Michael Parenti har gått bort
Svensk-Kubanska Föreningen minns och hyllar Michael Parenti. Här en fyraminuters video om Kuba. Mycket sevärd också idag.
Vila i frid, Michael Parenti (1933–2026), en gigant bland marxistiska historiker och statsvetare. Hans skrifter och tal är en ovärderlig källa för studiet av – och kampen mot – imperialism, kapitalism och socialchauvinism.
Parenti var en sann arbetarklassintellektuell som förblev trogen principerna och ståndpunkterna i den globala klasskampen och aldrig tonade ner sin analys för att vinna respekt, popularitet eller ett välbetalt jobb. Han stödde de socialistiska länderna, han stödde den antiimperialistiska kampen, han stödde de förtryckta och exploaterade överallt. Han föll aldrig för ”varken Washington eller Peking” eller andra varianter av västerländsk ultravänsterpolitik. Hans analys av ”belägringssocialismen” och de extrema utmaningarna med att bygga socialism i en fientlig imperialistisk värld är lika relevant idag som någonsin.
Viktigt är att Parenti, till skillnad från de flesta vänsterintellektuella, skrev och talade för att förmedla idéer om befrielse, inte för att framstå som smart. Han hade en oöverträffad förmåga att kondensera viktiga idéer till ett tillgängligt, lättförståeligt språk.
Detta citat från hans bok ”Blackshirts and Reds” är en svidande anklagelse mot det USA-ledda imperialistiska systemet och ett kraftfullt svar på den löjliga berättelsen om ”kommunismens offer”.
”I strävan efter kontrarevolution och i frihetens namn slaktade amerikanska styrkor eller USA-stödda surrogatstyrkor 2 000 000 nordkoreaner i ett treårigt krig; 3 000 000 vietnameser; över 500 000 i luftkrig över Laos och Kambodja; över 1 500 000 miljoner i Angola; över 1 000 000 i Moçambique; över 500 000 i Afghanistan; 500 000 till 1 000 000 i Indonesien; 200 000 i Östtimor; 100 000 i Nicaragua; över 100 000 i Guatemala (plus ytterligare 40 000 försvunna); över 700 000 i Irak; över 60 000 i El Salvador; 30 000 i det ”smutsiga kriget” i Argentina; 35 000 i Taiwan, när Kuomintang-militären anlände från Kina; 20 000 i Chile; och många tusen i Haiti, Panama, Grenada, Brasilien, Sydafrika, Västsahara, Zaire, Turkiet och dussintals andra länder, i vad som kan beskrivas som en fri marknadsvärldens förintelse.
Carlos Martinez 260124 (ZT)
VÄRLDEN BLIR I DAG VILSELEDD. Vilket är helt passande. Michael Parenti, som avled igår vid 92 års ålder, beskrivs i dag för miljontals läsare av mainstream-pressen som en ”marxistisk akademiker”. Men det var inte den han var. Det är en reduktionistisk distraktion – och en som passande nog kommer från den reduktionistiska press han ägnade sitt liv åt att bekämpa. Hans verkliga plats i historien är att han var en av de första som kämpade mot den falska etikettering som mainstreammedierna använder för att placera människor i förkastliga fack.
När mainstreammedierna vill avleda folks uppmärksamhet från obekväma sanningssägare sätter de helt enkelt en etikett på dem – han är en marxistisk akademiker, han är pro-Kina, han är en upprepare av ”Kremls argument”, han är kommunist, han är vänster.
Den kanske mest kraftfulla av dessa etiketter var ”förnekare av folkmord” – som användes flitigt om Michael Parenti på 1990-talet. Parenti fick den etiketten efter att han skrev att 200 000 muslimer bodde i Serbien, vilket gjorde det till den etniskt mest mångfaldiga regionen i Jugoslavien. Detta faktum stred dramatiskt mot västerländska mediers beskrivningar av dess socialistiska regering som ”etniska rensare” som måste ”befrias” genom ”humanitära åtgärder” vidtagna av ädla, godhjärtade, änglalika NATO-krigsherrar med sina välsignade missiler och trupper.
Sedan dess har västvärlden använt etiketten ”folkmordsförnekare” mot tusentals sanningssägare – mest flagrant mot alla som delar sanningen om de kinesiska uigurerna, en grupp som har vuxit dramatiskt både i bokstavliga och relativa termer jämfört med den kinesiska han-befolkningen – och därmed på ett obekvämt sätt motsäger en uppenbart falsk folkmordsberättelse som i åratal har förts fram av BBC och andra västerländska medier.
1970 var Michael Parenti, en newyorkbo med italiensk-amerikansk härkomst, en helt vanlig föreläsare vid ett universitet i Illinois. En dag bestämde han sig för att delta i en protest mot skjutningarna av obeväpnade studenter vid Kent State – det chockerande mordet på oskyldiga unga människor som korrekt påpekade de mycket allvarliga problemen med USA:s militära intervention i Vietnam.
Parenti blev skoningslöst misshandlad av statspolisen och kastad i en cell i två dagar. Detta gjorde honom till en aktiv röst för sanningen mot statsmakten – och gjorde honom oanställbar som universitetslärare.
Men det var inte hans protester, utan hans böcker och tal som gradvis fick honom att uppmärksammas av de politiskt medvetna. Han skrev att journalisterna i mainstream-medierna lät sig användas som verktyg för den västerländska elitens militära ockupation av det västerländska tankesättet – och världen i stort.
Mainstream-medierna ignorerade naturligtvis hans böcker eller gav dem negativa recensioner: ”Vad kan man förvänta sig av en sådan person? Han är en marxistisk akademiker som upprepar socialistiska argument”, påpekade de. Etiketter, etiketter, etiketter. Sättet på vilket hans böcker och tal framställdes fick honom att låta som en extremvänsterkonspirationsteoretiker för alla som visade det minsta intresse för honom, vilket säkerställde att de i stort sett ignorerades.
Men han fortsatte att irritera dem. ”Hur märkligt att det behövdes färre poliser i den kommunistiska polisstaten än i det fria marknadsparadiset”, frågade han. ”Du kommer inte att känna något koppel runt halsen om du sitter still vid kroken”, varnade han allmänheten i väst. ”Det är först när du avviker som du känner det begränsande rycket.”
Sedan kom Noam Chomsky, som kraftfullt ekade Parentis budskap: mediernas uppgift, skrev han, var att skapa samtycke för USA (och dess småbröder Storbritannien och EU) att använda västerländska offentliga medel för att forma världen på ett sätt som gör den rika västerländska eliten ännu rikare.
Som Chomsky och andra påpekade, stod det skriftligt i USA:s utrikespolitik att västvärlden hade en orättvis andel av världens rikedomar, och målet var att ”upprätthålla ojämlikheten”. Kina, Indien och Afrika måste hållas fattigare än västvärlden. Trots den uppenbara orättvisan i detta gavs positiva etiketter, inklusive de tre stora (frihet, demokrati och mänskliga rättigheter), till alla grupper världen över som främjade det amerikanska utrikesdepartementets politik, och negativa etiketter (auktoritära, kommunistiska, pro-Kina, pro-Putin, folkmordsförnekare) till alla som stod upp för sina egna samhällen.
Även om hans sista bok kom ut för 11 år sedan har han sedan dess blivit känd genom sociala medier – för äntligen, äntligen, inser många människor idag att Parenti var föregångaren till moderna hjältar som Julian Assange, som sa att allmänheten inte gillade krig och ”måste luras in i dem” av mainstream-medierna. Under de senaste åren har många av oss delat klipp från hans tal och utdrag ur hans skrifter.
Michael Parenti må ha gått bort – men idag finns det miljontals sanningssägare runt om i världen som sprider hans budskap. Vi vet vad vi ska göra: ignorera etiketterna, vägra att låta oss luras av de västerländska mainstreammediernas förenklingar, läsa mycket och bilda oss en egen uppfattning om vad som händer i världen. Om den äkta journalistikens anda hade en röst, skulle den ta farväl med ett berömt avsked: ”Bra gjort, du gode och trogne tjänare.”
Nouri Vittachi 260124 (ZT)
Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör?
Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden?
Swisha en tjuga eller valfri summa till
123 589 0975 eller pg 40 54 11 -0
Ett ännu mer betydelsefullt stöd är medlemskap!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap
150 kr för pensionärer, arbetslösa och studerande) Samma swish som ovan.
