Varför kubanska biskopar är rädda för sanningen

Kubas katolska biskopskonferens har just publicerat sitt julbudskap till det kubanska folket, där den redogör för den nuvarande ekonomiska situationen som påverkar landet och de svårigheter som upplevs dagligen. Men som vanligt redogör de inte för de obestridliga orsakerna bakom denna svåra verklighet och, med ett icke-transparent språk, gör de förvirrande uttalanden som inte överensstämmer med sanningen, som t.ex.:

”Ekonomin har inte tagit fart som förväntat och möjligheten att berika oss med legitima åsikter och pluralistiska tankar är inte tillräckligt erkända och värderade.”

”Vi måste alla tillsammans, med ansvar och engagemang, skapa de verkliga möjligheterna för det kubanska folket, som är lyckligt, kreativt, företagsamt, att utveckla hela sin potential. Och vi kan i fosterlandet finna utrymme och frihet att utveckla personliga, familjemässiga och samhälleliga livsprojekt.”

Vad är budskapet bakom dessa ord?

Att det på Kuba inte finns några legitima olika åsikter och tankar.

Samma fras som fienderna använt sedan 1959 för att beskriva revolutionen.

Är biskoparna omedvetna om de omvandlingar som sker i den kubanska ekonomin idag, med godkännandet av mer än tusen mikro-, små och medelstora privata företag, MIPYMES, så att företagare kan utveckla sin potential i fullständig frihet?

Ett besök på mässorna för kubanska produkter och tjänster skulle göra det möjligt för dem att lära sig om den aktuella utvecklingen av initiativen från dessa kubanska yrkesverksamma.

Nästan all mark på Kuba är i privata händer, som har ansvaret att producera [livsmedel] för folket, och om priserna stiger dagligen beror det på att den privata sektorn leker med den olagliga växelkursen med euron och dollarn och sedan lägger den på sin försäljning, trots att bensin och el har haft samma kostnad i många år, subventionerade av staten.

Biskoparna bör ha i minnet orden i Matteus 5:15:

”Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset.”

Vad de verkar vara rädda för att nämna är den grymma ekonomiska, kommersiella och finansiella krigföring, tillsammans med den biologiska krigföring som USA har utsatt Kuba för sedan 1960, ett gissel som inte drabbat andra nationer på den amerikanska kontinenten, som lider av hunger, sjukdomar, social misär och har mycket större antal migranter som till fots tågar till USA på flykt från den vilda kapitalismen, som den helige fadern Johannes Paulus II beskrev det.

Man kan aldrig bortse från vad USAs [biträdande sekreteraren för interamerikanska frågor vid utrikesdepartementet, Lester D. Mallory] sa den 6 april 1960, grunden för hans politik att få det kubanska folket att lida:

”… det enda sättet att minska det interna stödet är genom att framkalla brister och missnöje till följd av sjukdomar och materiella svårigheter … alla möjliga medel måste användas snabbt för att försvaga Kubas ekonomiska liv … en handlingslinje som, även om det sker så snyggt och diskret som möjligt, effektivt berövar Kuba pengar och förnödenheter för att minska deras ekonomiska resurser och reallöner, orsaka hunger, förtvivlan, desperation och störta regeringen.”

Detta gav upphov till det knippe lagar som utgör det ekonomiska kriget, som t.ex:

Lagen om handel med fienden, 1917, sektion 5.b, tillämpad på Kuba sedan oktober 1960; Lagen om internationellt samarbete, 1961, sektion 620. a; Cuban Assets Control Regulations från 1963; Cuban Democracy Act från 1992, även känd som Torricelli Act; Cuban Liberty and Democratic Solidarity Act från 1996 (Helms-Burton Act); Trade Sanctions and Trade Enhancement Act från 2000, tillsammans med 243 sanktioner sedan 2017 och införandet på listan över länder som stöder terrorism 2019, som hindrar och försvårar Kubas kommersiella och finansiella verksamhet.

Trots att det kubanska folket i 64 år hjältemodigt har uthärdat det hänsynslösa ekonomiska, kommersiella och finansiella kriget, tillsammans med terroristdåden som har orsakat mer än 3000 döda, tusentals skadade och hundratals lemlästade, förlorar det inte sin glädje, vilket återspeglas i musikfestivaler, teater, film, sportevenemang och i alla populära festivaler.

Många kubaner är troende i någon av de många religioner som utgör den sociala väven på ön och utövar fritt sin tro.

Det vore en god idé för biskoparna att besöka det museum som visar de terroristhandlingar som USA utfört mot kubaner, och som ligger bara 300 meter från huvudkontoret för Kubas katolska biskopskonferens, så att de kan verifiera sanningen. Först då kan de få en mer realistisk uppfattning om vad mödrar, fäder och föräldralösa barn lider när de förlorar sina nära och kära, brott som aldrig fördömts av de kubanska biskoparna.

De kubanska katolska biskoparna får aldrig glömma orden i Johannesbrevet: 8-32: ”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria.”

Därför sa José Martí:

”De verkliga sanningarna är fakta.”

Arthur González, El Heraldo Cubano 231211 / cv

Por qué los obispos cubanos temen decir la verdad