Vad handlar valen i Venezuela om?
Ögonblick som detta kräver en noggrann analys av vad som döljer sig bakom rubrikerna, uttalandena, den partiska spridningen av vissa fakta, det oanständiga döljandet av andra och propagandan förklädd till analys i de flesta mainstreammedierna. De kräver att vi inte ska låta oss bli halvt övertygade av det ytliga, av den lögn som de, hur många gånger den än har upprepats, försöker göra trovärdig, och inte heller låta oss ryckas med av den känslomässiga reaktion som saknar en någorlunda seriös och dokumenterad analys.
Valet den 28 juli var inte bara ett val, lika lite som något annat val i Venezuela under det senaste kvartsseklet. Vad som står på spel går långt utöver det venezuelanska folkets vilja. Det är inte försvaret av folkets beslut som smörjer kanslihus, tankesmedjor, ledarredaktioner och opinionsbildare i sociala nätverk. Den folkliga process som gör motstånd och kämpar för att gå vidare och bygga en annan modell är ”problemet”. Detta trots det hybridkrig som Venezuela har stått inför i mer än två decennier (ekonomisk, finansiell, diplomatisk och medial krigföring, sabotage av infrastruktur, cyberattacker, attacker, paramilitära angrepp, guarimbas, psykologisk krigföring …), som försöker få folket att kapitulera genom hunger, sjukdomar, brist och framför allt förtvivlan. Precis som det har varit fallet med Kuba i mer än sex decennier är det inget annat än utpressning förklädd till ett altruistiskt mål: ”om ni fortsätter på den här vägen kommer ni att få lida och sakna framtid; om ni överger den här modellen kommer allt att bli bättre”. Detta är utöver de oundvikliga motsägelser och fel som är inneboende i alla försök till social omvandling, som accentueras i det tidigare nämnda belägringsförhållandet.
Venezuelas territorium är strategiskt; det är nyckeln i geopolitiken och i korrelationen av makt på regional och global nivå. Tillsammans med Kuba och några andra allierade stater i ALBA-TCP är Venezuela drivkraften bakom den latinamerikanska integrationen mot den amerikanska imperialismen, som inte på något sätt medger att den förlorar sin historiska dominans över sin ”bakgård”. Tillsammans med ett antal andra regionala erfarenheter (MST, organiserade ursprungsbefolkningar etc.) är Venezuela skådeplatsen för utvecklingen av folklig makt genom kollektiv organisering med hjälp av den kommunala rörelsen. Trots materiella och ekonomiska brister, trots att vissa privata livsmedelsföretag har gynnats i stället för att mer beslutsamt engagera sig i den kommunala rörelsen, och trots spänningar med vissa tjänstemän som ingår i den officiella chavistiska apparaten, men som står långt ifrån det koncept för den kommunala staten som Chávez har formulerat, växer sig den kommunala rörelsen starkare och organiseras över hela Venezuela och omfattar en allt större del av befolkningen. Den valprocess som hölls den 25 augusti i 4 050 kommunala kretsar för att prioritera de projekt som föreslagits av samhällena bland dem som ska finansieras är ett tydligt exempel på deltagardemokrati och protagonistdemokrati som uppenbarligen inte har upprepats av någon av de medier som är så bekymrade över demokratin i Venezuela … Ett exempel på folklig demokrati som har lite att göra med den formella borgerliga delegativa demokrati som säljs till oss som den mest förfinade modellen för uttryck av folkviljan …
Venezuela är också en mötesplats för en stor del av den regionala och internationella vänstern. Venezuela är olja, mycket olja. Och Venezuela är också en stat med flytande relationer på olika områden med Kina, Ryssland och Iran, USA:s direkta konkurrenter om världsherraväldet, om inte uttalade fiender.
Målet är inte Maduro. Målet är själva processen, det är Chavismo. Det som, utan Chávez fysiska närvaro men med hans outplånliga närvaro i det kollektiva undermedvetna, fortsätter att vara en inspirationskälla för att bygga ett annat samhälle. Det är hotet om att denna historiska erfarenhet så småningom kommer att förverkligas, bevisa sin livskraft och expandera.
Situationen före valet den 28 juli visade än en gång att den högerextrema oppositionen och dess anhängare inte tänkte erkänna något annat resultat än sin förmodade seger. De förberedde marken med de undersökningar de var intresserade av (samtidigt som de dolde de undersökningar som gav Maduro segern), aktiverade mediamaskinen, blockerade webbplatser och datorsystem. Under dessa ogynnsamma förhållanden, där regeringens informationshantering förmodligen kunde ha varit bättre (med tanke på vad som kunde hända), har medier och diplomatiska påtryckningar ifrågasatt de resultat som tillhandahållits av det nationella valrådet och ratificerats av Högsta domstolen, som i Venezuela uppenbarligen inte är opartiska men i resten av staterna är det.. I vilket annat land som helst är sådana enheter odiskutabla, men i fallet Venezuela verkar referensen vara webbplatsen för en opposition som är allt annat än ärlig och transparent?
Trots att man i så många år har försökt överge hela den befolkning som satte sitt hopp och sin energi till chavistprojektet, trots den försämrade ekonomin, devalveringen av valutan, inflationen, bristen på arbetskraft, trots det ständiga försöket att i den venezuelanska befolkningens medvetande koppla bort de konsekvenser som de dagligen drabbas av på grund av de handlingar som provocerar dem, och göra regeringen ansvarig för alla deras missförhållanden, fortsätter Chavismo att göra motstånd och upprätthålla en social hegemoni. Dess närvaro, dess styrka och den energi och illusion som den förmedlar är mindre än tidigare, det råder det ingen tvekan om. Vissa sektorer har splittrats till vänster och röstar inte på Chavismo, även om de försvarar Chávez arv. Andra sektorer som en gång stod nära chavismo, bredare men mindre ideologiserade, har gett efter för missmodet och är antingen avaktiverade och röstar inte, eller har gått över till andra kandidater. Andra sektorer med folkligt ursprung varken var eller är med chavismo. Bland dem finns lumpen och de deklasserade som tjänar till att ge media bilden av gator i lågor, ofta mot betalning (de så kallade ”comanditos”).
De mest medvetna delarna av chavismo står dock fast och sluter, trots sin heterogenitet och interna kritik, leden kring den rörelse som skyddar dem från den fascistiska revanschistiska anstormning som skulle komma i ett post-chavistiskt scenario och kring det projekt som gör det möjligt att fortsätta bygga folklig makt och att dag för dag väva en deltagar- och protagonistdemokrati. Denna medvetenhet om att lösningen inte är att ta ett steg bakåt utan att radikalisera förändringsprocessen och fortsätta att ta makten från oligarkin är den bästa garantin för att göra motstånd och gå framåt.
Alla dessa realiteter bubblar, är dynamiska, i Venezuela, bortom mediepropagandans önskningar, lögner och förtiganden.
Detta handlar inte om demokrati. Det handlar om kampen om makten, det handlar om imperialistisk dominans, det handlar om kampen mellan olika makter, det handlar om klasskamp.
Iñaki Etaio, Cubainformacion 240903, med källhänvisningar i originalet (ZT)
Venezuela: esto no va de democracia
