1492 kom Christofer Columbus till Kuba i sin jakt på sjövägen till Indien och på jakt efter guld. Hans ankomst blev inledningen till den spanska koloniseringen av Kuba, där urinvånarna ”indianerna” utnyttjades hänsynslöst som slavarbetskraft. Redan på 1500-talet hade de utplånats som en följd av den omänskliga behandlingen. Många av dem dukade under av de sjukdomar som spanjorerna förde in i landet.
För att ersätta urinvånarna började en import av slavar från Afrika. Denna import blev med tiden mycket omfattande. Vid mitten av 1800-talet var mer än hälften av befolkningen slavar eller slavättlingar. Slavarna fick slita som djur på kolonisatörernas plantager. Flera gånger gjorde de uppror som slogs ner grymt. Efter ett slavuppror på grannön Haiti 1791 flyttade många av Haitis sockerplantageägare till Kuba där såväl sockerproduktionen som slavimporten ökade.
Kuba var kvar under hela 1800-talet som spansk koloni. Kuba var den sista av de spanska kolonierna i Latinamerika, Men USA hade tidigt ögonen på Kuba. Monroedoktrinen från 1825 visade att USA såg hela Latinamerika som sin intressesfär – sin ”bakgård” – och, att Kuba skulle tillfalla USA med naturlagens kraft, såsom äpplet faller till marken.
Kubanernas missnöje med den spanska överhögheten växte. De protesterade mot höga skatter som gick till ”moderlandet” och mot de höga tullarna som hämmade Kubas egen export. Sockerplantageägarna började orientera sig mot USA för att därifrån få bättre skydd mot slavuppror. Andra jordbrukare och boskapsuppfödare som inte var lika beroende av slavarbete ville att Kuba skulle utveckla sin egen självständighet. De fick stöd från småföretagare, affärsidkare och hantverkare.
1868 började Kubas första befrielsekrig mot Spanien. Det var kaffeodlare och andra mindre plantageägare som engagerade sig i kriget, medan ägarna till de stora sockerplantagerna, som inte vill riskera slaveriets avskaffande, var lojala mot Spanien. De som fick dra det tyngsta lasset i kriget var småbönder, hantverkare och frigivna slavar. Men Spaniens militära makt var överlägsen och de upproriska tvingades till fred 1878. Men freden var skenbar. Motsättningarna mellan Spanien och Kubas nationella krafter fanns kvar.
USA:s avsikt att ta över Kuba började märkas allt tydligare. USA gav flera bud till Spanien för att köpa kolonin. Kubas ekonomiska beroende av USA var redan stort. 1877 gick 82 procent av Kubas export till USA. USA-bolag började köpa upp sockerbruk i Kuba. De införde modern teknik i sockernäringen, som började drivas i stor skala. Slaveriet blev mindre lönsamt, och avskaffades helt 1886.
1895 började Kubas andra befrielsekrig. Den ekonomiska koncentrationen med allt färre och större gods, tillsammans med slaveriets avskaffande, gjorde att antalet egendomslösa och fattiga ökade. Dessa allt bredare skikt i de framväxande arbetar- och medelklasserna utgjorde grunden till Kubas självständighetssträvanden. Kampen leddes av Kubanska Revolutionära Partiet grundat av José Martí.
Valeriano Weyler blev Spaniens guvernör 1896. Med Weyler inleddes en hänsynslös terror mot Kubas civilbefolkning för att hindra dem att delta i självständighetskampen. Han inrättade koncentrationsläger för att ”dra undan vattnet från fisken”, där hundratusentals fick leva under miserabla förhållanden. Upp emot 300.000 människor dog av svält och begravdes i massgravar.
Frihetskämpen José Martí (1853-1895) är Kubas nationalhjälte och en av det spanska språkets stora författare. Han publicerade romaner, dikter, politiska pamfletter, och han agiterade under hela sitt liv mot förtryck, orättvisa och kolonialism. José Martí levde en tid i USA och varnade Kuba och övriga Latinamerika för den rovgirige grannen i norr.
Bland ledarna i det andra befrielsekriget fanns veteraner från det tidigare kriget, som generalen Antonio Maceo och dominikanen Máximo Gómez. Både José Martí och Antonio Maceo stupade i början av kriget. Detta hindrade inte de kubanska nationella styrkorna att 1898 stå nära en total seger. Men USA såg nu sin chans att ingripa.
USA skickade sitt pansarfartyg Maine till Havanna i januari 1898, för att ”skydda USA-medborgares liv i Kuba”. I februari, då av en händelse kaptenen och flertalet officerare var i land, sprängdes Maine i luften och 266 sjömän miste livet. USA skyllde på Spanien och fick sitt skäl att förklara Spanien krig. USA:s trupper vällde in på ön. I Paris i december 1898 tecknade USA och Spanien fredsavtal över huvudet på kubanerna.
USA:s militära ockupation av Kuba fortsatte fram till 1902. Då utropades den kubanska republiken med en grundlag och ledning godkänd av USA. Som villkor för att upphöra med ockupationen krävde USA att ett särskilt tillägg skulle ingå i Kubas nya grundlag. Det var det s.k. Platt-tillägget (efter kongressmannen Orville Platt), som gav USA rätt att intervenera militärt i Kuba närhelst USA såg sina intressen på ön hotade. Platt-tillägget gav också USA rätten att upprätta militärbaser i Kuba. 1903 etablerades Guantánamobasen i Kubas sydöstra del. Området ockuperas fortfarande av USA, trots Kubas protester. Platt-tillägget utnyttjades flera gånger under republikens första årtionden. Varje ansats till frigörelse och nationellt oberoende såg USA som en förevändning att på nytt ockupera landet. Sammanlagt skedde detta tre gånger.
USA-bolag plundrade Kuba genom de ekonomiska avtal som slöts mellan USA och dess marionettregimer i Kuba. På 1920-talet kontrollerade USA nästan hela den kubanska ekonomin. Bolag som United Fruit hårdexploaterade ön för exportgrödor, socker, tobak och bananer. Snedvridningen av landets ekonomi drevs så långt, att trots att jordbruket var den främsta näringen, måste stora mängder livsmedel importeras. USA-monopol ägde inte bara sockerbruk, oljeraffinaderier, banker, småindustrier, telefon- och elnät, utan USA:s ambassad var också den som i praktiken styrde domstol, regering och president. Denna nykolonialism skiljer sig från den gamla kolonialismen huvudsakligen genom att det exploaterade landet själv tvingas stå för kostnaderna för förtryckarapparaten och bemanna den. För Kuba innebar det att landsbygden underutvecklades, och att prostitutionen och hasardspelet blomstrade i Havanna och annorstädes där brottslighet, maffiavälde och rasdiskriminering bredde ut sig.
