Sydafrikanska läkare utbildade i Kuba. Vad gör de idag?

De kom till Kuba med en resväska och återvände till Sydafrika som läkare.

Vi följde fem av dem för att se vad de gör idag.

Mzulungile Nodikida, Sanele Madela, Bongile Mabilane, Nhlakanipho Gumede och Godisamang Kegakilwe har en sak gemensamt: de studerade medicin på Kuba.

Sedan dess inrättande 1996 har Kuba–Sydafrika-programmet blivit beskyllt för att vara opraktiskt, för dyrt och för att producera sämre läkare. Men idag har dessa fem läkare alla ledande befattningar inom hälsosektorn. En undersökning av Kuba- och Sydafrikautbildade läkare som publicerades 2019 visade att de från Kuba-programmet hade ”starkare motivation för initiativ i sin karriär, att arbeta på landsbygden och att bli en samhällsledare”.

Läs mer om vad dessa läkare gör idag, hur de kom dit och vad framtiden har att erbjuda.

Mzulungile Nodikidas utnämndes till VD för Sydafrikas Läkarförbund (Sama) i januari i år. Nodikida är en produkt av den sydafrikanska regeringens Cuban Medical Training Programme, ibland kallat Samarbetet Nelson Mandela–Fidel Castro.

Sedan programmet inrättades 1996 har det kritiserats för att vara opraktiskt, för dyrt och för att producera undermåliga läkare. I en artikel i South African Medical Journal från 2013 citeras Samas dåvarande vice ordförande Mark Sonderup med orden: ”Alla är överens om att vi behöver fler läkare, men kan vi inte bättre än så här?”

Nodikida leder nu Sama, och han är inte den enda Kuba-utbildade som har fått inflytande i Sydafrikas hälso- och sjukvårdssektor.

”Vi är några stycken, de flesta från de tidiga kullarna, vilket inte är förvånande eftersom vi har haft tid att samla på oss erfarenhet. Om några år kommer våra juniorer att överglänsa oss”, säger Nodikida, även om han medger att saker och ting var lite annorlunda under de första åren, då programmet fortfarande finslipades. ”Kanske var det så att de som klarade sig blev härdade och berikade av det, jag vet inte”, funderar han.

Sanele Madela, en tidigare klasskamrat till Nodikida som för närvarande är hälsodepartementets attaché vid Sydafrikas beskickning i Havanna, säger att den eventuella speciella kvalitet som de tidiga årskullarna hade ”förmodligen beror på att färre platser tilldelades då, så de skickade verkligen de allra duktigaste”.

Han söker i minnet efter siffror för att illustrera vad han menar. ”Jag tror att det bara var 11 studenter från KwaZulu-Natal i min grupp 2002, medan provinsen senare skickade 100–200 studenter.”

Madela säger att han, Nodikida och några till i deras årskull brukade skoja med att kalla varandra för VD:ar. ”Vi skrattar fortfarande åt det eftersom vi idag är, eller har varit, VD:ar [för medicinska inrättningar och organisationer].”

I en undersökning 2019 av akademiker som utbildats i Kuba resp. Sydafrika konstaterades att de som genomgått programmet på Kuba uppvisade ”en starkare motivation för kreativitet och initiativ i sin karriär, att arbeta på landsbygden, att förbättra hälsan i landet och att bli en ledare i samhället”.

Detta skulle ha varit en glädjande läsning för programmets arkitekter, som hade som mål att åtgärda bristen på läkare på Sydafrikas landsbygd genom att skicka studenter från dessa områden i hopp om att de skulle vara mer benägna att återvända för att arbeta i sina egna samhällen.

Sammanhang och underdog-faktorn
”Jag tänker inte låtsas att det inte var ett politiskt program”, säger Madela, som idag är ansvarig för att övervaka det program som utbildade honom. ”När Nelson Mandela blev Sydafrikas första demokratiskt valda president var han alltför medveten om att apartheid hade skapat ett djupt ojämlikt sjukvårdssystem, där vårdinrättningar och läkare var koncentrerade till städerna. Han vädjade därför till Kubas dåvarande president Fidel Castro att skicka läkare som kunde sättas in där de behövdes. Och det gjorde Fidel, men han förklarade för Mandela att Sydafrika på sikt också skulle behöva utbilda sina egna läkare”, fortsätter Madela.

Eftersom Sydafrikas hälsovårdsmyndighet inte har kapacitet att utbilda läkare, utan är beroende av universiteten, som står mycket självständiga från regeringens strategi, slöts ett avtal om att skicka svarta studenter från främst landsbygden för att studera medicin på Kuba.

”Detta var 1996 och de var nio stycken – fem från Mpumalanga och fyra från KwaZulu-Natal (KZN). Det var faktiskt fler, men några hoppade av på grund av kulturchocken. Kuba är ett helt annat land än Sydafrika, så jag tror att det skrämde skiten ur dem”, säger Madela – men flera bad senare om att bli skickade tillbaka, ”när de såg att de andra klarade sig”.

Bongile Mabilane, som har lett två framstående forskningsetiska kommittéer i Sydafrika för Council for Scientific and Industrial Research och Human Sciences Research Council, var den enda kvinnliga studenten i sin grupp på Kuba 2002. Hon minns att hon satt i introduktionsrummet och märkte ”att killen bredvid mig hade samma kläder på sig som när vi klev på planet – han var en av dem som hade anlänt med bara en resväska”.

Mabilane känner att det fanns en skillnad mellan de andra och henne.

”De här ungdomarna kom från svåra förhållanden på Sydafrikas landsbygd, och de var fast beslutna att göra Kuba till ett bra ställe för sig själva. De bar den sydafrikanska flaggan så högt, och det fick mig att verkligen börja fokusera på mina böcker”, säger hon.

Nhlakanipho Gumede, som för närvarande är högre chef på Greys Hospital i Pietermaritzburg och tidigare VD för det ikoniska Pholela Health Centre, var en av dessa ”en resväska”-studenter. Han växte upp i byn Mbazwana i Umkhanyakude District i norra delen av KZN och gick i skolan i Ndumo, där hans mor var lärare.

Han var bara 16 år när han åkte till Kuba, och missade nästan flyget eftersom han inte hade varken ID eller pass.

”Det krävdes många personer för att få mig ombord på Iberia-planet. Om inte min mamma hade sprungit runt för min skull hade jag suttit fast i Sydafrika och gjort jag vet inte vad”, säger han.

Gumede, liksom alla andra som intervjuats för den här artikeln, studerade något helt annat innan han antogs till Kuba-programmet – företagsekonomi vid Community and Individual Development Association i Johannesburg. Nodikida hade påbörjat en kandidatexamen i informationssystem, Mabilane studerade hotelladministration vid Vaal University, och Madela hade visserligen påbörjat läkarstudier vid Medunsa (numera Sefako Makgatho Health Sciences University), men hoppade av ekonomiska skäl av under andra året och anmälde sig till finansiell matematik vid University of Pretoria (UP) – inte för att han kände sig kallad till att jobba med statistik, utan för att en del av studieavgiften var rabatterad.

Madela säger: ”Om det inte vore för [Kuba]-programmet skulle många bra människor ha gått förlorade för läkaryrket i Sydafrika. Jag tror att det här är en del av historien.”

Det svarta fåret
Mabilane var, till skillnad från de flesta av sina jämnåriga, en stadstjej, ”född och uppvuxen i Nelspruit, det yngsta av sex syskon”. Hennes föräldrar var båda ”mycket religiösa” och något förtvivlade över sitt yngsta barn, som var ”en riktig rebell”.

Mabilane talar med den lättsamma öppenhet som kännetecknar en person som har funnit sin förankring i livet och minns hur hon brukade säga till folk att hon skulle ”gifta sig med en rik kille” och att den enda anledningen till att hon anmälde sig till en hotellutbildning ”var för att lära sig hur man uppför sig på hotell och restauranger, för det måste man kunna om man ska bli rik”.

Hennes föräldrar hade dock andra planer för henne och gjorde ett ingripande.

”De dök upp på campus helt plötsligt, packade ihop alla mina saker och sa: ’Vi har slutat betala för det här. Du ska komma hem.’ Och de tog med mig hem till Nelspruit, halvfull.”

Mabilanes mamma var övertygad om att Gud hade talat till henne och sagt att hennes dotter skulle bli läkare.

”Min mamma sa: ’Låt oss ingå ett avtal. Om du misslyckas berättar vi för kyrkan att det är den här väg du har valt, och då klipper vi banden med dig.’ Jag var överlycklig, för det sista jag ville var att fastna i ett township och gå i kyrkan.”

Hemma kallade Mabilanes systrar, som nu själva var pastorer, till en tredagarsfasta.

”Fem–sex kvinnor kom, och på den andra dagen uppenbarade sig en ängel och sa till dem att de inte skulle oroa sig för mig, att min framtid är tryggad och att jag kommer att bli känd som en smart person. Min syster föll ner på golvet och fick en vision av ett flygplan med mig i. Flygplanet hade legioner av änglar runt sig och det var tydligt att planet var på väg utomlands.”

Mabilanes mamma fick höra talas om regeringens medicinska utbildningsprogram och ansökte för sin dotters räkning – utan att berätta det för henne.

Mabilane skrattar åt minnet. ”Hon kunde inte ha vetat att det var på Kuba, för när vi fick veta att min ansökan hade beviljats blev hon rädd och sa: ’Min dotter vill inte ens ha Gud och nu ska hon till ett kommunistiskt land där de inte ens tror på Gud.'”

Men Mabilane fann sig väl tillrätta på Kuba.

”Under de första två åren läser man basmedicin, och eftersom jag presterade ganska bra blev jag utvald att delta i ayudante-programmet (”studentstöd”), där man paras ihop med en specialist under utbildning, det som i det sydafrikanska systemet kallas för en registrar. Jag blev tilldelad en lysande kuban som var inne på sitt andra år som ST-läkare i internmedicin och blev bokstavligen hans skugga och följde honom på alla hans ronder”, säger Mabilane, som fick uppleva vad hon kallar ”läkarvetenskapens okända sida” – det sätt på vilket seniora läkare förhåller sig till varandra och utför sitt arbete.

”Det är lite som att vara barn till föräldrar som är framgångsrika i näringslivet, där man lär känna företagskulturen långt innan man själv ger sig in i näringslivet. Det ger ett rejält försprång”, säger Mabilane, som under sitt femte år kunde säga till sina föräldrar ”Lugn, medicin är grejen. Jag är grym på det.”

Förlorad i översättningen
Många har talat om den kulturchock som sydafrikanska studenter upplever när de kommer till Kuba för första gången, men Gumedes berättelse om hur det var att sätta sig på planet och anlända till Kuba är särskilt minnesvärd.

Gumede

”När man är ett fattig kille från landsbygden och kliver på ett plan för första gången tänker man att ju längre bort jag kommer, desto trevligare kommer det att bli. Vi mellanlandade i Madrid, och jag tänkte att om det här är Spanien, så kommer det att vara något alldeles extra dit jag ska. Och när vi kom till Kuba tänkte jag förstås: Men hallå, det här skiljer sig ju inte från Durbans centrum, förutom att alla talar spanska.”

Godisamang Kegakilwe, som för närvarande är chef för distriktssjukhusen och samordnare för den nationella sjukförsäkringen i North West-provinsen, var med i den andra studentgruppen som kom till Kuba 1998. De var inte ens medvetna om att de förväntades studera medicin på spanska.

”Den bristen i kommunikation ledde till att hälften misslyckades under det första året”, säger Kegakilwe, som varje eftermiddag noggrant lyssnade på inspelningar av sina lektioner.

Språkklyftan skulle fortfarande vara ett problem för framtida grupper, även om Mabilane säger att ”vi visste åtminstone att vi skulle packa ner våra spansk-engelska ordböcker”.

I Cienfuegos, där Mabilane studerade vid Universidad de Ciencias Médicas Cienfuegos (sydafrikanska studenter delades upp på flera kubanska universitet), tog hon initiativet att ”betala tanten som brukade tvätta åt oss” för extra spansklektioner hemma hos henne varje lördag, med hjälp av sitt månatliga studiestöd på 200 dollar.

Kegakilwe löste det genom att kasta sig in i det kubanska samhället. ”Kubaner är festmänniskor, de roar sig. Så jag var där med dem i barerna, på diskoteken, och jag besökte också kubanska vänner på en gård på landet, vid en flod”, säger Kegakilwe, och effekterna av hans vistelse är fortfarande märkbara i hans sätt att rulla på bokstaven r.

Även om det kubanska systemet till en början var förvirrande var det stödjande, minns Kegakilwe.

”På ett mycket tidigt stadium identifierade lärarna elever med svårigheter och erbjöd skräddarsytt stöd. I Sydafrika är det så att om man inte kvalificerar sig för att läsa medicin, så är det bara så. Men på Kuba kan du komma in och göra det, och bli en av de bästa studenterna, eftersom de tar hänsyn till var du kommer ifrån, dina språkkunskaper, eventuella brister eller svagheter, och de hjälper dig med riktade insatser”, säger han.

En språkliga whiplash
Sydafrikas Kuba-studenter tillbringar fem år utomlands och återvänder sedan för att läsa det sista året av läkarutbildningen vid ett sydafrikanskt universitet. För de flesta är det en tuff upplevelse. Under de första åren var det på gränsen till outhärdligt.

Kegakilwes tidiga grupp återvände till ett begränsat urval av högre lärosäten.

”Den allra första kullen studenter från Mpumalanga och KwaZulu-Natal gick på Walter Sisulu och Medunsa, men när min grupp på 30 personer återvände till Sydafrika i slutet av 2002 fanns bara universiteten i Pretoria, KwaZulu-Natal och Free State att välja mellan.”

Manto Tshabalala-Msimang, dåvarande hälsominister, ”avrådde oss starkt från att åka till UFS och UP [universiteten i Free State och Pretoria], på grund av oro för omställningen och acceptansen av det kubanska programmet”.

Men Kegakilwe lät sig inte avskräckas.

”Vi hade den där rebelliska radikalismen som fanns i luften i Sydafrika då, så till slut sa ministern: ’Okej, men du kan inte åka ensam’. Så jag övertalade en vän, Thabo Rampai, att följa med mig. Vi kände att ingenting kunde stoppa oss, med tanke på vad vi hade gått igenom på Kuba”, säger Kegakilwe, som förstod ministerns varning bättre under sin första tid på UP.

”Universitetet hade just övergått från att vara en institution där man enbart talade afrikaans, och vissa av professorerna motsatte sig fortfarande detta och talade enbart afrikaans. Vi avslöjade inte att vi hade studerat på Kuba till en början, eftersom vi var rädda för att bli dömda på förhand. Men vår oförmåga att förstå afrikaans avslöjade oss, och då sa folk: ”Ohhh, jy’s die kommuniste? [Åh, det är ni som är kommunisterna?]'”

Kegakilwe fick ingen förståelse från Tshabalala-Msimang när han klagade. ”Hon sa: ’Jag sa åt dig att inte åka, men du åkte ändå’. Och då förstod jag att vi fick klara oss själva.”

Men han stod på sig och blev godkänd, liksom hans vän Rampai, som fortsatte och specialiserade sig på kirurgi och idag är en av landets främsta gastroenterologer (Rampai arbetar nu inom den privata sektorn).

Gumede beskriver hemkomsten som ”en riktig röra” och lyfter fram vad han kallar ”den språkliga whiplash” som det innebar att behöva byta tillbaka från spansk till engelsk undervisning.

”De flesta av oss kommer från landsbygden i Sydafrika, och vi var inte så flytande i engelska till att börja med. På Kuba var vi tvungna att lära oss spanska för att kunna studera, och år fyra var vår spanska bättre än vår engelska. Men i årskurs sex, tillbaka i Sydafrika, måste allt ske på engelska igen. Det är ett problem”, säger han och uttalar orden som en slutkörd maratonlöpare.

Kraven i samband med övergången visade sig vara för stora för många.

”Många av studenterna upprepade orden två eller tre gånger”, säger Mabilane, som gick på UP.

”De slängde ur sig saker som ’ni är halvmesyrer till läkare’. Vi fick höra att vi inte visste någonting, att vi var dumma, att vi bara var politiska schackpjäser”, säger Mabilane, som inte avslöjade att hon hade studerat på Kuba. ”Min mamma säger alltid att man inte ska avslöja allt för alla.”

Mabilane fick två utmärkelser och utsågs till den bästa presentatören i sin grupp i internmedicin.

Många av dem jag intervjuade var mycket tydliga med att det mitt i alla utmaningar fanns professorer som var oerhört stödjande. Kegakilwe nämner Steve Reid, Ian Couper och Musa Mabandla. Gumede lyfter fram Lionel Green-Thompson, numera dekanus för hälsovetenskapliga fakulteten vid Kapstadens universitet, som en person som ”hjälpte oss mycket”.

”Varje gång jag träffar honom påminner jag honom om det värdefulla bidrag han har lämnat i våra liv. Han frågar alltid: ’Var är du nu?’ Och när jag berättar det för honom är hans glädje så uppenbar och uppriktig.”

Förebygga, förebygga, förebygga – ett annat synsätt
Den kubanska läkarutbildningen beskrivs ofta som inriktad på förebyggande åtgärder, till skillnad från det sydafrikanska systemet som är mer inriktat på att bota.

”Utbildningen är ganska likartad fram till det tredje året, då folkhälsa kommer in i den kubanska läroplanen. Man får lära sig att en läkare inte bara sitter på en vårdinrättning; en läkare måste vara närvarande i samhället och förstå allt som händer – som hur många människor som ingår i varje hushåll, vilken typ av sjukdomar de har, vilken behandling de får och så vidare – för att kunna komma med insatser som faktiskt är meningsfulla”, förklarar Gumede. Den särskilda betoningen på primärvård ”betyder inte att det är en primärvårdsexamen – det är en heltäckande läkarutbildning”, säger han.

Enligt en undersökning vill 80 % av de sydafrikanska studenter som utbildats på Kuba arbeta inom primärvården när de kommer tillbaka.

”Man kan förstå varför – det är ett imponerande system”, säger Madela och nämner det faktum att Kuba konkurrerar med de rikare länderna när det gäller hälsoresultat, men med en bråkdel av utgifterna.

”Många av våra studenter har haft släktingar som insjuknat i sjukdomar som hade kunnat förebyggas med en mer samhällsorienterad strategi, så deras erfarenheter av det kubanska systemet, som betonar förebyggande åtgärder, är ganska personliga”, säger han.

Kegakilwe minns en fras som han brukade höra på Kuba: Sin nada, hacemos todo.

”Det betyder ’med ingenting gör vi allt’. Det kommer från det som kubanerna kallar el bloqueo, USAs blockad mot Kuba. När jag var där steriliserade de kanyler och den typen av saker. De hade inga resurser. Det var Castros budskap till Mandela: i stället för att oroa sig för hur man ska finansiera sjukvården, identifiera behovet och hitta ett sätt att tillgodose det.”

Efter avslutade studier måste studenterna på Kubaprogrammet praktisera inom Sydafrikas offentliga sektor i fem år – en motprestation för sex års gratis utbildning. Alla de intervjuade försökte ta med sig andan från sin kubanska utbildning in i sina sydafrikanska jobb. Alla stötte på stora utmaningar.

”Jag fick många avslag, både mjuka och hårda”, säger Mabilane, som efter sin examen fick jobb på George Mukhari Hospital norr om Pretoria.

”Jag hade en patient med hjärtsvikt som första patient under min hjärt-lungpraktik, och när jag skrev ner hur patienten skulle behandlas handlade första sidan om livsstilsförändringar. Sköterskorna sa rakt ut: ’Vi skriver inte så. Var kommer du ifrån?’ och gav mig ett recept som skrivits ut av en annan läkare. ’Gör så här’, sa de. Det sved, eftersom folkhälsan bara flödade ur mig. Jag ville att vi skulle gå till botten med det, men istället möttes jag av en strikt botande inställning”, säger hon.

När Mabilane berättade för en professor i thoraxkirurgi att hon ville bli specialist i socialmedicin, efter att han bett henne att börja på hans avdelning som var helt mansdominerad, dolde han inte sitt förakt.

”Han sa: ’Du är ett sådant slöseri. Du skulle kunna rädda liv, men i stället ska du studera avlopp och avloppssystem.’ Och när jag gick till provinsens folkhälsokontor för att fråga om jag kunde få följa någon, som jag hade gjort på Kuba, fick jag svaret: ’Nej, vänta tills din praktik är klar [och] gör din samhällstjänst. Gör på det normala sättet.’”

”Jag tog upp detta inflexibla sydafrikanska tankesätt i det tal jag var inbjuden att hålla vid vår examen. Dåvarande hälsominister var Aaron Motsoaledi, och jag sa direkt till honom: ’Du förlorar många bra studenter genom att diktera hur saker och ting ska vara och inte främja en kultur som erkänner och uppmuntrar initiativ.'”

Att återgå till den lokala sjukvården
Kegakilwes väg ledde tillbaka till Ganyesa i North West Province, den by han växte upp i och där han bor idag.

”På Kuba fanns det inga resurser. I Sydafrika finns det resurser, men bara på vissa ställen – och Ganyesa är inte ett av dessa. Det fanns ingen bankomat och närmaste Kentucky Fried Chicken låg 8 mil bort. Det är en utmanande plats att bo på, för att inte tala om att arbeta”, säger Kegakilwe, som upptäckte att många av klinikerna i hans distrikt saknade grundläggande saker ”som mätare för att testa blodsockret hos diabetespatienter”.

Efter att ha tittat på samhällets sjukdomsprofil visste han att han ville arbeta där, inom primärvården. Men situationen var ohållbar, tyckte han, och därför bojkottade han och höll sig borta från jobbet i en månad. Under samma period deltog Kegakilwe och berättade sin historia vid den årliga konferensen för Rural Doctors Association of Southern Africa (Rudasa) – och blev därefter organisationens representant för North West.

”Om man är påstridig hamnar man i trubbel”, skrattar han. Kegakilwe skulle bli Rudasas längst sittande ordförande och hjälpte till att grunda Rural Health Advocacy Project, som syftade till att föra upp landsbygdsfrågor på den nationella dagordningen.

Under sitt praktikår i Peddie på landsbygden i Östra Kapprovinsen hjälpte Nodikida till att grunda Eastern Cape Cuban-trained Doctors Forum, som visserligen blev kortlivat, men som främjade samhällsdiagnostik.

”Vi framförde budskapet att om man vet vad som är fel i samhället kan man planera därefter och hantera vissa av dessa sjukdomar innan de måste botas till stora kostnader på en vårdcentral”, säger han.

Under Covid-pandemin

Hälsa för folket
Under studietiden talade Nodikida, Madela och några andra om att starta en organisation med fokus på primärvård, men det var Madela, som tillbringade sin praktik och sin samhällstjänst på sjukhus i uMzinyathi-distriktet i KwaZulu-Natal, som verkligen fullföljde planerna och grundade en NGO som heter Expectra Health Solutions.

”Under mina första dagar på jobbet blev jag oroad över den totala avsaknaden av patientuppföljning. På sjukhusen behandlar man, skriver en epikris [avslutande och sammanfattande bedömning i patientjournal] och kallar in nästa patient. Senare får du höra att patienten har avlidit. Hur kom det sig? Och varför blev den patienten sjuk från första början?” säger Madela, som började besöka samhällen på helgerna och titta till några av de patienter som han hade skrivit ut från sjukhuset. Hans kollegor sa till honom att han utförde ett arbete som var under en läkares värdighet.

”Det störde mig inte, för på Kuba har vi lärt oss att alla deltar, även om man är specialist”, säger han och framhåller att läkarens närvaro i samhället bidrar till att ”ta bort en del av mystiken kring läkarrollen”.

”I de här samhällena är en läkare någon man klär upp sig för att träffa. En läkare är någon som man är rädd för att göra besviken, så till den grad att vissa människor inte är helt ärliga – de använder knep för att få en att tro att de tar hand om sig”, säger han och ger som exempel diabetespatienter som dricker mycket vatten samma dag som de ska på läkarbesök, ”i hopp om att läkaren felaktigt ska tro att eftersom deras glukosnivåer är lägre måste de hantera sitt tillstånd väl”.

Madelas NGO fick stöd av mäktiga organisationer, som USAs Medtronic Foundation, och satte verktyg som blodsocker- och blodtrycksmätare i händerna på vårdpersonal i lokalsamhället. År 2017 talade han inför USAs kongress om icke smittsamma sjukdomar och deltog i Världshälsoförsamlingen som gäst från Internationella diabetesfederationen. Madela säger att det fanns en viss ironi i detta erkännande.

”Det var som om vi för första gången tog med oss den kubanska metoden att arbeta i lokalsamhällen till Sydafrika, när konceptet med lokalsamhällsorienterad primärvård startade här i Sydafrika på 1940-talet”, säger Madela och syftar på Sidney och Emily Kark, de båda sydafrikanska läkarna som 1940 etablerade en vårdcentral vid namn Pholela, långt ute på landsbygden i KwaZulu-Natal, och under de kommande sex åren, enligt en kort historik, utvecklade ”de koncept, metoder och program för tillämpad socialmedicin som de senare skulle bli kända för”.

”År 2014 arbetade jag på ett distriktssjukhus i Creighton som heter St Apollinaris, och jag lärde känna Pholela, som ligger i närliggande Bulwer. Jag började arbeta där som läkare och eftersom det inte fanns någon ledare gjorde jag som alla som vill att saker ska fungera skulle göra: Jag började leda”, säger Gumede, som så småningom anställdes som VD för Pholela, ”med uppdraget att försöka åter sätta platsen på kartan och dessutom få hälsovårdsdepartementet i KwaZulu-Natal att omorganisera primärvården”. Av allt att döma skötte Gumede sina uppgifter utmärkt, även om han säger att ”omorganiseringen” av primärvården i provinsen fortfarande är ett pågående arbete.

Gumede säger: ”Pholela-modellen för samhällsorienterad primärvård har aldrig riktigt kommit tillbaka i förgrunden. Det har gjorts vissa framsteg, men det sydafrikanska hälso- och sjukvårdssystemet är fortfarande alltför centraliserat och inriktat på att bota snarare än att förebygga.”

Kuba för evigt
Nästan två decennier efter sin examen är de fem läkare som porträtteras här kanske inte lika nära primärvårdsuppdraget som de en gång var, men deras kärlek till Kuba och dess lärdomar är oförminskad.

Madela återvände till Kuba och delar sin tid mellan Havanna, Pietermaritzburg och sitt barndomshem i Dundee.

Kegakilwe döpte sin son till Che Guevara och sa att hans hem ”är lite av en helgedom” för den marxistiska ikonen. ”Min son frågar mig ibland: ’Men pappa, varför det här namnet?’, och jag berättar för honom om mina upplevelser där borta, och att om jag kunde leva en annan människas liv, så skulle det vara Guevaras.”

Gumede säger att hans livsmantra fortfarande är ett filosofiskt uttalande som han och hans klasskamrater konfronterades med under sitt första år: El hombre piensa como vive, no vive como piensa. Det betyder ungefär ”Man tänker som man lever, inte lever som man tänker.”

Mabilane värdesätter ett brev från sina klasskamrater innan hon lämnade Kuba. ”Vi hade alla en passion för folkhälsa, men vi visste att vi skulle få mothugg i våra respektive länder, så de gav mig ett brev med texten ’Yo maté al Che’, vilket betyder ’Jag dödade Che’, skrivet ur perspektivet från den man som mördade Che Guevara. Min favoritrad är: Y que el hombre que de veras murió en La Higuera no fue el Che, sino yo. Det betyder att en moralisk död är mycket mer smärtsam än en fysisk död, och brevet fortsätter med att säga att den man som verkligen dog den dagen inte var Che, utan han själv, mördaren, för även om han dödade en kropp så är Ches idéer mer levande än någonsin.”

Mabilane gör en paus: ”Jag försöker komma ihåg det när jag ställs inför ett moraliskt val i livet.”