Perspektiv på imperialismen och Venezuela
Efter presidentvalet den 28 juli hamnade Venezuela återigen i det globala rampljuset. I en tid av förnyat politiskt våld, gatuprotester, desinformation i media och framför allt ökad imperialistisk aggression, återvänder vi till den stora bilden när venezuelanerna gör sig redo för ännu hårdare strider framöver.
Redan från början är det viktigt att få en sak ur vägen: valet i Venezuela var inte ”fritt och rättvist”. Det kan inte ske i ett land som är utsatt för en brutal blockad, en oavbruten ekonomisk terrorism som straffar ett projekt som vägrar att böja sig för Washingtons neokoloniala diktat. Det är knappast någon överdrift att säga att venezuelanerna gick till valurnorna med en pistol mot huvudet.
Att slå tillbaka mot den USA-ledda imperialismen och dess företagsmediala artilleri börjar med att erkänna denna enormt ojämna spelplan. Även om den senaste omröstningen lämnade frågor att besvara, är det en intellektuellt och politiskt oärlig övning att fokusera på valkontroversen samtidigt som man ignorerar eller bagatelliserar sammanhanget med USA:s hybridkrigföring.
För det andra handlar den bolivarianska revolutionen i grunden om demokrati. Men ett djupare, mer substantiellt demokratibegrepp, ett som sträcker sig långt bortom att rösta på representanter på olika nivåer då och då. Istället har Venezuela under de senaste 25 åren varit hemvist för ett antal revolutionära experiment med gräsrotsdemokrati och församlingsbaserad demokrati, där kommunen är det mest avancerade uttrycket. Enligt Hugo Chávez är kommunerna ”enhetsceller” för uppbyggnaden av socialismen som självstyre i territorierna.
Även om folkmakten har mött många utmaningar och bakslag under de senaste åren har den också uppvisat imponerande framsteg och förblir full av potential för samhällsomvandlingen.
Efter att CNE förklarat Maduro som vinnare var reaktionen från USA alltför välbekant, med tjänstemän som kände sig berättigade att vara talesmän för ”det venezuelanska folket”.
När den hårdföra oppositionen utropade sin egen triumf kunde utrikesminister Antony Blinken inte låta bli att erkänna den högerextrema kandidaten Edmundo González som ”tillträdande president”, vilket påminde om Juan Guaidós ökända ”interimspresidentskap”. I senare uttalanden backade man delvis från erkännandet, men betonade ändå att det rörde sig om en ”övergång” och stödde de regionala medlingsinsatserna från Brasilien, Colombia och Mexiko.
Från öppna kuppförsök och ekonomiska sanktioner till desinformation i media och finansiering av icke-statliga organisationer har USA:s ansträngningar att förändra regimen varit en konstant under de senaste 25 åren, särskilt sedan Hugo Chávez död 2013. Redan inför valet hade massmedia utropat González till segrare medan anonyma amerikanska tjänstemän talade om att ”kalibrera” sanktionerna beroende på resultatet, en traditionell eufemism för en massmordspolitik som har krävt tiotusentals civila dödsoffer varje år sedan 2017.
Med sin uppmärksamhet riktad mot att aktivt underlätta Israels folkmordskrig i Västasien och dessutom förlänga Natos proxykrig mot Ryssland i Ukraina, kan Washington ändå prioritera stabilitet på energimarknaden på kort sikt. Att hejda migrationen från Venezuela, som har ökat dramatiskt under de senaste åren till stor del på grund av USA:s ekonomiska terrorism, kommer att vara en annan prioritet för Biden-administrationen under perioden fram till november. Det förefaller därför som om Washington inte befinner sig i ett optimalt läge för att trappa upp sin kampanj för regimskifte, åtminstone inte förrän nästa år.
Maduros regering och Chavistarörelsen i stort står inför en rad utmaningar under den kommande tiden.
Den 28 juli röstade en mycket stor del av väljarkåren på den presidentkandidat som förmodligen står längst till höger i Venezuelas demokratiska historia. Även om María Corina Machado inte fanns med på valsedeln var det hon som öppet drog i trådarna för den faktiska kandidaten Edmundo González.
Machado behöver ingen närmare presentation. Hon har varit USA:s trogna allierade sedan George W. Bush-tiden och på hennes meritlista finns stöd för praktiskt taget alla kuppförsök under det senaste kvartsseklet, entusiastiskt stöd för USA-ledda sanktioner och till och med uppmaningar till en utländsk invasion, för vilket hon förbjöds att inneha offentliga ämbeten.
Machados program är ohämmad nyliberalism – inklusive utförsäljning av strategiska statliga företag som PDVSA – i kombination med löften om att ”utrota socialismen”, vilket i det närmaste utlovar ett smutsigt krig mot Chavismo. Det råder ingen tvekan om att Machado – och i förlängningen hennes ställföreträdare González – var Biden-administrationens utvalda kandidat, som konsekvent föredrog henne framför andra oppositionella kandidater som var mer benägna att förhandla med Maduro-regeringen, t.ex. Zulias guvernör Manual Rosales.
Precis som Argentinas Milei och Brasiliens Bolsonaro måste Machado ses som den lokala venezuelanska manifestationen av den perifera fascismen, som har spridit sig som metastaser över hela Syd i de förödande sociala följderna av inkomstdeflation, sanktioner, inkräktarkrig och andra former av ”ackumulation genom slöseri” som bedrivs av en alltmer rabiat, om än senil imperialism.
Dessa krafter, som representerar de mest bakåtsträvande neokoloniala klasserna och nybyggarfraktionerna, gör ingen hemlighet av sin underdånighet inför de demokratiska fascister som styr i Washington och andra huvudstäder i väst och viftar stolt med den blodbesudlade fanan för den folkmördande sionistiska koloniala enheten i Palestina. Det är inte konstigt att de bolivarianska gräsrotsrörelserna förskansar sig mot detta existentiella hot.
Samtidigt står Maduros regering inför utsikten att sanktionerna kommer att skärpas eller till och med återgå till ”maximalt tryck” om Trump återvänder till Vita huset i november.
Detta innebär en allt svårare balansgång för att främja ekonomisk tillväxt i kölvattnet av en av världens värsta BNP-minskningar i ”fredstid” utan att ytterligare öka fattigdomen och ojämlikheten. Den nuvarande liberaliseringsstrategin, som innebär att kapitalet gynnas för att locka till sig välbehövliga investeringar samtidigt som den arbetande majoriteten måste visa tålamod och göra uppoffringar, kan visa sig bli alltmer ohållbar inför de växande hoten inifrån och utifrån.
Dessutom har valresultatet omgärdats av frågor, även av personer som har varit sympatiskt inställda till den bolivarianska revolutionen, eftersom det nationella valrådet (CNE) inte har publicerat detaljerade röstsammanräkningar per vallokal. Tidigare har dessa offentligt tillgängliga totalsiffror skingrat alla tvivel om processen och avslöjat den absoluta bristen på bevis bakom oppositionens ständiga anklagelser om ”bedrägeri”. Istället har CNE:s tystnad gjort det möjligt för oppositionen och dess media att göra segeranspråk baserade på en tvivelaktigt parallell resultatsida.
Vad som ändå står klart är att det liberala handviftandet utanför Venezuela, framför allt från det globala nord, är fullkomligt illvilligt. Imperialistiska funktionärer och deras intellektuella tillgångar av alla politiska ränder är absolut inte i stånd att tala i ”demokratins” namn. Deras händer och pennor är grundligt fläckade av blodet från inte bara Palestinas Shuja’iyya och Tel al-Sultan utan även Bolivias Senkata och Sacaba, bland otaliga andra avskyvärda brott mot tredje världens suveränitet från Haiti och Kongo till Libyen och Syrien, som begåtts med stöd av delar av den västerländska vänstern.
Den ofta förbisedda verkligheten är att Venezuela är ett land som är belägrat av den USA-ledda imperialismen, som formar varje aspekt av den bolivarianska revolutionens interna motsättningar. Detta är lika sant morgonen efter valet som det var dagen innan.
Utöver de enorma naturresurserna och det strategiska läget kommer Venezuela att förbli i Washingtons sikte eftersom landets revolution – trots de fel, bakslag och avvikelser som skett under årens lopp – fortfarande utgör en ledstjärna för hoppet om att rasifierade och utsatta arbetande människor i det globala syd kan bygga ett suveränt alternativ till den västimperialistiska ordningen, som bygger på över 500 år av kolonialt och neokolonialt barbari. Denna radikala potential framträdde redan i det folkliga upproret ”Caracazo” 1989 och fick därefter sitt mest mogna uttryck i den bolivarianska rörelsen under ledning av Hugo Chávez, som spelade en ledande roll i upprättandet av de framväxande Syd-Syd-allianserna och motståndsaxlarna tillsammans med Kina, Iran och andra stora antisystemiska aktörer.
Det är uppenbart att Venezuela i dag utgör ett av de viktigaste slagfälten i det klasskrig som förs mot folken i det globala syd. Det finns ingen medelväg.
När den USA-sponsrade fascismens stigande våg hotar arbetande människor inte bara i Venezuela utan över hela världen, måste vår internationalistiska solidaritet med den bolivarianska revolutionen vara lika ovillkorlig som någonsin.
Ricardo Vaz, Venezuelanalysis 240823 (ZT)
Not Losing Sight of Imperialism Venezuelanalysis
