La Matraca avlivar myter. Del 2 – Grundlagen
Det var väl inte så svårt att avfärda den första myten, eller hur? Då förklarade vi att nationaliseringarna på Kuba genomfördes i enlighet med internationell rätt. Utifrån den grundläggande principen att den ska verkställas av skäl eller motiv som rör allmänintresse, säkerhet eller nationellt intresse, uppfylldes de grundläggande kraven i de FN-resolutioner som det hänvisas till i den första delen av denna serie.
Den andra faktorn som måste beaktas är om nationaliseringen överensstämmer med den nationella rätten att genomföra den och fastställa ersättning. Detta är en viktig detalj för att förstå den tredje myten som vi snart kommer att avliva och som kommer att stå i centrum för alla analyser vi gör av USAs lagar, sanktioner eller åtgärder mot Kuba, som ett resultat eller en konsekvens av expropriering och nationalisering av USA-företag på ön. Förlora inte detta ur sikte, även om vi inte kommer att tröttna på att påminna om det.
Enligt FNs generalförsamlings resolution 1803 skall vid nationalisering, expropriation eller rekvisition ”ägaren få lämplig ersättning i enlighet med de regler som gäller i den stat som vidtar sådana åtgärder i utövandet av sin suveränitet och i enlighet med internationell rätt”. Det innebär att den nationaliserande statens lagar bestämmer tid och form för utbetalning av ersättning, åtgärder som i allmänhet regleras genom avtal mellan de inblandade staterna.
I Kubas fall var ett av de centrala målen för Revolutionen att återupprätta det progressiva innehållet i 1940 års grundlag, som olagligen upphävdes de facto genom statskuppen den 10 mars 1952, ledd av Fulgencio Batista. Den revolutionära regeringen återinförde i februari 1959 de grundläggande bestämmelserna i grundlagen genom Ley Fundamental de la República [Republikens huvudsakliga lag].
I artikel 90 i 1940 års grundlag hänvisas till exempel till storgods på följande sätt:
”Storgods förbjuds och för att de ska försvinna ska lagen fastställa den maximala storleken på egendom som varje person eller enhet får äga för varje typ av exploatering som marken är avsedd för och med hänsyn till respektive särdrag. Lagen begränsar restriktivt utländska personers och företags förvärv och innehav av mark och vidtar åtgärder som syftar till att återbörda marken till det kubanska folket.”
Likaså anges i den tredje bestämmelsen i den grundläggande lagens avdelning fyra av 1940 att: ”vid tvångsexpropriation för att genomföra Jordbruksreformen och den därav följande fördelningen av mark ska det inte vara nödvändigt att den föregående ersättningen betalas ut kontant. Lagen får fastställa andra betalningsmedel, förutsatt att de uppfyller de nödvändiga garantierna.”
Det tillkom också nya saker som 1940 års grundlag inte hade förutsett. Så är fallet med principen om obligatorisk expropriation av skäl som rör allmännyttiga ändamål. I artikel 24, som anpassades till de nya historiska förhållandena, fastställdes följande: ”Konfiskering av egendom är förbjuden, men det är tillåtet att konfiskera egendom som tillhör den tyrann som avsattes den 31 december 1958 och dennes medarbetare, egendom som tillhör fysiska eller juridiska personer som är ansvariga för brott som begåtts mot nationens ekonomi eller statskassan, egendom som tillhör personer som olagligen berikar eller har berikat sig i skydd av den offentliga makten, och den som tillhör personer som straffats för brott som enligt lagen klassificeras som kontrarevolutionära, eller som för att undgå de revolutionära domstolarnas åtgärder lämnar det nationella territoriet på något sätt, eller som efter att ha lämnat det bedriver konspiratorisk verksamhet utomlands mot den revolutionära regeringen.”
Den kubanska nationaliseringsprocessen hade en politisk och rättslig grund som stödde den hela tiden från den konstitutionella situationen före och efter Revolutionen. Något som blockadförnekare och älskare av 1940 års grundlag inte är så förtjusta i. Motsägelsefullt drömmer de om ett ”välmående Kuba”, dränkt i exploateringen av illegala storgods. Dessa myter härrör från en borgerlig berättelse som i årtionden har försökt förtiga den situation som ledde det kubanska folket att genomföra en segerrik socialistisk Revolution.
Varje steg som den kubanska staten tog under nationaliseringarna hade skydd i internationell rätt och stöddes av den kubanska grundlagen och gällande lagar, utifrån allmänhetens behov och intresse. Detta är något som yankeeimperialismen än i dag inte förlåter oss och som kontrarevolutionen använder för att rättfärdiga att man fortsätter att kräva olagliga ekonomiska sanktioner. Tråkigt nog för blockadförnekarna finns det mycket mer att säga och fler myter att avliva. Vi tar på oss det.
La Matraca/Harskramlan, Facebook 220902
(Övers: CV)
https://www.facebook.com/MatracaRevolucionaria
