Underhållningsindustrin – en liten söndagskrönika
Elon Musk och Mark Zuckerberg vill slåss mot varandra i en bur, meddelas det på framträdande digitala platser av CNN, ABC, NBC. Två av världens rikaste män vill banka skiten ur varandra, och medierna klargör att Musk är starkare, men att Mark är en kampsportare. Samtidigt som detta rapporteras går lärare och studenter i Uruguay ut på gatorna i en 24-timmarsstrejk för att protestera mot nedskärningar i utbildningsbudgeten. Men inte många medier berättar det för oss, eftersom de är upptagna med det eventuella fysiska bråket mellan miljonärerna.
Förresten har Musk blivit ett slags orakel för det jordiska och det gudomliga. Han ger oss lösningen på den åldrande befolkningen, han talar om herr- och dammode, han säger uppriktigt att ”vi genomför statskupper mot vem vi vill; hantera det”, med hänvisning till kuppen mot Evo Morales i Bolivia 2019. Den pojkaktige Twitterägaren lider av verbal inkontinens och har utmanat den förmögne ägaren av Meta, företaget bakom Facebook, på ett slagsmål, som de brukade göra i skolan.
För att hålla oss till ämnet slagsmål, låt oss titta på ett annat slagsmål som varken CNN, ABC, NBC eller FOX har ordat mycket om. I San Salvador de Jujuy, Argentina, slog polisen till hårt, med gummikulor och tårgas, mot dem som demonstrerade mot en grundlagsvidrig konstitutionell reform. Enligt media låg de skadade fortfarande på gatan en timme efter repressionen. Nueva Tribuna förklarar att ”den verkliga avsikten med denna reform som undertecknades på ett infall, bakom ryggen på folket (…) är hanteringen av litiumindustrin”.
Litiumfebern drabbar många. ”Vi hade just ett zoom-möte med USAs ambassadörer i Chile och Argentina (…) och även med vice VD:n för Albemarles globala verksamhet för att prata om litium. Litiumtriangeln, i Argentina, Bolivia och Chile…, och för att fråga företagen hur det går för dem och vilka utmaningar och sådant de ser inom litiumbranschen”, rapporterar general Laura Richardson, chef för USAs Södra kommando.
Kanske kommer kampen mellan miljardärer att bli århundradets kamp, mer medial än den mytomspunna kamp som markerade Mohammed Alis återkomst då han besegrade Joe Frazier. I den matchen, som ägde rum mitt under de svarta amerikanernas frigörelsekamp, kom en orubblig Ali tillbaka efter att ha fråntagits sina titlar och fängslats för vägran att delta i det imperialistiska blodbadet i Vietnam. Det vi talar om här är mer förmätet, en kamp mellan två miljardärer som kulturmaskineriets effektiva mytologi framställer som urtypen för the self-made man. Alltså rika knösar som blivit det tack vare sina meriter och talanger och inte tack vare ett system som gynnar några få på bekostnad av de många (så berätta inte för någon att Musks far var diamanthandlare i apartheidens Sydafrika, eller att Facebook-Mark stal idén från en studiekamrat; det vore inte snällt att förstöra två gulliga historier).
I den världskapitalism vi lever i kan det naturligtvis inte heller saknas företag som Bet Online, Bovada, Ladbrokes och Paddy Powers som redan har, eller funderar på, att öppna sina vadslagningssystem för den kommande matchen, om den nu blir av.
Hur kan man låta bli att försöka tjäna pengar på en sådan flashig och extraordinär händelse? Låt inte det få oss att missa nyheten att det just nu också rapporteras att 140 palestinier, varav 23 barn, hittills i år har dödats på grund av israeliskt förtryck. Vi får lägga denna sista information åt sidan, vi är ju redan vana vid att dessa människor dödas, och vi kan föreställa oss att de är vana vid att vara måltavla för den sionistiska imperialismen. Vardagsmat är ju inte längre någon nyhet.
Nyheten om hemliga tävlingar om vem som kan kasta en hjälmförsedd dvärg längst är inte samma sak som att människor dagligen vräks i Spanien av polisen för att de inte kan betala hyran. Detta drabbade Souad, bosatt i Vallecas, Madrid, vars jobb som servitris inte räcker till för att betala hyran där hon bott i 14 år, och polisen slog in hennes dörr med en murbräcka. Medierna kommer inte att skriva om denna kamp mellan polisen, bostadsbolagets ambitioner och den stackars vräkta kvinnan.
Men låt oss inte älta alla ovidkommande nyheter som de vanliga glädjedödarna vill pracka på oss, utan luta oss tillbaka i våra fåtöljer, ta fram något att tugga på och något kallt att dricka, och (o)tålmodigt invänta att de två tråkmånsarna pucklar på varandra. Fast jag undrar om det inte är de som tittar på oss medan de skrattar tillsammans i omklädningsrummet.
Ernesto Estévez Rams, Granma 230706 / cv
