Nya hot från den ”kreative” Claver-Carone

I vetskapen om att fler sanktioner bara uppmuntrar till mer migration, verkar de anti-kubanska politikernas uttalanden gå på tvärs med vad ”deras regering” gör i migrationsfrågor.

”Övergången på Kuba är inte bara oundviklig, utan förmodligen nära förestående (…) Jag tror att vi kan vara mycket kreativa. Mycket kreativa.”

De senaste uttalandena av den ”ryktbare” Mauricio Claver-Carone, en framträdande politiker i Trumpadministrationen och nu presidentens särskilda sändebud för Latinamerika, är en omisskännlig indikation på Washingtons fortsatta fientlighet mot Kuba.

I en intervju med Politico bekräftar han inte bara USAs avsikt att fortsätta att blanda sig i öns inre angelägenheter, utan avslöjar också en farlig upptrappning, som vanligt präglad av arrogans och förakt.

Mauricio Claver-Carones meritförteckning visar på en omfattande yrkeserfarenhet av både regeringsfunktioner och lobbyverksamhet; en machiavellisk meritförteckning som vi latinamerikaner har fallit offer för.

Han är en uttalad fiende till den kubanska revolutionen, arkitekten bakom införandet av ön på listan över länder som sponsrar terrorism och spelade en ledande roll i politiken med ”maximalt tryck” mot Havanna och Caracas under Donald Trumps förra regering.

J. Williams, verkställande direktör för Engage Cuba, sade om honom: ”Han är en eldkastare som gör allt personligt och politiskt”. Det bör därför förstås som att han inte skräder orden när han uppfinner ”oemotståndliga” tvångsmanövrer så att, som han försäkrar oss, ”den kubanska regeringen måste inleda en övergång till demokrati”.

Det är uppenbart att vi inte kan förvänta oss något gott från den grupp USA-politiker av kubanskt ursprung som återigen befinner sig så nära makten i Vita huset; affärer är trots allt affärer, och de har kunnat fylla sina fickor tack vare ”business” i det smutsiga kriget mot Kuba.

Men alla deras projekt bygger på en felaktig premiss: ”den kubanska regeringens svaghet”, på en tro som de tar för given: ”de har oss där de vill ha oss”, och på att man inte erkänner – åtminstone inte offentligt – folkets bevisade förmåga till motstånd, dess historia och värderingar.

De framhärdar i sitt påtryckningskrig eftersom de vet att det finns pengar som stöder det, pengar från deras regering, och ju större belopp och ju längre det varar, desto större blir naturligtvis de andelar som de kan försnilla och stoppa i madrassen.

Samtidigt är de medvetna om att de, slag efter slag, orsakar allt större svårigheter för det kubanska folkets livskvalitet och ekonomi, eftersom de måste visa resultat för att kunna hålla penningakranen öppen. Om inte, se på den uppståndelse de har ställt till med för att den nya administrationen plötsligt har ”upptäckt” att USAID är ett ”näste av korrupta människor”, och de har dragit in de miljoner dollar som anslagits.

Att Claver-Carone ”talar ut” är ingen överraskning. Han måste åtminstone göra sig hörd så att de ger honom och Marco Rubio en andra chans, för när de lovade samma sak under Trumps förra mandatperiod gjorde de det för att skapa en migrationsvåg som till slut blev ett problem för USA.

De borde inse att detta går stick i stäv med den nuvarande administrationens politik, som är inriktad på massdeportering av migranter. Och om sanningen är att formeln med fler sanktioner bara gav dem ett resultat, mer migration, kunde de först fråga där i Ovala rummet, om det är det de vill.

Raúl Antonio Capote, Granma  250217 / cv