Tillbaka på Kuba
När jag lämnade Kuba i slutet av 1961 hade USA ännu inte infört den ekonomiska blockaden och fri företagsamhet var fortfarande tillåten. I själva verket började det bli brist på vissa varor, men på det hela taget fanns det ett ganska hyfsat utbud. Det hade gått lite mer än ett år sedan jag lämnade mitt arbete för att ägna mig åt annat.
Jag åkte från Kuba till Mexiko en eftermiddag och även om mer än sex decennier har gått minns jag fortfarande som om det vore igår, den sorg jag kände när jag såg Havanna från flygplansfönstret, med osäkerheten att inte veta när jag skulle kunna återvända. Arton år senare landade jag i Varadero full av glädje över att sätta min fot på Kuba igen.
Jag ville aldrig lämna mitt hemland, men gjorde det av skäl som är oviktiga att berätta om idag.
Jag lämnade Kuba, men Kuba lämnade aldrig mig. Jag har aldrig önskat dess folk illa, för jag betraktade det då och betraktar det fortfarande som mitt folk. Mina politiska meningsskiljaktigheter med den revolutionära regeringen i det förflutna har aldrig lett mig till det antikubanska eller till hat mot mitt hemland, till skillnad mot de som började hata Fidel och hans revolution och i slutändan kom att hata Kuba och dess folk. Det är samma eländiga människor som inte missar minsta tillfälle att försöka misskreditera ön, skada den och söka följare på sociala medier för att fylla dem med agg mot den.
Miami, hatets vagga mot Kuba, är fullt av detta avskyvärda avskum som vet att de inte har någon chans att störta den revolutionära regeringen, men som på stadens gator ropar på USAs regering att invadera, störta socialismen och införa ett styre som kan återupprätta kapitalismen.
Nu har jag just återvänt från Havanna. Jag åkte dit för att insupa det kubanska, för att bekräfta den kärlek jag har till detta land och detta folk, som är mitt land och mitt folk.
Det är sant att jag har varit där många gånger under de senaste 30 åren, men jag hade inte varit tillbaka på tre år och jag var så glad att se att mina känslor inte förändrats en enda millimeter.
Jag är en kuban som har försvarat och kommer att fortsätta försvara det fria och suveräna Kuba som existerar i dag och som i söndags gick till val i absolut lugn, utan det ståhej som är brukligt i västvärlden där valpropaganda, lögner och löften tillhör den etablerade ordningen.
Den 26 mars såg jag folket gå till valurnorna utan några påtryckningar från myndigheterna, och eftersom det inte är obligatoriskt kan den som vill rösta göra det. Den här gången deltog 76 procent av de registrerade väljarna, vilket är långt över genomsnittet i västvärlden.
Det kubanska valsystemet är väldigt originellt. Det är fritt från den valpropaganda som berusar medborgarna i många länder. Det kritiseras endast av dem som illvilligt ifrågasätter allt om Kuba, men uppenbarligen, som president Díaz-Canel uttryckte det, nos resbala, sådan kritik rinner av kubanerna som vatten på en gås.
Jag är glad att jag återvände till Havanna efter tre års frånvaro och att jag sett det jag hade föreställt mig. Trots att den ekonomiska situationen är mycket svår, att inflationen är enorm och att befolkningen går igenom otaliga svårigheter är jag säker på att det kubanska folket kommer att klara sig bra, precis som det historiskt sett har gjort vid olika tillfällen. Så kommer det att bli.
Lázaro Fariñas, Juventud Rebelde 230401 /cv
