Samtalar eller förhandlar vi med Trump-administrationen?
Revolutionen har aldrig vägrat att samtala med USA, en granne som trots Abraham Lincolns storhet – en förebild för Martí och Fidel – har varit den kubanska nationens främsta motståndare i över tvåhundra år.
Trots att de tog emot Batistas representanter (med händer fläckade av blod och resväskor fyllda med pengar stulna från statskassan),trots diskrediteringskampanjen för att vi dömde tortyrutövarna och piloterna som bombade Sierra Maestra, och trots Dwight Eisenhowers vägran att ta emot honom, träffade Fidel den 19 april 1959 vicepresidenten Richard Nixon för att förklara nödvändigheten av att genomföra jordbruksreformen och andra åtgärder som utgjorde ett folkligt krav. Fidel visste att han talade med initiativtagaren till statskuppen mot Árbenz i Guatemala 1954 och garanten för de blodiga diktaturerna i Latinamerika, men han måste undvika konfrontation. Han lyckades inte med detta och vi ställdes inför invasionen vid Grisbukten. Efter att aggressionen hade slagits tillbaka förvandlade Operation Mangosta, utformad av Pentagon och CIA, våra sockerrörsfält och tobaksodlingar till ett eldhav. De ekonomiska trakasserierna och statsterrorism som drev på Kennedy-administrationens hämndlystnad efter misslyckandet syftade till att skapa ett lämpligt inhemskt scenario för en direkt invasion, vars utgång förde världen till randen av en atomkatastrof under den så kallade oktoberkrisen. Trots detta tvekade Fidel inte i november 1963 att ta emot den franske journalisten Jean Daniel, som skickats av USAs president för att undersöka möjligheterna till dialog, utan att ana att CIA i Paris förberedde Rolando Cubela för att mörda honom.
1976 ägde ett utbyte av meddelanden rum med Ford-administrationen som inte ledde till något, och efter att James Carter – som Fidel år senare beskrev som en vän med tillräckligt lugn och mod för att ta itu med frågan om de bilaterala relationerna – tillträde 1977 genomfördes en samtalsprocess som ledde till öppnandet av intressekontor i de båda länderna.
1981 anlände Ronald Reagan till Ovala rummet hand i hand med Batistas maffia i Florida och, med tanke på hans allians med National Cuban American Foundation som leddes av Jorge Mas Canosa – far till Jorge Mas Santos, ägaren av Inter Miami – satte han upp oss på listan över länder som stöder terrorism. General Alexander Haig, som Kennedy gav i uppdrag att ta hand om Brigad 2506 efter nederlaget i Grisbukten och som mellan 1974 och 1979 ledde Nato, främjade som utrikesminister idén om en invasion som fick genklang i pressen som en del av den psykologiska krigföringen. Med den mexikanska regeringen som mellanhand träffade den kubanske vicepresidenten Carlos Rafael Rodríguez den 23 november 1981 i hemlighet Haig i Mexico City, som krävde att våra lärare — som han hävdade var militära rådgivare — skulle dras tillbaka från Nicaragua, att relationerna med Sovjetunionen skulle brytas och att solidariteten med Afrika och Latinamerika skulle upphöra.
På uppdrag av Fidel visade Carlos Rafael Kubas beredskap att överlämna en lista över de 2 759 lärarna med uppgifter om var de bodde och undervisade på ön samt var de arbetade i Nicaragua. Haig lät sig inte övertygas: han betecknade förhandlingarna med Carter som ”förhalningstaktik” och pekade ut Kuba som ett hot mot freden som exporterade revolution och blodspillan. Vad svarade Carlos Rafael?: ”Vi är också redo för en konfrontation. Vi vet att en konfrontation skulle vara traumatisk för vårt folk. Det råder inga tvivel om det. Men vi fruktar inte heller en konfrontation. Det vi fruktar är en onödig konfrontation, där tusentals USA-medborgare och hundratusentals kubaner dör till följd av misstag från båda sidor och bristande kommunikation. Det oroar oss. […]. Om det behövs kan jag åka till New York vilken dag som helst och organisera ett annat, mer detaljerat möte. Men flera av era personliga tolkningar, som också stämmer överens, som ni säger, med USAs presidents tolkningar, väcker stor oro hos mig. […]. Vi kan och måste fortsätta att diskutera alla dessa frågor. Ni säger att tiden håller på att rinna ut för oss. Låt oss utnyttja den till fullo.”
Haig blev isolerad i Nationella säkerhetsrådet när invasionsplanen diskuterades. Pentagon och CIA varnade för att äventyret skulle medföra kostnader som administrationen inte behövde betala, eftersom Kuba inte utgjorde ett hot mot USAs nationella säkerhet. Tvärtom delade den kubanska underrättelsetjänsten kort därefter, på Fidel Castros uppmaning, information om en attentatsplan som förbereddes mot Reagan på USAs eget territorium.
Under William Clintons tid nåddes en migrationsöverenskommelse efter exodusen 1994, som respekterades av båda parter, även när Clinton 1996 beslutade att anta Helms-Burton-lagen. Under Raúls mandat fördes i flera månader förhandlingar i absolut hemlighet med Barack Obamas administration, fram till tillkännagivandet den 17 december 2014, som banade väg för en normalisering av de bilaterala relationerna och den efterlängtade återkomsten av våra fem hjältar i utbyte mot Alan Gross, en CIA-entreprenör som gripits på bar gärning i Havanna.
I praktiskt taget alla dessa samtal och förhandlingar medverkade internationella aktörer som medlare. Det är därför inte konstigt att det under rådande omständigheter, med en fascistisk regering i Vita huset ledd av en person med förvriden moral, uppstår ett intresse av att söka en överenskommelse som syftar till att undvika en väpnad konfrontation. Jag var en av dem som ansåg att Trump ljög när han talade om förhandlingar – det är allmänt känt att han är en patologisk lögnare – och att Kuba var på väg att kapitulera inför honom. Jag uttryckte detta både i tv-programmet Mesa Redonda och i samtal som jag förde mellan den 2 och 9 mars i Uruguay, där jag tillfrågades om saken. Jag känner mig inte förlöjligad för att vår regerings diskretion fick mig att missta mig. Som det har varit praxis inom kubansk diplomati – rotad i etiska värderingar och respekt för våra samtalspartner – är det inte Kuba som avslöjar innehållet i samtalen utan föregående överenskommelse mellan parterna. Som jag redan påpekade har man fört hemliga samtal i 67 år och mönstret är detsamma sedan Fidels tid.
När president Miguel Díaz-Canel väl hade offentliggjort detta förändrades situationen. I tider av kognitiv krigföring innebär det att överlåta initiativet till motståndaren att underskatta effekterna av kampanjerna i den digitala djungeln bland olika delar av befolkningen. Man ska inte avslöja innehållet i samtalen – inte ”förhandlingar”, som USAs press och de antikubanska medierna försöker få det att framstå som – men efter att nyheten har läckt ut är det nödvändigt att förklara för folket vad som ledde till att man satte sig vid ett ”formellt” bord med en administration som kräver villkorslös kapitulation och betraktar varje eftergift som ett tecken på svaghet. Det kaotiska sätt på vilket reaktionen på sociala medier har utvecklats inför vårt folks förvåning, osäkerhet och oro – underblåst av den psykologiska krigföring som Trump-administrationen bedriver – visar tydligt att de institutioner och medier som ansvarar för den politiska kommunikationen underskattar vikten av att förklara för dem som, när det väl är dags, kan komma att ställas inför en militär invasion. Utan att avslöja mer än vad som är möjligt kan man skapa konsensus, det är en lärdom vi fått av Fidel. Den generation som levde med den typen av samtal i årtionden har gått bort eller har uppnått hög ålder. Varje generation måste få höra historien, och mitt i alla motgångar är det vår uppgift att väcka entusiasm, övertyga, vägleda och samla folk i kampen för nationens öde.
Jag har skrivit om de händelser som ledde till antagandet av Platt-tillägget i en serie som finns att läsa i La Jiribilla (på nätet). De konstituerande som efter påtryckning från USA ändrade sin röst för att godkänna detta olycksbådande tillägg till Kubas konstitution, som 1902 inledde den neokoloniala republiken, kunde göra det efter att dörrarna till Teatro Martí stängts för folket som fram till dess deltagit i sessionerna. Då kunde de ge efter. Jag tvivlar inte på att det hade varit omöjligt för dem att göra detta under Martís och Maceos livstid; men i frånvaro av dessa båda antiimperialistiska ledare blev folkets tryck ett svårt hinder.
När det gäller de samtal som vi för närvarande för, är de enligt min ödmjuka åsikt nödvändiga eftersom motståndarna även i krig utbyter åsikter i jakten på en minimal överenskommelse. Jag anser dock att Trump, väl medveten om att alla nyheter som rör Kuba väcker intresse, släpper ut en rökridå för att undvika pressen kring Epstein-fallet och de katastrofala följderna av hans invasion av Iran, som hotar med rekordhöga oljepriser och en global ekonomisk recession. Dessutom får det iranska folkets motstånd honom att framstå som en clown, så till den grad att ingen av Natos allierade har gått med på att lägga sig i.
Den 25 augusti 2025 förutspådde jag i en intervju med Alma Plus att det skulle ske en kirurgisk kupp mot Venezuela, följd av en aggression mot Iran – Kinas fjärde största oljeleverantör – och beroende på utgången av den konflikten skulle de ge sig på Kuba. Jag varnade för detta som något oundvikligt i ett inlägg den 17 december på denna blygsamma Facebook-sida.
Med sorg – med tanke på de förutsebara konsekvenserna av ett krig – sa jag i Uruguay att det kan bli vår generations uppgift att med vapen i hand försvara revolutionen. Och efter att ha lyssnat på de senaste 48 timmarnas upprepade hot från Trump och Lille Marcos – eller Högklackade Marcos – bekräftas det för mig att om utgången i Mellanöstern gynnar USA kommer vi att tvingas kämpa.
Jag tvivlar inte på att vår regering inte kommer att göra några principiella eftergifter, att inget och ingen kommer att kunna tvinga detta folk av före detta slavar på knä som tog sitt öde i egna händer 1959. Hundraårssgenerationen lät inte Apostelns idéer dö i Batistas händer under hans jubileum.
Vår generation kommer inte att låta Fidels idéer dö i händerna på Batistaföreträdarnas barn och barnbarn under hans hundraårsjubileum. Vi är ett folk som ser rättvisan som den moraliska världens sol och värdigheten som en pelare i vårt moraliska bygge. Och redan som barn, redan som mycket små barn, lär vi oss genom nationalsången: ”Att dö för fosterlandet är att leva!”.
Ernesto Limia, kubansk advokat, historiker och debattör 260318 / cv
¿Conversamos o negociamos con la Administración Trump?
