Missilkrisen 1962: Kuba kände sig hotat efter invasionsförsöket vid Grisbukten och behövde stärka sitt försvar mot nya militära angrepp. Sovjetunionen började installera kärnvapenrobotar med medellång räckvidd i Kuba. På sensommaren 1962 upptäckte USA:s spionflyg robotramperna och anklagade Sovjetunionen för att förbereda kärnvapenangrepp på USA.
USA upprättade en flottblockad runt Kuba för att stoppa de sovjetiska fartygen. Efter förhandlingar med USA gick Sovjetunionen med på att montera ned ramperna under FN-inspektion. USA förband sig att avbryta flottblockaden och att avstå från att militärt angripa Kuba. USA lovade också att dra tillbaka sina föråldrade kärnvapenmissiler av typ Jupiter, från Turkiet där de hotade Sovjetunionen. Så skedde ett halvår senare när Jupitermissilerna ersattes med modernare kärnvapenbestyckade u-båtar i Medelhavet, Polarissystemet.
Kuba, som inte deltagit i förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen, tillät ingen inspektion på sitt territorium. Kubanerna förklarade att så länge den ekonomiska blockaden, sabotageförsöken och kränkningen av landets luftrum pågick, kunde man inte sätta tilltro till några garantier mot nya angrepp.
En provisorisk revolutionär regering styrde Kuba i fram till 1977. De grundläggande reformerna i 26 julirörelsens program genomfördes:
- Jordreformen nationaliserade storgodsen. Arrendatorer och torpare fick äganderätt till jord.
- Stadsreformen överförde äganderätten till bostäderna på de boende och förstatligade all stadsmark.
- Nationalisering av elektricitets- och telefonbolag, av järnvägar och bussbolag och sänkning av alla taxor.
- Förstatligande av radio och television.
- Förstatligande av banker och större företag. Inväxling och utbyte av valuta, för att sätta stopp för valutaflykten ur landet.
- Minimilönen höjdes och arbetslösheten avskaffades. Anställningstrygghet, sjukförsäkring och minimipension infördes.
På Fidel Castros uppmaning organiserade sig kubanerna kvartersvis för att förhindra kontrarevolutionär verksamhet. Så uppstod 1960 Kommittéerna för Revolutionens Försvar, CDR. I kvarter för kvarter, i by för by, organiserade sig befolkningen för att försvara sin revolution.
CTC, Fackföreningsrörelsen i Kuba har mycket stridbara traditioner. Efter latinamerikanska mått hade den även en hög organisationsgrad. Det hänger samman med att en så stor del av Kubas befolkning är arbetarklass som en följd av slaveriets stora omfattning. Men under 50-talet hade fackföreningsrörelsens ledning på alla nivåer infiltrerats av Batistas hantlangare. Under befrielsekampen bildades därför underjordiska fackliga celler på arbetsplatserna till stöd för 26 julirörelsen. De organiserade den generalstrejk som säkrade segern 1959 och ersatte de samarbetsmän som korrumperat fackförbunden. Efter revolutionen genomfördes fackliga reformer: höjd minimilön, anställningstrygghet, vidareutbildning av arbetarna, sjukförsäkring och pension. Arbetarna började utöva sitt inflytande över de nu samhällsägda företagen för att höja och förbättra produktionen. Fackföreningsrörelsen blev en av de viktigaste folkrörelserna i Kuba.
Kubas Kvinnoförbund, FMC bildades 1960 och hade år 2016 över 4 miljoner medlemmar. Organisationen är ekonomiskt och politiskt självständig. Verksamheten bygger på låga medlemsavgifter och frivilligt arbete. Se vidare ”Kvinnorna i Kuba”.
Småbondeförbundet, ANAP, bildades 1961 för att tillvarata småbrukarnas intressen och gynna landsbygdsutvecklingen.
Universitetsstudenterna hade vid tiden för revolutionen redan en anti-imperialistisk organisation – FEU – med traditioner från 1920-talet.
Alfabetiseringskampanjen genomfördes 1961 av dessa folkrörelser. Det blev den kubanska revolutionens första stora massmobilisering.
Socialismen blev den enda möjliga vägen. Under 60-talets första år skapades en stark spänning mellan å ena sidan befolkningens flertal som gynnades av reformerna och arbetade för revolutionen och å andra sidan en minoritet av människor som förlorade sina privilegier och alltmer började motarbeta revolutionen. Kampen lärde folket att socialismen var nödvändig för att bygga det nya samhället. Konflikten med USA och de alltmer hänsynslösa försöken att sabotera revolutionen bidrog också. När invasionen i Grisbukten genomfördes i april 1961, mitt under pågående alfabetiseringskampanj, mötte den ett välorganiserat, beslutsamt och enigt folk som med höjda gevär gick ut för att försvara socialismen.
1965 förenade sig 26 juli-rörelsen, studenternas organisation och det gamla kommunistpartiet i ett nybildat parti: Kubas Kommunistiska Parti, PCC.
Folkrörelsernas miljonparlament: Under hela 60-talets svåra kamp för att överleva, utvecklades folkrörelserna till mycket starka organisationer med mellan 80 och 90 procent av befolkningen som medlemmar. De blev redskap för folks delaktighet i det socialistiska uppbygget, inom hälsovården och utbildningen, på jordbruken och industrierna. Folkrörelserna deltog direkt i beslut på alla nivåer – på arbetsplatser, skolor, i kvarter och jordbruksdistrikt. Till folkrörelsernas grundorganisationer sändes alla genomgripande lagförslag ut på remiss – miljonparlamentet. Inom organisationerna lärde sig folket att våga ta på sig allt fler och större uppgifter. Folkrörelserna gav också den grundläggande skolutbildning, som är en förutsättning för demokratin.
1976 lades ett förslag till ny grundlag fram för folkomröstning och antogs av över 90 procent av de röstberättigade. Genom denna grundlag etablerades folkvalda styrande församlingar på kommun-, provins- och nationell nivå.
Vid valen samlades folk i sina kvarter för att på gräsrotsnivå genom öppen plädering och nominering utse sina kandidater till kommunens fullmäktige. Två till åtta sådana områden utgör ett valdistrikt. I kommunvalet (fria och hemliga val) valde folket vem av det distriktets kandidater de ville ha i kommunfullmäktige. Varje kommunfullmäktige valde därefter bland sig själva ledamöter till provinsförsamlingarna och till Nationalförsamlingen – parlamentet, dvs det var indirekta val.
1992 utvecklades valsystemet vidare till det system som gäller idag. Valberedningar bildas där alla folkrörelser deltar, och där fackföreningsrörelsen är ordförande. Valberedningarna diskuterar med folket för att ta fram förslag för provinsförsamlingarna och parlamentet, och kommunfullmäktige tar ställning och beslutar. För att säkerställa att förslagen har folkets stöd hålls val, och väljarna kan stryka de kandidater de inte är nöjda med. För att bli vald måste en kandidat ha minst 50 procent av rösterna.
Se vidare under Val i Kuba.
