Den 17 juli invigdes för 24:e gången Foro Sao Paulo (FSP) – för 3:e gången i Havanna – med 626 deltagare från medlemspartierna och från sociala rörelser i Latinamerika och Karibien, samt en delegation från EU-vänstern.
Första FSP ägde rum i Brasilien 1990, på initiativ av Lula, Arbetarpartiets ordförande, och Fidel Castro. Berlinmuren hade fallit, den USA-stödda högern gick på offensiv i Latinamerika och Karibien med ”enda vägens” nyliberala program. Syftet med FSP var att samla vänsterpartier, progressiva organisationer och sociala rörelser/aktivister till motstånd. De behövde en egen motrörelse och tankesmedja, det var syftet med FSP.
Jag hade förmånen att vara med på det FSP i Buenos Aires 2010. Då hade i stort sett alla länder i området progressiva regeringar, som deltog i FSP. Men där blev Honduras störtade president Manuel Zelaya ett levande bevis på USAs beslutsamhet att stoppa vänstervågen. Det var med kuppen mot denne Honduras demokratiskt nyvalde president som Obama inledde sin regeringstid, för att sedan övergå till ”mjukare metoder” för samma syfte.
Sluttuttalandet 2010 koncentrerades på ländernas självbestämmande för att befästa demokratin mot USA inblandning, att främja de progressiva, folkliga och vänsterkrafternas enhet; fördjupa förändringsprocesserna i varje land; öka takten i den regionala integrationen och övervinna högerkrafternas motangrepp. Ett annat tema av särskild vikt var behovet att demokratisera massmedia: Kommunikation är makt!
Och mycket hade uppnåtts efter Hugo Chávez valseger 1998, och bildandet av ALBA tillsammans med Kuba 2004 och Celac 2010, med enastående framsteg i folkens välfärd. Men 2018 år måste FSP konstatera att USA med medialt herravälde och omfattande finansiering av s. k. identitetsbaserade kontrarevolutionära s. k. NGOer, ofta rena terrorister, lyckats vrida klockan tillbaka.
Men kampen tar nya tag. I sitt invigningstal sa FSPs verkställande sekreterare Mónica Valente: ”Detta möte är lika viktigt som det första FSP 1990 i Brasilien. Utmaningarna är många, men vi arbetar djupt engagerade för vänsterns enighet, inom ramen för Vårt Amerikas gemensamma mål, för samarbete mellan våra folk, partiet och sociala rörelser. Så kommer vi att segra.” Ett särskilt plenum ägnades åt Fidels tankevärld och analys av världsläget, Latinamerika och Karibien.
Särskilt plenum om Fidels tankevärld
Miguel Díaz-Canel: Inte minsta springa för att splittra och försvaga
I juli 1990, då många firade realsocialismens undergång och andra förlorade hoppet inför den imperialistiska, nyliberala offensiven, samlades – på initiativ av Fidel Castro och Lula da Silva – Sao Paulo Forumet, för att ena och formulera vänsterkrafterna, analysera händelseutvecklingen och finna vägar för att försvara socialismen i ett nytt historiskt skede. Idag, 28 år senare, upplever vi en ny imperialistisk anstormning för kapitalistisk och nyliberal restauration, än en gång samlade i ett Sao Paulo Forum, en oundgänglig politisk kraft och plats för att utbyta erfarenheter och bygga politiska alternativ.
Och vid god hälsa, här är vi, 625 deltagare, varav över 60 parlamentariker, från över 50 länder (2010 34 länder) samt företrädare för 168 organisationer och 120 från de största sociala rörelserna, och för första gången med ett särskilt forum för samtal mellan partier och sociala rörelser.
Det är av historiska och känslomässiga skäl vi vill hylla grundarna Fidel, Lula och Chávez, som vi saknar här idag.
Kamrater
Vi lever i en tid präglad av växande hot mot fred och internationell säkerhet, med anfallskrig, hot mot mänsklighetens överlevnad och en orättvis och uteslutande ekonomisk ordning. Med ett omättligt vinstbegär och kriminell kapprustning. Jordklotet lever belägrat av oro och den klimatförändring som huvudsakligen orsakas av den kapitalistiska utvecklingens ohållbara varuproduktion och konsumtion.
I detta krisläge försöker den globaliserade kapitalismen expandera och öka vinsterna, beredd att göra vad som helst för att tvinga på oss en ny kolonialisering.
Det som sker i Latinamerika är ett tydligt exempel på hur dessa gamla planer fått nytt liv. Politiska och ekonomiska intressen försöker inskränka folkens självbestämmande; de hänvisar på nytt till den perversa Monroedoktrinen. USAs och allierades orättfärdiga, ensidiga tvångsåtgärder förenas i OAS till skandalös inblandning i ländernas inre angelägenheter; mediekoncernernas manipulation, den privata intressepressen, sociala nätverk i okonventionell krigföring, allt detta opinionsarbete skapar förvirring och misströstan.
Men historien visar att när ett socialt, rättvist och medmänskligt revolutionärt projekt sjösätts, med enorma svårigheter för att genomföra alla de samhälleliga förändringar som behövs, utsätts de omedelbart för brutala ekonomiska, diplomatiska och även militära påtryckningar, som stöds av mediekampanjer för att smutskasta och misskreditera de olydiga, för att bestraffa den revolutionära djärvheten med alla möjliga aggressioner och ett ständigt invasionshot. Det är det pris våra folk fått betala när de utmanat imperialismen.
USAs nuvarande krigiska regering visar ett totalt förakt för de internationella institutionerna, hävdar styrkans företräde mot förhandlingar, försvarar till det yttersta sitt herravälde, hotar att med sanktioner bestraffa de nationer som inte stöder deras förslag och motsätter sig systematiskt de internationella avtal som försöker minska mänsklighetens förkrossande problem.
Så Latinamerikas och Karibiens vänsterkrafter samlas igen för att tala om våra mest överhängande problem och utforma strategier för kampen mot imperialismens och den allierade oligarkins angrepp, som nu tagit formen av icke konventionell krigföring, vilket framgår av angreppen på chavistiska Venezuela, sandinistiska Nicaragua, på Lulas Brasilien och Bolivias demokratiska och folkliga revolution, ledd av Eva Morales, en krigföring som vi här med all kraft fördömer.
Högergrupper och allianser försöker så splittring inom de revolutionära länderna och inom den regionala integrationen ALBA-TCP, som på några år uppnådde överväldigande ekonomiska och sociala framsteg, och i Celac, där enheten inom mångfalden gjorde det möjligt att gemensamt utropa Latinamerika och Karibien som Fredszon, och för alla att gå vidare och utveckla mekanismer för politisk, ekonomisk solidarisk integration och politiskt, ekonomiskt och solidariskt samarbete.
Vänstern står inför utmaningen att rädda sina erövringar, stoppa nyliberalismen som vill utplåna dem. […] Därför ägnar vi detta plenum åt att samtala om Fidel Castros strategiska och taktiska tänkande. Fidel underströk vikten av att förstå det historiska ögonblicket, ändra allt som behöver ändras, vikten av folkets medvetna, organiserade huvudroll i kampen. Och påminde oss alltid om vikten av enighet, solidaritet och internationalism. […] Den kubanska revolutionens identitet i världen är antiimperialism, internationalism och kamp för att ena folken i tredje världen och all kamp för rättvisa.
Raúl Castro: Så länge orättvisa finns, uppstår revolutioner
Kuba f.d. president Raúl Castro satt ordförande under avslutningen och konstaterade att ”så länge orättvisan finns, uppstår revolutioner”. På podiet fanns då också presidenterna Nicolás Maduro, Evo Morales, Salvador Sánchez Ceren och f.d. Dilma Rousseff, Manuel Zelaya.
Första dagen ägde FSPs seminarium med EUs Vänsterpartier ”Gemensamma visioner” rum, och ett seminarium ”Mot nya kolonialismen, för den antiimperialistiska solidariteten och freden” och dagen avslutades med gruppmöten med kvinnor, ursprungsfolk, ungdomar m.m och den gemensamma kaderskolan.
Mer om detta, diskussioner och beslut på FSP 2018 kommer i Kuba 3.18 i månadsskiftet augusti-september.
Eva Björklund
