”Tvärtom mot vad venezolaner tror är USAs syfte inte bara att störta president Maduro, utan Rumsfeld-Cebrowskis doktrin, dvs att bryta upp hela strukturen av stater i Karibiska Havet. För detta måste Nicolás Maduro undanröjas, men också Juan Guaidó”, enligt Mellanösternspecialisten Thierry Mayssan, som ser likheten med USA:s genomförda plan för Mellanöstern.
När det gäller Venezuela finns OAS, Organisationen av Amerika Stater, även kallad USAs kolonialdepartement, och vars generalsekreterare omedelbart erkände Guaidós självutnämning till president och tog den roll som Arabförbundet spelat i fallet Syrien. Uppgiften för de så kallade ”Syriens vänner” (egentligen Washingtons dito) är densamma som nu blivit Latinamerikas Limagruppen, som också kontrolleras av USA.
Burhan Ghalioun, gammal medarbetare till NED, USAs ”National Endowment for Democracy” tog rollen som ledare för oppositionen i Syrien. Han ersattes ganska snart av en annan marionett, som i sin tur ersattes av en annan, som i sin tur ersattes av en annan så många gånger att ingen längre kommer ihåg namnen.
Men USAs plan för Syrien fungerade bara delvis. För det första för att Ryssland och Kina motsatte sig USA i FN, och för att syriska folket stödde sin regering och visade enastående motstånd; och slutligen för att Ryssland lyckades stödja och utrusta Syriens Armé i tid för dess motstånd mot NATO och andra utländska legosoldater. Det är bekant att Washington och Pentagon inte kommer att kunna fortsätta använda jihadister för att försvaga den syriska staten, och därför föreslår att överlämna fallet till USAs finansdepartement, som i sin tur kommer att göra allt för att förhindra återuppbyggnaden av Syrien.
Idén med den självutnämnde övergångspresidenten Guaidó är att han som ledare för en parallell regering fokuserar på att lägga beslag på oljeintäkterna i olika juridiska processer: avgöra den territoriella tvisten med Guyana; ”tillfredsställande” förhandla om flyktingar; instämma med Washington i alla internationella frågor och att fängsla Nicolas Maduro och skicka honom till USA med alla möjliga förevändningar.
Med utgångspunkt från de åtta senaste åren i Mellanöstern kan det som sker i Venezuela inte jämföras med Chile 1973. USA försökte då kontrollera hela världsdelen och stänga alla möjligheter för sovjetiskt inflytande. USA ville kunna exploatera alla naturtillgångar där och lämna så litet som möjligt i händerna på ländernas regeringar, till minst möjliga kostnad.
Idag ser USA sig som världens enda centrum. De har inga vänner eller fiender. Enligt USAs syn måste alla befolkningar i den globaliserade ekonomin, eller de som bebor ett område med naturtillgångar som USA vill ha kontroll över (inte nödvändigtvis omedelbart), också kontrolleras av Washington.
Därför försöker Washington att förhindra alla försök att skapa fungerande stater i dessa länder.
Det är möjligt att Guaidó tror att han ska kunna lösa krisen och tjäna sitt land genom att utropa sig själv till övergångspresident. Men det kommer att få motsatt verkan, för det kan mycket väl skapa något som liknar ett inbördeskrig. Guaidó eller hans ersättare kommer att begära hjälp från Brasilien, Guyana och Colombia, som kommer att sända ut ”fredsbevarande” styrkor tillsammans med Israel, Storbritannien och USA. Och våldet kommer att fortsätta tills städerna ligger i ruiner.
För USA har det ingen betydelse om regeringen är liberal, eller om den förhåller sig vänskapligt till Washington eller inte. Målet är ”regimskifte” som i Syrien, och att försvaga den venezolanska staten så mycket som möjligt. Processen kommer att börja i Venezuela och omedelbart sprida sig till andra länder – som Nicaragua – tills ingen politisk kraft blir kvar i hela området, enligt Thierry Meyssen.
”Saken är klar för många arabiska länder som redan fallit i den fällan. Men Latinamerika verkar inte se detta tillräckligt klart”, varnar han. ”Det är naturligtvis också möjligt att venezolanerna börjar förstå manipulationen, komma över sina motsättningar och rädda landet”, avslutar Meyssen.
Manuel E. Yepe, Por Esto, Merida, Mexiko, 190128
