Venezuela: vem ska man tro på?
Professorn i juridik och anlitad FN-expert, Alfred de Zayas, skriver om valet i Venezuela.
Våra medier skyndar sig att publicera sensationella rubriker och gör ofta förhastade bedömningar som, när de är felaktiga, sällan korrigeras. När det gäller valet i Venezuela den 28 juli förväntas vi tro att Nicolas Maduro riggade det. Men varför tenderar vi att tänka på det sättet? Varför insisterar journalisterna på New York Times, Washington Post och Wall Street Journal på att vi ska tvivla på valresultatet? Låt oss försöka oss på ett historiskt perspektiv och se tillbaka på Venezuelas hundraåriga historia med korrupta politiker som underordnat sig Washington – fram till valet av Hugo Chávez 1998. Jag trodde också på den gängse berättelsen, men min erfarenhet som FN:s oberoende expert på internationell ordning och mitt officiella uppdrag i Venezuela i november/december 2017 lärde mig något annat. På den tiden fanns det också en mycket stark mediestämning mot Nicolas Maduro, som rutinmässigt stämplades som diktator och grov kränkare av de mänskliga rättigheterna.
Många av oss har förstått att när det gäller viktiga geopolitiska frågor är vårt medielandskap inte fritt från ”falska nyheter” och vinklade berättelser. Detta är fallet med ensidiga nyhetsrapporter och kommentarer i USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien och tyvärr även i Schweiz, där jag bor. Våra medier verkar vara samstämmiga, vilket vi känner igen från de tyska medierna på 1930-talet, där det bara fanns en berättelse. Med tanke på att västerländska medier i stor utsträckning återspeglar uttalanden från Washington och Bryssel är det lämpligt att anstränga sig extra mycket för att inhämta information och kommentarer från flera källor.
Redan på 1990-talet upplevde vi en stor grad av manipulering av verkligheten i rapporteringen om konflikterna i Jugoslavien, med många historier som visade sig vara falska när de faktagranskades. En obeveklig manipulation av den allmänna opinionen följde i början av 2000-talet när det gällde Afghanistan och Irak. Under 2010-talet var mediernas vinkling ihållande i de flesta rapporter om Libyen, Syrien, Ryssland och Ukraina. I dag bevittnar vi samma sak när det gäller Vitryssland, Kina, Kuba, Nicaragua, Palestina och så vidare. Alla medier – inte bara de västerländska – förmedlar förutom information även intryck, känslor och fördomar. Vi får veta vad och vem vi ska tro på, vem vi ska hylla och vem vi ska hata. Det handlar om en viss epistemologi, en kognitiv struktur, en trosmall – och människor vill tro. Som Julius Caesar skrev: ”Vi tror på det vi vill tro på”.
När det gäller Venezuela har den västerländska propagandan bedrivit en konsekvent kampanj med ”falska nyheter” sedan 1998, då Chávez blev president. Jag var ett av de många offren för denna hjärntvättspropaganda och trodde på många av de karikatyrer som fanns i New York Times. För att förbereda mig inför mitt FN-uppdrag 2017 försökte jag läsa så många rapporter som möjligt, bland annat från Washington Post, Wall Street Journal, CNN, Reuters, FAZ, NZZ, USA:s utrikesdepartement, Amnesty International, Human Rights Watch, Organisationen för amerikanska stater (OAS), Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och så vidare. När jag var i Venezuela och hade möjlighet att se det med egna ögon, ställa relevanta frågor till personer som kände till det, tala med venezuelanska icke-statliga organisationer som Fundalatin, Grupo Sures, Red Nacional de Derechos Humanos, med professorer från olika universitet, med studenter, med företrädare för kyrkorna, med den diplomatiska kåren, med statliga myndigheter, förstod jag gradvis att mediestämningen i väst bara syftade till ett regimskifte och medvetet förvrängde situationen i landet. Det handlade inte bara om falsk information som man läste i västpressen, utan om betydande utelämnanden. Då som nu kan många medier i väst beskrivas inte bara som ”lögnpress” utan framför allt som ”utelämnande press”. Anakronismer är allestädes närvarande. Orsaker och konsekvenser är omvända. Sedan 1999 har den venezuelanska regeringen tvingats hantera denna typ av hybridkrigföring, en orwellsk ”fake news”-bataljon och en ”hate speech”-maskin som tillämpar dubbla standarder, arbetar teleologiskt och förvränger verkligheten.
Icke-statliga organisationer i Venezuela, NGO:er
När jag besökte landet i november/december 2017 talade jag med cirka 45 NGO:er, träffade dem enskilt och i grupp. Inte bara NGO:er som arbetar med mänskliga rättigheter, utan även de som är specialiserade på allmänna samhällsfrågor, religion, musik, utbildning, hälsa, arbete, barns rättigheter, kvinnors rättigheter, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, HBTQ-rättigheter. Jag gjorde en poäng av att träffa oppositionspolitiker, journalister och militanta NGO:s. Medan de flesta NGO:er är konstruktiva och engagerade i det gemensamma bästa, är andra politiska och inriktade på konfrontation.
Som jag informerade rådet för mänskliga rättigheter om i min rapport för 2018 utsattes jag för mobbning före, under och efter uppdraget. Före, under och efter mitt Venezuela-uppdrag startade vissa politiska icke-statliga organisationer en kampanj mot mig. Jag förtalades och hotades på Facebook och i tweets. Vissa NGO:er fruktade uppenbarligen att jag skulle ta mitt mandat på allvar, lyssna på alla sidor och leta efter orsakerna till problemen. Dessa NGO:er förväntade sig bara en sak av mig: ett globalt åtal mot Maduro. Jag såg det dock inte som min uppgift att a priori fördöma regeringen, utan jag ville först och främst lyssna och bilda mig en egen uppfattning. Jag fick också ta emot dödshot. Förtalskampanjen från dessa så kallade icke-statliga organisationer fortsatte efter att jag återvänt till Genève och började igen när min rapport presenterades för FN:s råd för mänskliga rättigheter i september 2018.
Jag känner till hoten mot den framlidne dr Idriss Jazairi, mot professor Alena Douhan, Reem Alsalem, professor Richard Falk och professor Francesca Albanese. I mitt personliga fall minns jag att en företrädare för den icke-statliga organisationen Provea misskrediterade mig inför OAS och hävdade att jag inte hade gjort någonting i Venezuela förutom att ta bilder i en stormarknad. I själva verket besökte jag flera stormarknader inkognito – och tog foton för att bevisa att det 2017 inte fanns någon ”humanitär kris” som kunde motivera en militär ”humanitär” intervention. Jag dokumenterade hur den venezuelanska regeringen försökte fylla de luckor som orsakats av USA:s sanktioner, lanserade ett omfattande program för livsmedelsdistribution kallat CLAP och försökte erbjuda hyllor fulla av kött, fisk och konserver, trots att USA:s ensidiga tvångsåtgärder hade orsakat kolossala skador på den venezuelanska ekonomin.
Många observatörer delar min uppfattning att det finns en särskild kategori av icke-statliga organisationer som fungerar som ett slags femte kolonn eller ”trojansk häst” och som ägnar pengar och stora ansträngningar åt att underminera värdstaten. En del av dessa organisationer finansieras av USA och EU, och deras huvuduppgift har inte mycket att göra med mänskliga rättigheter, utan snarare med att underlätta ett regimskifte. Det är just därför som Venezuelas parlament nyligen har godkänt ett lagförslag om att granska finansieringen av alla icke-statliga organisationer, eftersom vissa av dem kan betraktas som ”utländska agenter” – inte helt olikt de ryska och kinesiska utländska organisationer som omfattas av den amerikanska lagen om registrering av utländska agenter från 1938. Men som vi alla vet, – det som är tillåtet för hegemonen är inte tillåtet för oss andra.
OAS och det venezuelanska valet i juli 2024
OAS har nyligen tillrättavisat den venezuelanska regeringen och fortsätter att vägra erkänna Maduros omval. Vi kan fråga oss vad OAS har för mål? Som vi vet är OAS en organisation som skapades av USA 1948 med sitt huvudkontor i Washington D.C. Sedan starten har OAS drivit USA:s intressen, snarare än de latinamerikanska och karibiska folkens. Sedan 2015 är uruguayanen Luis Almagro generalsekreterare. Han stöder till stor del USA:s politik, sprider USA:s propaganda och underminerar därmed latinamerikanska regeringar. Nyligen vände han sig till Internationella brottmålsdomstolen och begärde att Nicolas Maduro skulle gripas. Det är uppenbart att OAS inte syftar till att garantera stabilitet och fredlig samexistens mellan stater på kontinenten, utan snarare till att hjälpa till med regimskiften.
Om inte grundläggande förändringar sker i hur OAS administreras, i dess godtyckliga sätt att arbeta, i dess sekretariats ideologiska sammansättning, är det enligt denna författares mening bäst att avskaffa organisationen. Hellre förr än senare. I en mycket verklig mening hör OAS hemma i 1900-talets imperialistiska era. Däremot finns det en annan regional organisation som är mer representativ för de latinamerikanska och karibiska folken – CELAC – Comunidad de Estados de Latino America y del Caribe, som enligt sin stadga företräder de amerikanska folkens intressen.
USA:s motiv för att försöka störta Venezuelas regering
Sedan Hugo Chávez valdes 1998 har landet utsatts för nykolonial fientlighet. De nuvarande attackerna från OAS, hybridkriget från utlandet och de hårda ensidiga tvångssanktionerna – är inte detta ytterligare exempel på vad som händer med ett land som vägrar att underkasta sig USA:s hegemoni?
Venezuela är ett enormt rikt land, med världens största oljereserver, guld och ett antal viktiga mineraler. Om Maduros regering störtas kommer ekonomiska möjligheter att öppnas för amerikanska företag, vilket vi har hört från Donald Trump, Mike Pompeo, Joe Biden och Antony Blinken. Alla sociala reformer i Venezuela kommer snabbt att avskaffas och Chávez och Maduros historia kommer att raderas. En statskupp som i Peru skulle leda till en tillbakagång för de sociala rättigheterna och till att USA återkoloniserar Venezuela. Vad som står på spel är USA:s kontroll över Latinamerika.
USA vill inte under några omständigheter tillåta att ett socialistiskt system lyckas i Latinamerika. Det skulle vara ett ”dåligt exempel” för andra stater i regionen som också vill garantera sina medborgare ekonomiska och sociala rättigheter. Salvador Allende försökte sig på det i Chile 1970 och störtades 1973. Manuel Zelaya försökte i Honduras och avsattes i en kupp 2009, Evo Morales försökte i Bolivia och jagades bort från sin post 2019. Pedro Castillo försökte det i Peru och har suttit i fängelse sedan december 2022. Denna massiva amerikanska kränkning av andra länders suveränitet sker inte bara i Latinamerika. USA verkar också ha haft ett finger med i spelet när Imran Khan avsattes i Pakistan i april 2022. Kuppen mot Sheik Hasina i Bangladesh i augusti 2024 verkar också ha varit organiserad av USA. USA har stor erfarenhet av att manipulera utländska val, destabilisering och kupper.
Maduro och alternativen
I de två senaste presidentvalen har oppositionen försökt skapa våldsamma gatuprotester, men misslyckats. Maduro kunde hålla sig kvar trots starka påtryckningar från utlandet och inhemska försök att störta honom. Varför är det så? Mitt personliga intryck är att en majoritet av venezuelanerna stödde och fortfarande stödjer Chávez och Maduros reformer. Den ekonomiska krisen i landet är ett direkt resultat av de drakoniska amerikanska sanktionerna, som orsakar arbetslöshet, förtvivlan, sjukdom och död. Dessa olagliga ensidiga tvångsåtgärder (UCM) har också tvingat miljontals människor att lämna landet. Det handlar inte om politiska flyktingar som förkastar Chávez/Maduros reformer, utan om ekonomiska migranter som direkt eller indirekt påverkas av de UCM som tillverkas i USA. Det råder utan tvekan brist på mediciner och medicinsk utrustning, liksom på vissa livsmedel, vilket tre av FN:s särskilda rapportörer som besökt landet har dokumenterat i detalj.
De frekventa anklagelserna om korruption och vanskötsel som västvärlden och oppositionen i Venezuela framför är antingen falska eller halvsanningar. Det finns också betydande misshushållning och korruption i USA, Storbritannien, EU-staterna, Ryssland, Indien, Kina etc. Men huvudorsaken till eländet i Venezuela är verkligen inte ”misskötsel”. Jag har träffat ytterst kompetenta ministrar i Venezuela. Det är förvånande att regeringen fortfarande åtnjuter en relativt hög grad av popularitet bland folket trots den artificiella kris som UCM:erna utlöste.
Juan Guaido m.fl.
Efter presidentvalet 2018 erkände västvärlden den självutnämnde presidenten Juan Guaidó som den legitima presidenten. Guaidó hade inget juridiskt ben att stå på och hans hänvisning till artikel 233 i Venezuelas konstitution för att skapa en illusion av rimlighet saknade grund och skulle avvisas även av en förstaårsstudent i juridik. Guaidó var inte något annat än en opportunist som under lång tid hade stöd av Donald Trump och Mike Pompeo och, sedan 2021, av Joe Biden och Anthony Blinken. Han var Washingtons nyttiga marionett. Han hyllades av den amerikanska kongressen i Washington och har säkert tjänat tillräckligt. Nu är Guaidó inte längre à la mode och ersätts av andra marionetter. USA har nya vasaller, nämligen Edmundo Gonzalez Urrutia och Maria Corina Machado. Än en gång ser vi en fars, en charad, en opera buffa. Låt oss vänta och se hur det går för de nuvarande oppositionsledarna i slutändan.
Det är intressant att se paralleller i andra länder. Efter valet 2018 hävdade USA att Maduro hade begått valfusk. Hundratals internationella observatörer ansåg dock att valet 2018 var fritt och representativt och den behöriga myndigheten, det nationella valrådet Consejo Nacional Electoral (CNE), bekräftade valresultatet. När jag var i Venezuela under upptakten till valet besökte jag denna institution och tillbringade cirka två timmar med dess chef och hans personal, som i detalj förklarade för mig hur allt fungerar, inte bara de tekniska aspekterna, utan också hur de verifierar resultaten. Systemet är tekniskt väl utformat för att utesluta manipulation. År 2024 befann sig ungefär tusen utländska valobservatörer i Venezuela, som rapporterade att valet den 28 juli genomfördes korrekt, utan tvång och utan våld.
Ifrågasättande av valresultatet och granskning av Venezuelas högsta domstol
Mot bakgrund av den venezuelanska oppositionens vägran att godta det valresultat som utfärdats av den behöriga myndigheten, CNE, åberopade Maduro det förfarande som kallas ”amparo” och vände sig till Venezuelas högsta domstol i enlighet med vad som föreskrivs i Venezuelas konstitution. Det är viktigt att komma ihåg att allvarliga cyberattacker utfördes mot CNE-systemet och många regeringskontor, vilket gjorde det svårt att verifiera de digitala bevisen. Trots de tekniska hindren gjordes detta. Under tre veckor granskade Högsta domstolen klagomålen mot regeringen, begärde in relevanta bevis från oppositionen och analyserade CNE:s register. 18 Den 22 augusti meddelade Högsta domstolen sitt utslag och bekräftade att Maduro verkligen hade blivit omvald med 52 procent av rösterna. Oppositionen och amerikanska medier förkastade omedelbart domstolens beslut. Men Högsta domstolen är den sista instansen.
Denna prövningsprocess motsvarar kraven på ”rule of law” och är känd även i andra länder. I USA var t.ex. valet i november 2000 omtvistat i flera delstater. De ville få allting kontrollerat, men den 8 januari 2001 stoppade den amerikanska högsta domstolen kontrollen och gav valet till George W. Bush. Efter nästan nio veckor tillkännagavs ett resultat enligt beslut av USA:s högsta domstol. Personligen tycker jag att det var för många ”oegentligheter” och att valet borde ha granskats i flera delstater eller att valet borde ha gjorts om i dessa delstater. Valet 2020 gick också snett och många republikaner är fortfarande övertygade om att demokraterna ”stal” valet. Men även där avvisade domstolarna Trumps rättsliga utmaning och bekräftade valet av Joe Biden. Jag vet inte om de amerikanska domstolarna arbetade seriöst. Även här tog det många veckor innan ett slutligt beslut fattades.
Det är oroande att ett antal väststater kräver insyn i det venezuelanska valresultatet. Detta utgör ett flagrant intrång i Venezuelas suveränitet och strider mot folkrättsliga normer, FN-stadgan och OAS-stadgan. En sådan inblandning i en stats inre angelägenheter strider mot internationell rätt och praxis. Tänk bara om skon var på andra foten. Vilken internationell upprördhet skulle det inte bli om Indien eller Kina inte erkände och verifierade valresultaten i USA, Storbritannien, Frankrike eller Tyskland och erkände oppositionsledaren som den rättmätige vinnaren av valet i fråga!
Det är anmärkningsvärt att medierna i USA och i flera latinamerikanska länder som Argentina och Peru alltid förväntade sig att oppositionen skulle besegra Maduro. Detta trycktes och återtrycktes i veckor före valet. Enligt min erfarenhet i november/december 2017 åtnjöt Maduro då en betydande popularitet, men mer än sex år har gått och effekten av den propagandistiska verksamhet som bedrivs av USA- och EU-finansierade organisationer och NGO:er i Venezuela ska inte underskattas. Dessutom har, som nämnts ovan, USA:s tvångsåtgärder – som felaktigt kallas ”sanktioner” – orsakat elände i Venezuela.
Edmundo Gonzáles och Maria Machado, liksom Guaidó 2019, byggdes upp av USA som hoppets fyrbåkar. En omfattande PR-kampanj genomfördes i syfte att övertyga världen om att ett regimskifte skulle kunna uppnås fredligt genom valurnorna. Oppositionen och de internationella mainstream-medierna driver en kampanj för att delegitimera valet 2024. Vissa länder har vägrat att erkänna Maduros omval. Detta har lett till diplomatiska tvister med bl.a. Argentina och Peru.
Färgrevolutioner
Det vi nu bevittnar påminner om olika så kallade ”färgrevolutioner”, en förskönande omskrivning för statskupper. Så var fallet i Georgien 2003, i Moldavien 2009, 2014 med ”Euromajdan” i Ukraina och i början av 2022 i Kazakstan (om än utan framgång) – allt med hjälp av USA och EU.
Vem kan vi lita på?
Vad och vem kan vi lita på? Ska vi alltid tro på vad våra statliga myndigheter säger? Bör vi ta våra regeringars officiella rapporter för vad de är? Själv vet jag inte om man kan lita på den venezuelanska CNE. Jag vet inte heller om man kan lita till 100 procent på den venezuelanska högsta domstolens beslut. Vi måste också tvivla på andra områden eftersom vi inte vet exakt vad som faktiskt hände. I alltför många fall har medierna lett oss vid näsan och bara berättat halvsanningar. Man kan alltid tvivla på domstolsbeslut. Men det som det inte råder någon som helst tvekan om är att vår upprepade inblandning i Vitrysslands, Kazakstans, Kubas, Libyens, Nicaraguas, Syriens, Venezuelas etc. inre angelägenheter utgör grova brott mot FN-stadgan och ett stort antal folkrättsliga principer.
Sammanfattningsvis
Även efter att Venezuelas högsta domstol bekräftat Maduro som president är det uppenbart att USA:s och EU:s sanktioner inte kommer att upphöra. Venezuela kommer inte att tillåtas att få fred. USA försökte störta Hugo Chávez i en statskupp 2002. Chávez borde ha dödats, precis som Salvador Allende 1973. När kuppen mot Chávez misslyckades 2002 intensifierades det ekonomiska kriget. När Chávez dog i cancer 2013 ökade USA trycket på Maduro. Skulle freden i Venezuela komma idag med Gonzalez/Machado? Låt oss inte lura oss själva. Faktum kvarstår att det finns miljontals chavistas i Venezuela som inte kommer att acceptera tillbakagång och förstörelse av den socialistiska modellen. En statskupp av Gonzalez/Machado skulle med all säkerhet innebära inbördeskrig. Å andra sidan fanns det tecken på en viss avspänning och ett visst närmande mellan Venezuela och USA tidigare under 2024. USA övergav dock aldrig sin politik som syftade till att avsätta Maduro från makten. Genom sin globala propagandamaskin och medierna fortsätter USA att försöka övertyga världen om att en majoritet av venezuelanerna stöder oppositionen.
Jag är inte venezuelan och vill bara att det venezuelanska folkets vilja ska respekteras. Det som står på spel är principen om statlig suveränitet – inte bara Venezuelas suveränitet och det venezuelanska folkets rätt till självbestämmande, utan även suveräniteten hos andra stater i Latinamerika, Afrika och Asien. Det som är avgörande är vårt erkännande av behovet av att tillämpa internationell rätt på ett enhetligt sätt och inte à la carte, i den anda som präglar USA:s ”exceptionalism”. USA och EU har inte rätt att blanda sig i andra länders val och inte heller rätt att avgöra vilka val som är legitima och vilka som inte är det. I vilket fall som helst har dussintals regeringschefer runt om i världen erkänt Maduros val som legitimt. Deras åsikter måste också respekteras:
Alfred de Zayas, Counterpunch 240830. Nedkortat. Källhänvisningar i originalet (ZT)
Alfred de Zayas är professor i juridik vid Geneva School of Diplomacy och tjänstgjorde som FN:s oberoende expert på internationell ordning 2012-18. Han har skrivit tolv böcker, bland annat ”Building a Just World Order” (2021), ”Countering Mainstream Narratives” (2022) och ”The Human Rights Industry” (Clarity Press, 2021).
The Venezuela Elections of 28 July 2024: What and Whom to Believe?
