Venezuela: Val, institutioner och geopolitik
Den 28 juli hölls presidentval i Venezuela, vilket gick lugnt till med ett valdeltagande på nära 60 procent av de röstberättigade medborgarna. Valet åtföljdes dessutom av ett omfattande program för valobservation och närvaro, bestående av cirka 1.300 personer från mer än 100 länder.
Resultatet tillkännagavs vid midnatt på valdagen, några timmar efter att vallokalerna stängts, och vinnaren utropades till den nuvarande presidenten Nicolás Maduro, som blev omvald för andra gången. Av särskilt intresse var att det nationella valrådet rapporterade att det hade utsatts för en cyberattack under överföringen av data, vilket för första gången på ett kvarts sekel i det automatiserade röstningssystemet krävde att beredskapsprotokoll aktiverades.
Trots den misstro som uttrycktes av västpressen var den antiimperialistiska kandidatens seger inte en överraskning för någon i Venezuela. Det eftersom det heroiska folket i Venezuela är medvetet om de titaniska ansträngningar som gjorts av den bolivarianska revolutionen för att ge kontinuitet och utöka räckvidden för sociala program, garantera livsmedelssäkerhet, hälsovård och fullständig inkludering i utbildning, trots att de belägras av en kriminell regim med ensidiga tvångsåtgärder som dikteras av Förenta staterna och länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Som om detta inte vore nog har president Maduros regering lyckats minska brottsligheten radikalt och ta landet ur en lång cykel av hyperinflation genom att få igång den ekonomiska tillväxten igen, så till den grad att landet har lyckats bli självförsörjande på livsmedel.
Slutligen lyckas president Maduro kringgå Washingtons diplomatiska isolering genom den djärva strategin att ansluta sig till BRICS.
Oppositionens dolda agenda
Samtidigt förlorade oppositionens kandidat Edmundo González Urrutia, trots USA:s stöd, valet med en bred marginal på nästan nio procentenheter, vilket motsvarar mer än en miljon röster.
Gonzalez har hycklande låtsats bestrida resultatet, men vägrat att använda de etablerade rättsliga kanalerna, och har i stället inlett en sofistikerad propagandaoperation som öppet åberopar utländsk intervention, vilket verkar ha varit den verkliga planen hela tiden, att döma av antalet uttalanden från de vanliga västliga regeringarna.
Allt tyder på att oppositionens plan inte var en valplan utan en upprorsplan, där man använde sig av ett brett spektrum av psykologiska operationer, genom att sprida falska opinionsundersökningar, som tillskrev oppositionen valsegern med en statistiskt osannolik fördel; till detta ska läggas en cyberattack under överföringen av valdata som syftade till att förhindra valmyndigheten från att tillkännage det officiella resultatet, varefter oppositionen avsåg att tillkännage sina egna resultat via en webbplats som lägligt nog skapats redan före valet.
Denna plan skulle vara ofullständig utan våldskomponenten, som aktiverades på själva valnatten, med marodörer som betalades för att sätta eld på offentliga byggnader och socialistpartiets högkvarter, inklusive lynchning av dem som befann sig där, med en smärtsam siffra på 25 döda på bara två dagar, alla Chavista-anhängare eller medlemmar av säkerhetsstyrkorna.
Denna cocktail av element fungerade sedan som foder för den desinformationskampanj (den så kallade ”post-sanningen”) som västmedia och fientliga regeringar har bedrivit, och som falskeligen anklagar Chavista-sidan för att ha begått ett påstått bedrägeri och för att ha förtryckt till döds de medborgare som påstods ha kommit ut för att protestera fredligt.
Det institutionella svaret på konspirationen
Mitt i denna turbulenta situation lämnade president Nicolás Maduro, som utropad vinnande kandidat, in ett omtvistat överklagande av valet till Högsta domstolen – i enlighet med 1999 års konstitution, 2010 års organiska lag för Högsta domstolen och 2009 års organiska lag för valprocesser – och begärde att rättsväsendets styrande organ skulle pröva den tvist som oppositionen offentligt hade väckt, trots att den förlorande kandidaten inte formellt hade begärt det hos Högsta domstolen.
Venezuelas högsta domstol, efter att ha genomfört den rättsliga processen med utredning och kontroll, validerade de resultat som utfärdats av det nationella valrådet där Nicolás Maduro Moros valdes till president för Bolivarianska republiken Venezuela för den konstitutionella perioden 2025-2031 och bad det nationella valrådet att offentliggöra det slutliga valresultatet i valtidningen.
Internationella reaktioner
Regeringarna i vissa länder som traditionellt är fientligt inställda till Venezuela har offentliggjort sina negativa uttalanden och försöker kort sagt införa sina preferenser över vad det venezuelanska folket beslutar.
Detta är en grov upprepning av det groteska äventyr som vi upplevde 2019, då många av dessa länder, nu upprörda, beslutade sig för att fegt böja sig för USA:s erkännande av en förmodad interimspresident i Venezuela och därmed skriva ett av de mest skamliga kapitlen i folkrättens historia.
Allt eftersom dagarna efter valet går ökar dock antalet länder som skickar gratulationer och uttryck för respekt för Venezuelas demokrati och institutioner. En månad efter valet har listan hittills överskridit 60 länder från alla kontinenter, ett antal som är dubbelt så stort som antalet inblandade länder i den globala västvärlden, och som tillsammans representerar mer än hälften av världens befolkning.
Norges ställning
Norge verkar inte vara långt ifrån denna tendens till inblandning, vars utrikesminister ”krävde” att Venezuela skulle lämna in alla siffror om valresultatet ”så att de kan verifieras av en oberoende part”, trots att frågan utreddes av Venezuelas högsta domstol, högsta rättsinstansen i ett suveränt och oberoende land.
Denna otillbörliga inblandning skulle inte vara allvarligare än alla andra, om det inte vore för det faktum att Norge under de senaste fem åren har varit en förmedlare av dialogen mellan president Nicolás Maduros regering och oppositionen, vilket tvingar Norge, av ren konsekvens, att i fortsättningen hålla sig utanför denna kontrovers.
Nu, knappt en vecka efter detta oförskämda krav från den norska diplomatins chef, hälsade samma norska utrikesministerium offentligt med respekt utnämningen till premiärminister i Bangladesh av Muhammad Yunus, som, trots att han är 2006 års mottagare av Nobels fredspris, ändå inte deltog som kandidat i något val i landet, eftersom han i själva verket har bott utomlands i mer än ett decennium. Vad är skillnaden mellan Bangladesh och Venezuela? Vid första anblicken är den största skillnaden att USA i det ena landet har lyckats genomdriva sin vilja och i det andra inte har gjort det.
Men denna skillnad borde inte spela någon roll för de norska myndigheterna, eftersom Norge ska vara ett självständigt land med en professionell diplomati som bevakar Norges egna intressen, och inte en filial till USA:s utrikesdepartement. Det skulle vara bra om någon kunde förklara varför denna dubbelmoral.
Vad händer härnäst?
Enligt Venezuelas konstitution inleds den nya presidentperioden den 10 januari 2025 och löper fram till den 10 januari 2031.
Alla seriösa analyser är överens om att det kommer att bli en cykel av ekonomisk tillväxt och framför allt utvecklingen av en ny diversifierad ekonomisk modell, mindre beroende av oljeexport till den US-amerikanska marknaden, som under hundra år var den nästan enda källan till valutaintäkter för Venezuelas oljeproducerande ekonomi.
Det kommer att bli sex år av stärkt ekonomisk suveränitet för Venezuela, som äntligen kommer att kunna dra nytta av att ha världens största oljereserver och av att vara bland de tio främsta när det gäller reserver av gas, guld, silver, diamanter, järn, koppar, coltan och många av de mycket värdefulla sällsynta jordartsmetaller som teknikindustrin efterfrågar.
Tvåhundra år efter att Venezuela blev självständigt från 1800-talets koloniala Europa är landet äntligen på väg mot full självständighet.
Venezuelas ambassad, Oslo 240831
