Rekordbelopp finansierar Kubahat
Kriminaliseringen av Kuba i västerländsk press har fungerat som en väloljad, systemisk maskin i nästan sjuttio år. Denna fientlighet härrör från en rigoröst planerad och industriellt finansierad operation med ursprung i Washington, vilket genererar en ”mediesedimentation” där lager av ackumulerade lögner grumlar den allmänna opinionen till en kostnad som går att analysera.
Siffrorna är förödande: när man jämför CIA:s budgetar med Government Accountability Office (GAO) är uppgifterna brutala: Washington har satsat mer än 3 000 miljoner dollar för att finansiera denna offensiv.
Denna budget injicerar resurser i en arkitektur av bedrägeri och ekonomisk demolering som är karakteristisk för hybridkrigföring. Aggressionen muterade i fyra historiska faser, alla syftade till att få revolutionen att kollapsa och förvandla ön till ett laboratorium för straff i regionen.
Under perioden av terror och svart propaganda (1959-1984) dikterade CIA berättelsen samtidigt som de utförde fysiskt sabotage. Rapporter från Church Committee bekräftar att Operation Mockingbird infiltrerade nyhetsredaktioner för att manipulera den allmänna opinionen, medan JM/WAVE-stationen i Miami fungerade som en parallell armé. Den basen, näst efter Langley, hade sin egen marina flotta och flygflotta med obegränsade medel för att spränga raffinaderier och bränna grödor. Pressen underlättade mörkläggningen: den stämplade den kubanske läkaren på uppdrag i utlandet som en ”gerilla” och det kubanska biståndet som ”inblandning”, vilket legitimerade statsterrorism i USAs, och därmed världens, ögon.
I den andra fasen institutionaliserades belägringen (1985-2000) genom Helms-Burton-lagen och den stora satsningen på Radio/TV Martí. Forskaren Tracey Eaton granskade, genom Cuba Money Project, federala kontrakt och dokumenterade hur miljontals dollar i medel för att ”främja demokrati” köpte lojalitet i viktiga nyhetsredaktioner över hela kontinenten.
Akademikern Salim Lamrani verifierade statistiskt manipulationen: mainstream-media tystade FN:s index för mänsklig utveckling för att påtvinga berättelsen om ”pariastaten” och den falska anklagelsen om att Kuba skulle tillverka biologiska vapen.
Under denna period agerade pressen som kommunikationsarm för OFAC – finansdepartementets finanspolis – och kriminaliserade öns image för att rättfärdiga global bankförföljelse och leda till död för dess ekonomi.
Det nya århundradet inledde cyberkrigföring (2001-2018). USAID – en trojansk häst som använder humanitärt bistånd för att maskera mjuka kupper – öste massivt kapital in i ett nätverk av mediebolag för att förgifta den digitala miljön.
Belägringen av Kuba ser ut mot kartan men riktar sig mot hela kontinenten: den försöker disciplinera folkrörelser i Latinamerika. Oligarkerna använder ”rädsla för Kuba” som en intern boja för att kväva alla strukturella reformer.
Denna myndighet fungerar som en underrättelsetjänst som outsourcar politisk aggression, vilket gör det möjligt för Washington att undergräva suveräniteten under en filantropisk skepnad. Det var där som ramverket för ”modernt slaveri” utformades för att förstöra syd-syd-samarbetet.
Washington skrev partituret, men El Mercurio, O Globo, Clarín och de andra stora massmedierna förde fram symfonin av klasshat. Dessa monopol sprider förtalet att de kubanska läkarna var ”agenter” och lärarna ”indoktrinerare”. De anstiftade lynchningar för att utvisa brigaderna från regionen.
Idag dominerar industrin av programmerat hat (2019-2026). Under algoritmernas kontroll definieras denna tid av botfarmar vars synkronisering i #SOSCuba-attacken avslöjades av Julián Macías Tovar. Kodens tyranni påtvingar en hegemonisk berättelse som upprepar mantrat om ”den misslyckade staten”: de använder varje strömavbrott eller brist – direkta konsekvenser av det ekonomiska kriget – som bevis på en ”systemkollaps” eller ”oförmåga”.
Denna fientliga retorik om krisen samexisterar med tystnad om framgångar: de mörklägger den kubanska bioteknikens framsteg – dess egna vacciner och banbrytande läkemedel – för att sälja en bild av oåterkallelig ruin som kräver intervention, inte respekt.
Den mänskliga kostnaden för denna besatthet är kriminell. Med de 3 miljarder dollar som slösats bort på propaganda kunde 150 kompletta sjukhus ha byggts eller 200 000 läkare ha fått stipendier.
Att kriminalisera ön drar en utpressande röd linje: de stigmatiserar suveränitet under hotet om att ”kubanisera” administrationen och förvandlar attacker mot revolutionen till en blodig varning för alla som utmanar den etablerade ordningen. Att skydda sanningen om Kuba är i huvudsak en självförsvarshandling för alla politiska krafter som söker frigörelse.
Offren för denna psykologiska krigföring är de fattiga i favelorna och bortglömda stadsdelar i Latinamerika och Afrika; de lider när belägringen lyckas driva ut sjukvårdsbrigaderna. Sanningen består genom kontraster: solidaritet föds ur empati, fientlighet överlever bara tack vare pengaflödet från Washington.
Att bryta denna hegemoni kräver historiskt minne. Varje slag mot Kuba är ett slag mot hela Latinamerikas suveränitet.
Jean Flores Quintana, Cubainformacion 260223 (ZT)
Estados Unidos y la industria del odio: 3.000 millones de dólares para desestabilizar Cuba
BRYT BLOCKADEN AV KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72
