Vad vill USAs nye Chargé d’Affaires på Kuba?

Jänkarna agerar inte mot den kubanska revolutionen för nöjes skull; de följer alltid en plan för att försöka störta den, eller åtminstone sabotera den interna ordningen. Historien visar detta i många dokument och fakta.

Det USAs diplomatiska representation i Havanna publicerade på X den 10 december 2024 tyder därför på att något kan vara på gång från Mike Hammers sida, den nyligen utnämnde chefen för denna beskickning [som chargé d’affaires, inte ambassadör]. Han uppgav att han hade hållit ett möte med Berta Soler Fernández och Martha Beatriz Roque Cabello, två utslitna figurer från den kubanska kontrarevolutionen, enligt uppgift för att fira de mänskliga rättigheternas dag.

Denna nyhet förnekades av Berta Soler själv, som i sociala medier förklarade att mötet inte ägde rum den dagen, utan strax efter Hammers ankomst till Havanna. Han skickade en diplomatbil för att hämta dem i deras hem och ta dem till mötet. Flera frågor diskuterades, bland annat frigivningen av fångar, det fabricerade förtrycket av kontrarevolutionärer, den allmänna situationen på Kuba, det önskade återöppnandet av kontoret för politiska flyktingar på ön, samt vikten av att göra förbindelserna mellan USA och den kubanska regeringen beroende av framsteg i fråga om mänskliga rättigheter.

Dessa aspekter antyder vilka krav Donald Trumps nya administration och hans utrikesminister Marco Rubio kan komma att ställa för att upprätthålla diplomatiska förbindelser och sin ambassad på ön, kanske med tanken att återuppta linjen med uppmuntran, förberedelser och ökad finansiering av kontrarevolutionära grupper, en politik som till stor del har misslyckats.

Man skulle kunna fråga USA-diplomaten om han har läst de båda ”oppositionellas” bakgrund, inklusive de hemliga meddelanden som skrevs av de diplomater som föregick honom, och de lögner som de har berättat för jänkarna under alla dessa år. Bland dessa kan nämnas den fantastiska hungerstrejken, känd som ”avokadostrejken”, Martha Beatriz och andra relevanta misslyckanden, bland annat det 1997, då hon under ledning av Miami och med starkt stöd av de kubanskfödda kongressledamöterna med Ileana Ros-Lehtinen i spetsen skapade Arbetsgruppen för intern dissidens, i ett försök att uppnå den åtråvärda enigheten i kontrarevolutionen.

Den lilla gruppen bestod av Vladimiro Roca, Félix Bonne Carcasés och René Gómez Manzano. De fick omfattande finansiering och en kampanj för internationellt erkännande. Syftet var att analysera den kubanska socioekonomiska situationen under dokumenten ”La Patria es de Todos” (”Fosterlandet tillhör alla”) och ”Plataforma para la transición” (”Plattform för övergång”). Utan något egentligt ideologiskt syfte var också det ett fullständigt misslyckande.

I sin desperata strävan att störta revolutionen och inför den interna splittringen bland ”motståndarna” beslöt jänkarna 1994 att skapa Stödgruppen för dissidenter i Miami, under ledning av CIA-agenten Frank Hernández Trujillo, som fungerade som mellanhand för att leverera pengar och material från USAID till den interna kontrarevolutionen, t.ex. radioapparater, bandspelare, elektroniska dagböcker, subversiv litteratur, mediciner och mat, allt skickat i USINTs [USAs dåvarande  intressekontor] diplomatväskor. De främsta mottagarna var Martha Beatriz Roque Cabello, Víctor Rondo Arroyo Carmona, Raúl Rivero Castañeda och Osvaldo Alonso Valdés, som fyllde sina fickor med pengar. Ännu ett fiasko.

Historien hisar hur denna ”opposition” agerade. År 2002 organiserade USA-ideologer tillsammans med Martha Beatriz Roque den så kallade Församlingen för att främja civilsamhället på Kuba, som leddes och stöddes av chefen för USINT och en grupp europeiska länder som skickade sina företrädare för att stödja den. Utländsk press som ackrediterad i Havanna beordrades att ge henne mediastöd.

Allt blev som en fest för Martha Beatriz, och med de pengar som skickades från USA bytte hon till och med ut toaletten och kylskåpet i sitt hus och fyllde skafferiet med mat som köpts för församlingens dollar. Så det blev noll resultat för jänkarna, men eftersom ränderna aldrig går ur så de fortsätter på samma sätt.

Martha Beatriz Roques hån mot Michael E. Parmly, chef för USINT 2005-2008, kunde ses av alla i inspelningar som visades på kubansk TV.

Berta Soler har, liksom Martha, ett förflutet av liknande handlingar. Hon har lagt beslag på de pengar som hon fått från Cuban American National Foundation och till och med köpt ett trevåningshus i ett bostadsområde i Havanna, vilket har lett till att hon inte får fler anhängare till Damas de Blanco, eftersom hon har lagt beslag på det mesta av de medel som USAs regering har anslagit.

Den 15 april 2009 skickade chefen för USINT 2008-2011, Jonathan D. Farrar, ett hemligt meddelande till utrikesdepartementet och CIA, som publicerades på Wikileaks webbplats med titeln: ”USA och oppositionens roll på Kuba”, där han bland annat säger:

… ”Det är värt att fråga sig vad den kubanska politiska oppositionen gör och vilken roll den kan spela i framtiden” […] ”Utan ett verkligt mirakel bland oppositionsledarna är det osannolikt att den traditionella dissidentrörelsen kan ersätta den kubanska regeringen” […] ”Vi ser inga plattformar som är utformade för att nå ut till breda sektorer av det kubanska samhället, utan de riktar snarare sina största ansträngningar på att få fram tillräckliga resurser för att tillgodose de dagliga behoven hos huvudorganisatörerna och deras viktigaste anhängare.”

Inget av detta har förändrats de senaste 15 åren. Tvärtom, deras anhängare blir allt färre och ”oppositionen” som levebröd håller på att falla sönder, utan att någon kan forma den som jänkarna gjorde på 1980-talet. 1988 tog president Ronald Reagan, berusad av sitt Projekt Demokrati för att störta socialismen i Östeuropa, emot Ricardo Bofill Pagés, som 1976 grundat Kubanska kommittén för mänskliga rättigheter. Berta Soler togs emot i Vita huset av USAs dåvarande vicepresident Joe Biden, den 25 oktober 2013.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men eftersom de inte har lyckats skapa nya ”motståndare” bland den kubanska ungdomen, trots de kurser som ges i USA, så återstår inget annat än att damma av de båda damerna. De är förbrukade både på ön och utomlands på grund av deras ständiga lögner, den bekvämlighet som de har skaffat sig med hjälp av en del av de pengar som USAs regering har anslagit, och bristen på resultat.

Mike Hammers initiativ att kalla dem till ett arbetsmöte är dock en tydlig fingervisning om vad som kan komma efter den 20 januari 2025, när Trump tillträder – med tanke på hans sanktionsåtgärder mot Kuba, inklusive stängningen av konsulatet och att ambassaden lämnades med mycket få diplomater och tjänstemän från underrättelsetjänsten.

USAs nya representant har slagit in på en dålig väg, eftersom man inte kan förvänta sig något gott av dessa damer. Den som tvivlar behöver ni bara titta i historiken.

Washingtons och Europas fiaskon i stödet av den interna kontrarevolutionen är omfattande, trots de mer än 20 miljoner dollar som USAs presidenter anslår varje år och trots påtryckningarna på Europaparlamentet att dela ut priser och fabricera mediekampanjer mot revolutionen.

Men kubanerna är väl medvetna om dessa planer och är förberedda. För, som José Martí sade: “Prever es vencer” – Att förutse är att segra.

Razones de Cuba 2412 30 / cv

¿Qué pretende el nuevo Jefe de Misión en la Embajada de Estados Unidos en Cuba?