Vilka är oppositionens kandidater i Venezuela?
För snart tio år sedan förbjöd en venezolansk domstol Maria Machado att 0ställa upp i val. Det då hon, som representant för Panama (!) i De Amerikanska Staternas Organisation, OAS, pläderade för en nordamerikansk intervention i sitt land. Hon arbetade sedan för den självutnämnde ”presidenten” Juan Guaidó och kan ses som dennes arvtagare.
Då hon inte får ställa upp har hon istället handplockat den gamle Edmundo González som oppostionskandidat. Denne har sagt att han gör det hon säger. Vem är då denne González? Och mer om Machado nedan.
Ska vi se ännu en Trump /Bolsonaro/ Milei i Amerika? Eller ska det sanktionerade Venezuela fortsätta under Maduro? Om González/ Machado vinner väntar ett stålbad och ””när vi väl har uppnått det vi ska i Venezuela kommer detta att bli den sista dolkstöten mot regimer som Nicaragua och Kuba”.
Edmundo González, vald av oppositionsplattformen PUD som oppositionens presidentkandidat, hade följande åsikt om kvinnor i samband med att Venezuela 2020 beslutade att minst 40 procent av kandidaterna på vallistorna till parlamentet måste vara kvinnor. Han kallade kvinnor som skulle kunna bli valda för ”åsnor” eller ”prostituerade” och att de bara har en ”fitta”. Han fortsatte med sin rasism mot ”svarta” och ”indianer” och krönte sin intellektuella nivå genom att utdela okvädningsord mot HBTQ-gruppen.
Edmundo González arbetade som andreman på Venezuelas ambassad i El Salvador på 1980-talet. Tillsammans med ambassadören Leopoldo Castillo var de två kända som ”De som dödar präster”, under konflikten 1979 till 1985 som en del i Plan Condor. Ett USA-lett projekt för att utrota vänstern i Latinamerika. Initiativet togs av USA:s president Ronald Reagan. I El Salvador gällde det att hindra folkets uppror. USA ingrep öppet i Centralamerika.
De två på Venezuelas ambassad var agenter för döden. I dokument som deklassificerades av CIA 2009 framgår att de koordinerade, finansierade och gav order om att utföra Operation Centauro. Den bestod av en serie våldsaktioner från El Salvadors armé tillsammans med dödsskvadronerna för att döda religiösa församlingar som följde befrielseteologin och ville se en förhandlingslösning på kriget.
Under den tid som Castillo och González ledde Venezuelas ambassad mördades fler än 13 000 civila, bland dem ärkebiskop Oscar Arnulfo Romero, fyra nunnor och fem präster. Ambassaden hjälpte också till med upplysningar till mördarna som medförde att sex jesuiter och två av deras anställda arbetare mördades 16 november 1989.
Det som Castillo och González medverkat till är att betrakta som brott mot mänskligheten och har därför ingen preskrptionstid.
Information från flera källor bland andra Nidia Diaz, en av undertecknare av fredsavtalet i El Salvador.
Och den verkliga kandidaten, Maria Machado:
Med all hype kring María Corina Machado som det enda verkliga hoppet för Venezuela att övervinna 25 år av påstått enväldigt styre, förlorar mainstreammedierna flera viktiga faktorer ur sikte.
USA har spelat en central roll till förmån för Machados kandidatur och när det stod klart att domstolen inte skulle tillåta henne att ställa upp, stödde Washington uppfattningen att hon hade rätt att välja vem hon ville som skulle representera den så kallade enade demokratiska oppositionen i valet. Och hon utsåg alltså González. Det stod aldrig klart på vilken grund Machado hävdade att hon hade den rätten, särskilt mot bakgrund av att det fanns kandidater som var lika mycket emot Maduro som hon och som var oändligt mycket mer kvalificerade.
Machado är inte den gudagåva för oppositionen som media och hennes nära anhängare framställer det som. Men oppositionsledarna har mer anledning att hoppas än tidigare. Till skillnad från presidentvalet 2018 och de efterföljande valkampanjerna har alla oppositionspartier, stora som små, valt att delta i valet. Till och med de som var starkast motståndare till chavisterna (Hugo Chávez anhängare) inser nu att det hade varit en förlust att avstå från att rösta. Dessutom står de fyra största oppositionspartierna, G4, och dess bredare allians, Plataforma Unitaria Democrática (PUD), enade bakom Machado. I oktober förra året utropades hon till vinnare i oppositionens primärval med hela 92 procent av rösterna.
Den venezuelanska regeringen har diskvalificerat Machado från att inneha offentliga ämbeten av ett antal skäl. Det första skälet var att hon 2014 accepterade en diplomatisk position från Panamas regering som gjorde det möjligt för henne att tala inför Organization of American States, där hon uppmanade till utländsk intervention i Venezuela. I juni 2023 återinförde den nationella kontrollanten förbudet.
Efter det arbetade Machado på att det folkliga stödet på hemmaplan i kombination med internationella påtryckningar skulle tvinga Maduros regering att backa och tillåta henne att ställa upp. Strax innan tidsfristen för att registrera kandidater löpte ut i mars i år bytte Machado fot och valde en surrogatperson att kandidera i hennes ställe. Som en överraskning övertalade hon Edmundo González Urrutia, en föga känd f.d. diplomat utan karisma och utan någon som helst önskan om att kandidera, att bli PUD:s presidentkandidat. När González accepterade kandidaturen avslöjade han att han inte hade för avsikt att åka runt i landet och tillade att ”Maria Corina gör det mycket bra”.
Trots oppositionens enighet, eller åtminstone skenet av det, är två stora politiska strömningar som stöder González Urrutias kandidatur på sätt och vis på kollisionskurs med varandra. Trots meningsskiljaktigheterna har Machado fått sin vilja igenom i varje enskilt fall.
Sedan Machado valde González Urrutia har hon gett order till sina allierade att inte hänvisa till den totala privatiseringen av hälsovård, utbildning och det statliga oljebolaget PDVSA som hon planerar. Machado är dock alltför nära förknippad med radikala högerpositioner för att man kan tro att den nya linjen är något annat än en pragmatisk kampanjtaktik. González saknar det politiska kapital som krävs för att kunna gå emot Machados vilja, även om han skulle vilja göra det.
Washington är Machados trogna allierade. Bland ledarna för den venezuelanska oppositionen är Machado Washingtons omisskännliga favorit. Bidenadministrationen backar upp henne trots att hon uttryckte sympati för Trump inför presidentvalet i USA 2020. Washingtons preferens för Machado blev särskilt tydlig mellan den 26 januari, då Högsta domstolen slutgiltigt beslutade att hon inte kunde ställa upp i presidentvalet, och den 19 april, då González Urrutia blev oppositionens kandidat. Under denna period frågade en journalist Francisco Palmieri, chef för USA:s representation i Venezuela i Bogotá, om ”någon oppositionskandidat skulle tillfredsställa Bidenadministrationen”. Palmieri gick rakt på sak: ”Vi har och kommer att fortsätta att stödja María Corina Machado som den demokratiska oppositionens kandidat.” Genom att inta denna hållning avfärdade USA andra alternativ för att avsätta Maduro. Manuel Rosales, till exempel, hade mycket som talade för honom. Förutom att han hade valts till borgmästare i Maracaibo och sedan tre gånger till guvernör i den folkrika delstaten Zulia, stöddes hans presidentkandidatur av Fuerza Vecinal, ett nytt parti med goda meriter från val.
Det finns 9 kandidater som ställer upp mot Maduro i valet den 28 juli. Den hårdföra oppositionen anklagar några av dem för att ”samarbeta” med Maduro och kallar dem ”alacranes” (skorpioner). Men inte alla av dem, som i fallet Ecarri, kan ens på långt när kallas för kollaboratörer. Biden-administrationens misslyckande med att hålla en neutral position när det gäller oppositionens interna splittring väcker ett antal frågor och problem.
Först och främst, med tanke på de andra presidentkandidaternas dragningskraft, är Washingtons ovillkorliga stöd till Machado inte bara ett intrång i Venezuelas inre angelägenheter, utan även i den venezuelanska oppositionens inre angelägenheter. Claudio Fermín, som kandiderade till presidentposten på AD:s lista 1993 och är en av de 10 presidentkandidaterna för 2024, sade ”Jag har aldrig sett denna grad av extern inblandning i en venezuelansk valkampanj”.
Washingtons orubbliga stöd för Machado kan ha att göra med hennes extrema version av nyliberalismen, som bland annat innebär privatisering av oljeindustrin. Machados hårda linje mot chavisterna kan också vara något som faller Washington i smaken. Under Trump-administrationen uppmanade Machado till och med Washington att avbryta försöken att upprätta en dialog med Maduro och kallade en sådan strävan för ett ”bedrägeri”. I likhet med anklagelserna från Washington tog hon avstånd från ”straffrihet” för chavisterna, som hon kallade ”brottslingar och mafiosos som har utnyttjat pengar från narkotikahandel och venezuelanernas mat”. Denna hårda linje går stick i stäv med den tes som lagts fram av oppositionens opinionsundersökare Luis Vicente León om att förhandlingar mellan oppositionen och Maduros regering är nödvändiga och till och med oundvikliga, oavsett vem som vinner den 28 juli. Leóns ståndpunkt är särskilt övertygande med tanke på att den nya presidentperioden inte inleds förrän 6 månader efter valet den 28 juli.
Machados beslut att välja en surrogatperson och fokusera kampanjen på sig själv verkar vara utformat för att håna regeringen och dess beslut att förbjuda henne att kandidera. Hennes konfliktfyllda och konfrontativa strategi kommer sannolikt att medföra en radikal brytning med det chavistiska förflutna och underlätta genomförandet av den radikala nyliberalism som hon står för, om hon blir vald.
Mainstreammedierna: Machados andra trogna allierade. Mainstreammedierna har noggrant rapporterat om var och en av Machados anklagelser mot Maduro-regeringen för att bryta mot demokratiska normer i samband med valprocessen. Den mest långtgående kränkningen av den demokratiska principen rapporteras dock inte alls, nämligen de förödande amerikanska sanktionerna mot Venezuela som kommer att påverka många venezuelaner att rösta på oppositionen som det enda sättet att normalisera relationerna med Washington.
Ett exempel på detta är Colombias ex-president Ernesto Sampers uttalanden, som inte rapporterats i mainstream-media, om att sanktionerna utgör en form av ”monetär kolonialism” och ett intrång i Venezuelas och andra länders inre angelägenheter. Mainstream-media har fungerat som en ekokammare för Machados påståenden. Machados påstående att hon åtnjuter ett överväldigande och ovillkorligt nationellt och internationellt stöd är två av hennes centrala argument. För det första att hon hade rätt att välja oppositionens kandidat. Och för det andra att det den här gången, till skillnad från tidigare år, inte var nödvändigt att lägga ned sin röst i valet. Men är hennes påståenden trovärdiga? Enkla fakta gör att de kan ifrågasättas.
Företagsmedierna tar t.ex. för givet att det offentliggjorda resultatet av oppositionens primärval i oktober förra året, som gav Machado 92% av rösterna, är korrekt. Machado hade lagt in sitt veto mot att det nationella valrådet (CNE) skulle delta i den process som Henrique Capriles och andra center-högerledare förespråkade med motiveringen att det utlovade större logistiskt stöd, inklusive 5 000 röstningslokaler. Istället övervakades primärvalen av den icke-statliga organisationen Súmate, som Machado själv har grundat och varit vice ordförande för, och som öppnade drygt hälften av antalet röstningslokaler, varav några i människors hem.
Súmate har kritiserats för att ha finansierats av den ökända organisationen National Endowment for Democracy (NED), en täckmantel för CIA. Den framlidne oppositionsledaren Teodoro Petkoff har kallat Súmate auktoritär och vägrade att delta i oppositionens primärval till presidentposten 2006, som Súmate skulle övervaka, med motiveringen att organisationen inte var tillförlitlig.
Andrapristagaren i primärvalet i oktober 2023, Carlos Prosperi från AD, ifrågasatte riktigheten i den officiella rösträkningen, en anklagelse som förstärktes av det faktum att Súmate inte genomförde någon granskning av primärvalet utan omedelbart brände upp valsedlarna. Luis Vicente León ifrågasätter också hennes påstående att hon har 80 procents stöd från väljarkåren och tillägger att Capriles demonstrationer inför presidentvalet 2012 var ”absolut och klart överlägsna alla Machados mobiliseringar”.
León hävdar också att det finns för många variabler för att kunna förutsäga att Machado skulle vinna den 28 juli. León har med kraft hävdat att Maduro skulle kunna vinna valet.
2012 fick Machado mindre än 4 procent av rösterna i oppositionens primärval till presidentposten. Hennes uppgång som ”oppositionens främsta ledare” är ett tecken i tiden för att skapa vad som har kallats en ”framväxande reaktionär international”, eller vad som kallats ”en stor global familj” av extremhögern. De flesta av de viktigaste inslagen i Machados diskurs och ståndpunkter sammanfaller med de reaktionära ledare och rörelser som har vuxit fram i Latinamerika under 2000-talet. Machados anammande av laissez-faire-kapitalism, inklusive avregleringar för att ”stimulera privata initiativ”, pekar i riktning mot nyliberalism, i stil med ”chockbehandling”. Detta mönster manifesterar sig i Mileis åtagande att ”förstöra staten inifrån” och hans åtföljande chockbehandlingspolitik, liksom i Chiles högerextrema ledare José Antonio Kasts försvar av Pinochets ”ekonomiska arv”.
Machados ståndpunkter i internationella frågor stämmer också väl överens med de högerextrema krafterna i andra delar av regionen. Machado gör ingen hemlighet av att hon är för USA och fientligt inställd till dess motståndare, inklusive Ryssland, Kina och Iran. I linje med detta förutspår hon att ”när vi väl har uppnått det vi ska i Venezuela kommer detta att bli den sista dolkstöten mot regimer som Nicaragua och Kuba”.
Ett av högerextremismens främsta kännetecken är dess uttryck för hat mot vänstern, vilket Machados retorik reproducerar. Hon angriper således São Paulo Social Forum och anklagar det för att stödja ”kriminell dynamik som går från obscen och grym korruption till finansiering av narkotikahandel … [och] terroristgrupper”. Hon intar inte bara reaktionära ståndpunkter utan har öppet stöttat och knutit kontakter med högerextremister i Europa, Israel och Latinamerika. Precis som extremhögern gör på andra håll tar Machado ställning i val till förmån för sina ideologiska motsvarigheter i andra länder. Machado hoppades på ”Kirchnerismens definitiva nederlag” i valet 2023 i Argentina, samtidigt som hon kallade Milei ”superklar, djärv, full av energi”. Hon upprätthåller banden med högerpartiet Partido Popular i Spanien, men betonar också sin speciella relation med det högerextrema Vox, som enligt Jacobin spelade en ”central roll i en framväxande reaktionär international”, och kallar dess ledare Santiago Abascal för sin ”vän”. Det stöd Machado får från sina högerallierade runt om i världen är mer eftertryckligt och starkt formulerat än det från centrister.
Machado, liksom Milei och Brasiliens Bolsonaro, förkroppsligar populismens kännetecken: hon är en karismatisk, polariserande figur med en manikeisk diskurs som saknar stöd av ett starkt politiskt parti.
I många länder har mitten-högerpartierna (Partido Popular i Spanien och Republikanska partiets ledare i USA) gjort upp med, eller accepterat, extremhögerns villkor. I andra länder har de traditionella mittenpartierna reducerats till en skugga av sitt forna jag och ersatts av extremhögern (Colombia, Argentina).
Den politiska polarisering som ligger bakom dessa tendenser är precis vad som sker i Venezuela. Där kommer väljarna den 28 juli att välja mellan en högerextrem kandidat och Nicolás Maduro, som befinner sig på vänstersidan av det politiska spektrumet. Oavsett valresultatet kommer de borgerliga ledarna för PUD inte att ha lätt att återhämta sig från de blåmärken de fått av högerextremisten María Corina Machado.
Steve Ellner, Venezuelanalysys 240708 (kortat ZT)
María Corina Machado: What the Mainstream Media Isn’t Saying About Her
