Sanningen om kubanska medicinska uppdrag
Den 29 janari 2025 publicerades en artikel av Mark Green och Eric Patterson, ”The tragic reality of Cuba’s medical brigades”, i The Hill. Green är en republikansk kongressledamot som representerar det sjunde distriktet i Tennessee, och Patterson är VD och koncernchef för Victims of Communism Memorial Foundation. Green och Patterson hävdar att tusentals kubanska läkare har förts utomlands för tvångsarbete till förmån för ”den kubanska regimen”. De erkänner att ”denna medicinska personal tillhandahåller nödvändig hälsovård i ofta svåra miljöer”, men motivet är ekonomiskt, eftersom ”den kubanska regimen gör stora vinster på dessa program”.
Man undrar, om den kubanska regeringen tjänar pengar på att göra något bra, varför skulle det då vara dåligt? Jag kommer att tänka på när Fidel fick frågan av en internationell journalist om Kuba skickade läkare till andra länder i propagandasyfte. Han svarade med frågan: ”Varför skickar inte de kapitalistiska länderna läkarteam över hela världen i propagandasyfte? Vi skulle kunna vända propagandan till något gott.”
Green och Patterson fortsätter med att säga att kubansk sjukvårdspersonal lockas in i de internationella medicinska programmen med löften om resor och utmärkta löner, men sedan ombeds sjukvårdspersonalen att spionera på sina arbetare, bara få en bråkdel av sin lön, arbeta under osäkra förhållanden, få sina pass fråntagna under sin tjänstgöring utomlands och lämna sina familjer hemma isolerade och sårbara.
Den 25 februari tillkännagav USA:s utrikesminister Marco Rubio restriktioner för visum för resor till USA för tjänstemän från alla regeringar som samarbetar med det kubanska programmet för medicinsk hjälp utomlands. I en artikel i Amsterdam News den 13 mars ansåg Bert Wilkeson att Rubios karaktärisering av de kubanska läkarbrigaderna som en form av människohandel var bisarr. Wilkerson rapporterade att ”karibiska regeringar har avfärdat denna uppfattning som absolut nonsens”. Han noterade vidare att ”regionala regeringar har reagerat med indignation och hävdat att varje allvarlig störning i programmet skulle kunna leda till betydande omvälvningar inom hälsosektorn”. Antiguas premiärminister Gaston Browne förklarade t.ex. att den kubanska brigaden är avgörande för regionen och att ingen i Caricom (Karibiska gemenskapen) tror att läkarna och sjuksköterskorna utsätts för människohandel. Browne hävdade att ”om de skulle vidta några straffåtgärder mot karibiska länder på grund av att kubaner som tillhandahåller sjukvårdstjänster är inblandade, kommer de bokstavligen att avveckla våra sjukvårdstjänster och utsätta vårt folk för risker”.
Wilkerson drar helt korrekt slutsatsen: ”Kuba och Caricom har haft extremt nära, obrutna relationer under de senaste 54 åren, sedan Guyana, Jamaica, Trinidad och Barbados 1975 vidtog åtgärder för att upprätta diplomatiska förbindelser med ön, vilket i stort sett avslutade dess hemisfäriska isolering och ignorerade hot från Washington om vedergällning. Resten av blocket följde snart efter.”
Vid ett besök på Jamaica den 26 mars kallade Rubio det kubanska programmet för medicinska uppdrag för ”en fruktansvärd praxis”. Vid en gemensam presskonferens med Jamaicas premiärminister Andrew Holness noterade Rubio diplomatiskt att han inser att det kubanska medicinska programmet fungerar på olika sätt i olika länder, och att han såg fram emot att samtala med premiärministern för att bättre förstå hur programmet hanteras i Jamaica. Men, påpekade Rubio, ”i många andra delar av världen betalas inte [de kubanska] läkarna, det gör den kubanska regeringen. Deras pass tas ifrån dem. De fungerar i princip som tvångsarbetare på många ställen.” Jamaicas premiärminister svarade under den gemensamma presskonferensen att kubanska läkare inte utnyttjas, att de behandlas i enlighet med jamaicansk och internationell arbetslagstiftning, och att kubanska läkare ”har varit till stor hjälp”, eftersom Jamaica har ”brist på sjukvårdspersonal”.
Kuba svarade på de absurda anklagelserna om människohandel i det kubanska ordförandeskapets YouTube-program den 27 april. De inbjudna gästerna i programmet, där Kubas president Miguel Díaz-Canel var värd, var Dr José Angel Portal Miranda, Kubas hälsominister; Dr Carlos Ricardo Pérez, en kubansk läkare som har tjänstgjort i fem medicinska uppdrag utomlands; och Dr Luther Castillo, en honduransk läkare som är hälsominister i Honduras, och som är utexaminerad från Latinamerikanska Läkarhögskolan på Kuba.
Kubas president inledde programmet med att konstatera att kampanjen mot Kubas internationella medicinska uppdrag, som utformats och leds av USA:s utrikesminister Marco Rubio, påstår att de kubanska läkare som arbetar på uppdragen är som slavar, att de kubanska läkarna inte får betalt och att den kubanska regeringen berikar sig genom de medicinska uppdragen. Díaz-Canel noterade att USA:s utrikesministers turné i regionen hade det uttalade målet att bryta de karibiska regeringarnas kontrakt och åtaganden när det gäller de kubanska medicinska uppdragen. Dessa avtal, förklarade presidenten, är helt legitima och Kuba har rätt att använda sig av medicinskt samarbete med andra länder som en inkomstkälla.
Hälsominister Portal Miranda hävdade att USA är irriterat på de kubanska läkarbrigaderna av två skäl. För det första på grund av det internationella erkännandet av de kubanska läkarnas professionalism och den internationella solidaritet som programmet representerar. För det andra därför att det internationella medicinska samarbetet bidrar till en hållbar hälsovård på Kuba och därmed undergräver målen för USA:s blockad mot Kuba.
Den kubanske hälsoministern förklarade att den kubanska politiken för medicinskt samarbete med andra nationer är förankrad i principen om internationellt samarbete mellan nationer på områden av ömsesidigt intresse, på grundval av jämlikhet och ömsesidig respekt. Principen har bekräftats och upprepats av nationerna i det globala syd, baserat på begreppen och principerna i FN-stadgan.
Kuba har skickat brigader till andra länder i många år, påpekade den kubanske ministern. Den första brigaden skickades till Chile 1960, efter en jordbävning. Den första permanenta brigaden var i Algeriet 1963. Programmet utvidgades under årens lopp och Kuba började skicka brigader till andra länder i Afrika, Latinamerika, Karibien, Asien och Europa. Kuba har skickat 605.000 experter inom alla områden, inte bara hälsa, till 165 nationer. För närvarande är Kuba närvarande i 56 länder med mer än 24.000 experter.
The Truth about Cuban medical missions
Charles McKelvey, 250523 (ZT)
Stöd Kubas matsuveränitet!
Nu drar Svensk-Kubanska igång ett agroekologiskt jordbruksprojekt! Bidra du också till den kubanska visionen för matsuveränitet, starka lokalsamhällen, och hållbart jordbruk!
Svensk-Kubanska ger stöd till ett småskaligt projekt till en agroekologisk gård i Las Lajas i provinsen Cienfuegos. I första hand gäller det att kunna köpa in bevattningsutrustning. Vi behöver få ihop 150 000 kr. Vill du bidra? Sätt in valfri summa på PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72. Märk betalningen ”agroekologi”. Stort tack.
