”Vår man i Havanna”, ”Hundra år av ensamhet” och Fidel

Grahan Greene 1975. Foto: Magyar Hírek, Wikimedia

”Vår man i Havanna”, ”Hundra år av ensamhet”, ”Den gamle och havet” och Fidel

Den brittiske författaren Graham Greenes sista vistelse på Kuba 1982 var mer än ett besök, det var en 20 timmar lång mellanlandning som skedde under största hemlighetsmakeri, så till den grad att pressen fick veta om det först när det var över.

Han anlände med ett nicaraguanskt regeringsplan i sällskap med författaren José de Jesús Martínez (Chuchú), en av de män som stod general Panamas president Omar Torrijos närmast. Han inkvarterades i ett av de residens som den kubanska regeringen upplåter åt statsöverhuvuden och försågs med en svart Mercedes Benz, en av dem som bara användes under de alliansfria ländernas sjätte toppmöte 1979.

I den krönika som Gabriel García Márquez publicerade om besöket den 10 januari 1983 noterade han att Graham Greene under den tid han tillbringade i öns huvudstad knappt åt en enda hel måltid, men att han åt lite av varje ”som en liten våt fågel”. Han drack en flaska gott spanskt vin vid bordet och sex flaskor whisky konsumerades i huset under hans flyktiga passage: ”När han gick lämnade han oss med det märkliga intrycket att han själv inte visste varför han kom, vilket bara kunde hända med en av dessa karaktärer i hans romaner, plågad av Guds osäkerhet”, skrev författaren till ”Hundra år av ensamhet”, Nobelpristagaren Márquez, som i Greene fann en föryngrad man, förvånansvärt klar och med ett extraordinärt sinne för humor.

Greene stod inför fyra rättegångar i Frankrike för sina fördömanden av maffian i Nice, och när hans vänner fruktade för hans liv erkände han blekt att han hellre skulle dö av en kula i huvudet än av prostatacancer.

Vid det laget hade berättaren i ”Honorärkonsuln” redan varit på Kuba åtta eller tio gånger. År 1959 var han här tillsammans med skådespelaren Alec Guinness och ett filmteam för att spela in några scener till ”Vår man i Havanna”, baserad på hans roman med samma namn och i vilken han odödliggjorde Hotel Sevilla och Sloppy Joe’s bar. Vid tidigare besök hade han fascinerats av Hemingways favoritbar Floriditas daiquiri, den delikata smaken av Moro krabba och den dimmiga atmosfären i Havannas Chinatown, som han på något sätt införlivade i sin roman, där han hånar den brittiska underrättelsetjänsten. Han återvände 1963 i transit till Haiti. Och tre år senare för att skriva en serie artiklar om Kuba. Tidigare, 1957, mitt under kampen mot Batista, reste han till Santiago de Cuba med avsikt att bestiga Sierra Maestra och intervjua Fidel Castro. Det lyckades han inte med, men han blev vittne till det förtryckande klimat som rådde i staden under Batistadiktaturen och när han återvände till England skrev han artiklar för Londonpressen som lyckades få sitt lands regering att avbryta försäljningen av Sea Fury-plan till Batista. Han skulle flera år senare erkänna: ”Under revolutionen kände jag mig mycket nära den fidelistiska kampen”.

En kväll under hans besök 1966 tog berättaren Lisandro Otero med honom till Ciudad Deportiva för att titta på en spännande basketmatch, och till Greenes förvåning såg han att Fidel spelade mitt på planen. De hade träffats personligen 1959 under inspelningen av filmen. Det året köpte Greene i Havanna ett litet paket kokain av en taxichaufför. När han provade det insåg han att han hade blivit såld bikarbonat. Några dagar senare spårade langaren upp honom för att ge honom pengarna tillbaka. Även han hade blivit lurad. Enligt författarens åsikt bevisade detta faktum kubanernas ärlighet som få andra.

Av våra författare nämnde han särskilt Lisandro, Pablo Armando Fernández och Virgilio Piñera, som han alltid kallade ”mina vänner”. Om Alejo Carpentier sade han att han läste honom med nöje och att han förtjänade Nobelpriset. Om René Portocarrero erinrade han sig den bländande effekten av den kromatiska rörelsen i hans måleri och det linjära delirium i hans teckningar. På Finca Vigía, Hemingways bostad i Havanna, förfasade han sig över de många jakttroféer som hängde på väggarna, särskilt ett enormt, mörkpälsat, nästan svart huvud med stora vridna horn som hängde nära sängen till författaren till ”Ett farväl till vapnen”. Han skulle säga till journalisten som följde med honom: ”Hur kunde Hemingway sova bredvid det här… Förstår du? Att vakna varje morgon och först och främst se det där enorma, svarta huvudet med halsen avskuren. Ingen människa skulle kunna stå ut med det…”. Han njöt dock av den lyxiga grönskan i den stora tropiska parken där Hemingways hus ligger, och från toppen av utsiktspunkten över egendomen såg han i fjärran ett Havanna dolt av regn som påminde honom om ett subtilt impressionistiskt landskap.

Och Nobelpriset? Han hade varit nominerad, utan framgång, men ”hur förklarar man det, han är ju en av vår tids mest lästa och populära romanförfattare”, frågade en kubansk journalist. Författarens leende osade av ironi och svaret flög med dynamit. Han sa: ”Kanske just därför, för att jag är för populär”.

Han var en lång man med tunt silverfärgat hår och ljusblå ögon som trots sitt goda utseende såg lite otymplig ut, som om han hade tagit på sig kläderna utan att ta av dem från hyllan. Han sa att den lagrade romen – han uttalade ”aniejo” – smakade som skeppsvirke, som en sjöresa.

Lisandro Otero mindes en förtjusande anekdot om författaren till ”El revés de la trama”. En kväll, på terrassen till Colony Hotel på Ungdomsön, sa Greene att en gentleman aldrig drack före middagstid. Tidigt nästa morgon gick Lysander för att hämta honom till frukost och fann honom med ett glas whisky i handen. Han påminde honom om hans ord från föregående dag. ”Det är bara det att jag, min vän, går efter Londontiden”, svarade den brittiske författaren.

Greene meddelade sina vänner att han var på väg till Havanna. De anlände, var och en på egen hand, Lisandro och García Márquez. Målaren Portocarrero kunde inte nås i tid och anlände när författaren fortfarande var på resande fot. President Fidel Castro anlände klockan ett på morgonen. Det hade gått 16 år sedan de träffades, kommenterade Greene. De såg båda lite skrämda ut, konstaterade García Márquez, och för att liva upp dialogen frågade han Greene vad som var sant om episoden med den ryska rouletten.

Faktum var att han många år tidigare, när han var förälskad i sin systers guvernant, hade spelat rysk roulette med en gammal revolver vid fyra olika tillfällen. De två första med en veckas mellanrum, men de två sista i följd och med bara några minuters mellanrum. Márquez noterar att Fidel, som inte kunde förbise ett sådant faktum utan att gå till botten med alla detaljer, sedan frågade hur många projektiler revolverns pipa var avsedd för, och när han fick veta att den var avsedd för sex, slöt han ögonen och började mumla multiplikationstal. ”Enligt sannolikhetsberäkningarna borde du vara död”, sa han och tittade på författaren med ett förvånat ansiktsuttryck. ”Tack gode Gud att han alltid varit så usel på matematik”, svarade Greene och log det där lugna leendet som alla författare gör när de genomlever en episod i sina egna böcker.

Presidenten lade märke till sin samtalspartners friska, ungdomliga ansikte och ställde en oundviklig fråga om hans träning. García Márquez noterar: ”Fidel Castro betraktar fysisk träning som en av nycklarna till livet. Han tränar flera timmar varje dag, med samma kolossala proportioner som i allt han företar sig, och han råder sina vänner att följa ett liknande schema (…)” Det var därför Fidel blev så förvånad när Graham Greene berättade att han aldrig hade tränat en enda gång i hela sitt liv, och ändå kände han sig mycket klar i huvudet och utan några hälsoproblem vid 79 års ålder. Han avslöjade också att han inte hade någon speciell diet, att han sov mellan sju och åtta timmar om dagen, vilket också var förvånande för en gammal man med stillasittande vanor, och att han ibland drack en flaska whisky om dagen och en liter vin till varje måltid, utan att någonsin ha lidit av alkoholismens slaveri.

García Márquez avslutar sin krönika med att Fidel verkade ifrågasätta sin träning, men snart insåg att Greene var ett beundransvärt undantag, men inget mer än ett undantag. Han tillägger: ”När vi tog farväl började jag redan känna mig illa till mods av vissheten om att detta möte förr eller senare skulle återkomma i memoarboken för någon av oss tre, eller kanske för oss alla tre”

Ciro Bianchi Ross, Cubadebate 240525 (ZT)

Nuestro hombre en La Habana

Wikipedia skriver som Greenes kubanska anknytning:

1957, bara några månader efter att Fidel Castro inlett sin revolutionära attack mot Batistaregimen, spelade Greene en liten roll för att hjälpa revolutionärerna, som en hemlig kurir som transporterade varma kläder till Castros rebeller som gömde sig i bergen under den kubanska vintern. Greene träffade senare Castro. Efter ett besök gav Castro Greene en målning som han hade gjort och som hängde i vardagsrummet i det franska hus där författaren tillbringade de sista åren av sitt liv.

 

För att kunna upprätthålla Svensk-Kubanskas solidaritets- och opinionsarbete behöver vi få in minst 150 000 kr under året till vår Kampfond. Om du har möjlighet, ge ett bidrag!