar också insamlingen av råvaror, ett initiativ som präglade oss tidigare och som hade gått förlorat. Det är sant att det idag finns en företagsgrupp som ägnar sig åt detta, men det betyder inte att CDR:erna inte kan spela en viktig roll. Nu har vi minifestivaler för råvaror, nya utrymmen som har anpassats till landets verklighet.”
Hur involverar ni unga människor i organisationen?
”Vi kämpar mot stereotypen att CDR är en organisation för gamla människor. Visst är det så att de främsta ledarna på många håll är äldre personer. Detta beror på ett antal faktorer.
Vi har exempel på CDR-ledare som var unga människor som trädde fram vid den aktuella tidpunkten. Vi har till och med grundare som bevittnade Fidels invigningstal. De åkte till sina provinser för att skapa de första CDR:erna, och de har varit kvar i organisationen sedan dess. Dessa människor är av naturliga skäl inte unga.
Till detta kommer dynamiken i livet, det finns vuxna som har ansvar på sin arbetsplats och när de kommer hem vill de vila lite; de har inte tid för det där arbetet i samhället. Många unga människor studerar på universitet och har också fullspäckade scheman. Så när man frågar vem som har tid över är det oftast de pensionerade äldre. Det påverkar det faktum att många CDR-ordföranden är äldre personer.
Men vi vill locka unga människor till organisationen. Förutom det faktum att det är nödvändigt att ta över, är vi fast beslutna att ge oss själva näring med de nya generationernas initiativ och vilja att göra saker. Det är viktigt att unga människor förstår att de kan vara en del av lösningen på många problem i sin omgivning. Ibland behöver vi människor med initiativförmåga och kreativitet för att föra grannar samman och göra livet i kvarteret trevligare.
Vi har uppgifter när det gäller sociala nätverk där ungdomar bör ha en ledande roll. Vi skapade nätverksaktivisten som en ny figur i ReK, vars roll är att synliggöra det arbete som görs i grannskapen på de olika plattformarna. WhatsApp-grupper har skapats där aktiviteter anordnas i områdena. Det här är förstås en dröm som har fungerat på vissa ställen, eftersom det finns cirka 38 000 CDR i landet och alla inte fungerar på samma sätt.
Många ungdomar är engagerade i miljö- och djurskyddsfrågor. De kan bli aktivister i dessa frågor i sina bostadsområden. Strukturen finns på plats, liksom mekanismerna för att anmäla om någon t.ex. behandlar djur illa.
Vi har erfarenheter av CDR:er som praktiskt taget inte gjorde någonting och en ung man började motivera grannar att ta upp aktiviteterna igen. Organisationen är idealisk för dem som har en kallelse för ledarskap och vill utveckla samhällsprojekt.”
Vilken är den största utmaningen inför det nya jubileet?
”Att CDR:erna blir mer och mer anpassade till det aktuella sammanhanget och uppfattas som en verkligt användbar organisation. Vi behöver få människor att inse att den här strukturen kan bli mer effektiv i den mån den lyckas kanalisera de problem som finns i varje samhälle. För att detta ska ske är det viktigt att alla arbetar tillsammans och är synliga i nätverken, som ett sätt att sprida information om vad som görs bra och för att fungera som ett exempel.
Det finns många saker att förbättra och det är det som är vårt arbete. Den största utmaningen är att föra de regionala utvecklingscentrumen närmare och närmare befolkningens behov, så att människor känner att de verkligen får stöd i sitt närområde”.
Cubadebate 240929 (ZT)
Gerardo Hernández Nordelo: “Los CDR deben estar a tono con los nuevos tiempos”
Och
http://www.cubadebate.cu/noticias/2024/09/28/gerardo-hernandez-convoca-a-los-festejos-por-los-65-anos-de-los-comites-de-defensa-de-la-revolucion/
