Kubas vacciner och den global ojämlikheten
Den första sändningen av det kubanska covid-19-vaccinet anlände till Mexiko i slutet av november. Det heter Abdala och är ett av tre kubanska vacciner – tillsammans med Soberana 2 och Soberana Plus – som godkänts av den Federala kommissionen för skydd mot hälsorisker (Cofepris). De kubanska vaccinerna ansluter sig till nio andra – däribland Pfizer-BioNtech, Moderna och Johnson & Johnson (USA), AstraZeneca (Storbritannien) och Sinovac (Kina) – som också godkänts av Cofepris för akut användning i Mexiko.
Vid en första anblick är det förvånande att Kuba, ett fattigt land belägrat av USA i en sex decennier långa blockad och som befinner sig i en akut ekonomisk kris, finns med på listan över länder som har utvecklat sitt eget vaccin tillsammans med stormakter som USA, Storbritannien och Kina. Nya studier har inte bara visat att de kubanska vaccinerna är mycket effektiva – över 95 procent effektivitet för att förhindra allvarlig sjukdom och dödsfall av covid-19 – utan Kuba utmärker sig också för sin höga vaccinationsnivå. Tidigare i år hade cirka 86 procent av befolkningen redan fått alla tre doser av vaccinet, en nivå då endast överträffad av Förenade Arabemiraten. Kuba var också det första landet som massivt vaccinerade barn från två års ålder, vilket minskade pandemins dödlighet på ön. Även om covid-19 inte drabbar dem lika allvarligt som äldre människor så är små barn en smittkälla.
Sedan 1980-talet har Kuba utvecklat läkemedel och vacciner både för den egna befolkningen och för export och donationer till andra länder i världen. Centrum för genteknik och bioteknologi, CIGB, och Vaccininstitutet Finlay har dokumenterad erfarenhet av att utveckla effektiva och säkra vacciner. Bland dessa finns världens första vaccin mot meningokockmeningit (MenB) [epidemisk hjärnhinneinflammation], som används på Kuba sedan 1989, vaccinet mot Haemophilus influenzae typ b (Hib), som ges på Kuba sedan 2003, och vaccinet mot hepatit B, som används sedan 1992. Det senare var det första rekombinanta vaccinet i världen som godkändes av Världshälsoorganisationen WHO.
Infrastrukturen, expertisen och framstegen i skapandet av dessa vacciner utgjorde grunden för utvecklingen av covid-19-vacciner. Till skillnad från den nya mRNA-tekniken (messenger ribonukleinsyra) som används av Pfizer och Moderna och som är utformad för att lära cellerna att producera ett protein som, om kroppen blir infekterad, utlöser immunsvaret, bygger de kubanska vaccinerna på en mer traditionell metod. De innehåller en del av det protein som coronaviruset använder för att binda sig till mänskliga celler och som vid administrering genererar antikroppar som blockerar denna bindning. Den kubanska metoden har tre stora fördelar: den är billigare, den är lättare att reproducera och vaccinerna behöver inte frysas ner som mRNA-vacciner. Dessa egenskaper gör det lättare att vaccinera världens befolkning, särskilt i fattiga länder.
Bland de många orättvisor som pandemin avslöjade är den globala orättvisa som gjorde det möjligt för rika länder att med råge skaffa och administrera vaccin till sina befolkningar, medan fattiga länder tvingades vänta. I februari 2022, nästan två år efter det att pandemin förklarades, hade endast 9,5 procent av befolkningen i fattiga länder fått en dos vaccin. En annan stor orättvisa är läkemedelsindustrins stora förtjänster. Trots de enorma offentliga investeringar som de fått för att utveckla sina vacciner blockerade läkemedelsföretagen tillsammans med regeringarna i USA, Storbritannien och Kanada försöken att släppa på patenten så att de kunde massproduceras. I november 2021, när dessa branscher förberedde sin årliga kongress, genererade enbart Pfizer-BioNTech och Moderna vinster på 65 000 dollar per minut. Samtidigt hade mindre än en procent av de förstnämnda vaccinerna och bara 0,2 procent av de sistnämnda levererats till fattiga länder.
Bland de skäl som kubanska forskare och tjänstemän angav för beslutet att koncentrera all sin kapacitet på att framställa egna vacciner var att de inte litade på att de skulle kunna skaffa dem från det internationella samfundet. Erfarenheterna av USAs blockad – som också sanktionerar tredje part om de gör affärer med Kuba – gav dem mer än goda skäl att tvivla. Imperiet blygdes inte att vägra att lätta på sina omänskliga sanktioner ens minimalt, i en tid av oöverträffad hälsokris.
Kubas satsning har lönat sig, inte bara för det egna folket utan även för andra länder vars folk USA också insisterar på att straffa. Kuba har skickat sina vacciner till Venezuela, Syrien, Nicaragua och Vietnam och Soberana 2 produceras i Iran. Dessutom har företaget ingått avtal med andra länder för att överföra sin teknik och tillhandahålla vacciner till låga kostnader.
Under extremt svåra förhållanden fortsätter Kuba att överraska världen: med sina internationella sjukvårdsbrigader, med sina medicinska innovationer och med befolkningens höga hälsoindex. Landets covid-vacciner är ytterligare en påminnelse om vad som kan åstadkommas om man inte följer den kapitalistiska logiken.
Tanalís Padilla, CubaSí 221223
/cv
Las vacunas cubanas y la inequidad mundial
Tanalís Padilla är professor och forskare vid Massachusetts Institute of Technology. Författare till boken Unintended Lessons of Revolution, a history of rural teacher training colleges.
