karikatyr — Växlingspolitik? Vår blockad växlar inget, den fortsätter att hindra Kuba från att använda dollar i internationella transaktioner (cambiar = växla, men även förändra). Illustration: Martirena

Vittnesmål om en kriminell lag

Idag inleds i Bryssel en tribunal om USAs blockad mot Kuba (se Brysseltribunalen 16 och 17 november) för att fördöma den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockad som USA införde för mer än 60 år sedan, en politik som beskrivs som olaglig och omänsklig. Syftet med tribunalen är att stärka rörelsen mot denna belägring i Europa och USA. Här kommer ett av många exempel på vilka effekter den kan få på Kubas ekonomi och samhälle.

Utifrån personlig erfarenhet ska jag nu berätta en historia som visar hur Torricellilagen inte är den enda sanktionen som går längre än att förhindra handel med USA – andra lagar, som Helms-Burton och listan över länder som sägs sponsra terrorism, har samma syfte. De ingår i den globala förföljelsen av handeln med Kuba

Jag läser ofta på sociala medier att USAs blockad mot Kuba inte är skadlig, eftersom vårt land kan handla fritt med resten av världen. Detta upprepas om och om igen i syfte att rättfärdiga en politik som i högsta grad skadar vårt folk. Idag ska jag utifrån personlig erfarenhet berätta en historia som visar på felaktigheten i ett sådant påstående.

Sovjetunionens kollaps 1991 slog hårt mot arbetarna vid pappersbruket i Jatibonico, provinsen Sancti Spíritus. Detta var en modern industri som varit i drift i knappt sex år, med mycket kvalificerad personal.

Den förvärvades till en kostnad av 211 miljoner pesos och kunde producera upp till 60 000 ton offsetpapper av hög kvalitet varje år.

Även om de råvaror, förnödenheter och utrustning som avtalats med Sovjetunionen plötsligt slutade levereras, hade man i slutet av 1992 sökt alternativ och återigen var allt klart för att kunna återuppta produktionen. Sedan kom det andra slaget: i USA trädde den så kallade Torricellilagen i kraft.

Det dröjde inte länge förrän vi drabbades av konsekvenserna av denna juridiska monstrositet. En dag fick vi beskedet att det brittiska företag som levererade en livsviktig råvara, kaolin, inte längre skulle göra det. Skälet? Torricellilagen förbjöd USAs dotterbolag i tredje land att handla med Kuba.

Det var inte lätt att hitta ersättning för detta material med hög vithet och renhet. Ett försök gjordes att ersätta det med inhemskt producerat kalciumkarbonat, men olika tekniska och logistiska problem uppstod, och slutligen måste det köpas in från Kina: tre gånger längre bort, till en mycket högre kostnad, och av sämre kvalitet än originalet.

Dessutom förpackades produkten i mycket små säckar, inte i bigbags på ett ton, för vilka det fanns utrustning som kunde garantera tillräcklig effektivitet i verksamheten. På grund av detta blev det nödvändigt att anställa fyra brigader stuvare i skift, vilket ökade lönekostnaderna och därmed förlusterna.

Då slutade de allra flesta transoceana fartyg att anlöpa kubanska hamnar, för om de gjorde det skulle de inte kunna anlöpa USAs hamnar på sex månader.

Det innebar då att de få fartyg som var villiga att lägga till i Kuba tog ut högre frakt- och försäkringspriser, eller helt enkelt lastade av varorna i ett närliggande land, så att de sedan skulle lastas om till vårt, med åtföljande fördubblade hanteringskostnader.

I detta läge – med tanke på risken för avbrott i leveranskedjorna – blev det nödvändigt att kontraktera stora mängder kaolin, vilket inte bara ökade kapitalkostnaderna utan även andra förluster, eftersom denna volym översteg lagringskapaciteten och fick lagras utomhus.

Detta är bara ett exempel på vad som senare blev vanligt med andra förnödenheter. Hur många gånger behövde inte material tas in med mycket dyr flygtransport för att undvika långa stopp? Hur mycket produktion avbröts inte på grund av att en reservdel var tillgänglig i ett tredje land men som enligt bestämmelserna i den där lagen inte kunde förvärvas? Trots denna osäkerhet lyckades vi hålla igång produktionen i ytterligare tre år, tills höga kostnader och ständiga stopp ledde till en definitiv nedläggning av branschen.

Blockadens extraterritoriella räckvidd stängde inte bara Jatibonicos pappersbruk. Den fick den effekten på nästan hela pappersindustrin i landet. Hur många andra fabriker, inom andra branscher, gick inte samma öde under alla dessa år?

Torricellilagen är inte den enda sanktionen som går längre än till att förhindra handel med USA. Andra lagar, som Helms-Burton eller listan över länder som sägs sponsra terrorism, har samma syfte. De ingår i den globala förföljelsen av handeln med Kuba.

Antonio Rodríguez Salvador, Granma 230921 / cv