För tio år sedan drog en djup ekonomisk kris över Kuba. Sovjetblockets kollaps i Östeuropa gjorde att Kuba förlorade 80 procent av sin handel. Bönderna hade inget bränsle till traktorerna, inga gödnings- eller bekämpningsmedel till fälten och inga reservdelar till pumparna.   Jordbruksproduktionen och nästan allting annat gick praktiskt taget in i väggen. Folk gick hungriga och Kuba var nära kollaps.

Från djupaste kris till ekologisk produktivitet
  Idag har Kubas landsbygd förändrats totalt. Jordbruksmarknader är fyllda av produkter och vimlar av säljare och köpare. En ny jordreform har omvandlat 40 procent av all odlingsbar mark till en ny form av jordbrukskooperativ. Alternativ produktionsteknik har revolutionerat jordbruket som nu producerar större mångfald och har fler handelspartner än någonsin i sin moderna historia. Anmärkningsvärt är att Kuba lyckats med detta mitt i en kraftig ekonomisk kris.
  Oxfam Americas rapport, som här återges i sammanfattning, beskriver den nya politik och praktiska förändringar som gjort denna omvandling möjlig under 90-talets ekonomiska kris. Kuba värt att studera närmare för politiker, landsbygdsspecialister, jordbruksexperter och bönder i and-ra utvecklingsländer för att se varför det fungerat och vilka utvecklingsidéer som kan användas i andra situationer.

Mot strömmen
Kubas landsbygd har länge varit vagga för förändringar. Den afrokubanska religionen Santeria och Palo de Ocha utövades av afrikanska slavar på sockerfälten i början av 1700-talet och kämpar nu tillsammans med katolicismen om själarna. Musikstilarna son och guaracha växte fram på landsbygden under 1800-talet och är föregångare till Kubas mest populära musik idag. Kampen för frihet och oberoende föddes i Sierra Maestra under 1860-talet, liksom revolutionen under 1950-talet. Idag fortsätter landsbygden att vara fokus för förändring på Kuba.
Denna rapport beskriver den nya politik och de praktiska förändringar som gjort denna omvandling möjlig inom jordbruket under den ekonomiska krisen från 1992 och fram till nu. Det är viktigt att förstå att de förändringar som genomfördes tog sin början i en unik landsbygd som skapats under de 40 senaste åren efter en omfattande jordreform och en pågående modernisering av landsbygden. Livet på den kubanska landsbygden är inte den eländeshistoria som det är för bönder i många andra länder i Latinamerika.
Kubas bönder kan räkna med stöd från landsbygdsorgan som bildats för att bistå dem med gratis, närbelägen social service, med en imponerande infrastruktur, med tillgång till jord, insatsmaterial och en stabil marknad. Och där finns en stark social sammanhållning.
När Sovjetblocket föll samman 1990, ledde den ekonomiska krisen till att det högt mekaniserade kubanska jordbruket bröts ner. När krisen hotade livsmedelsförsörjningen 1993, införde regeringen flera nya principer och tillvägagångssätt för att snabbt få igång jordbruket och förbättra livsmedelsproduktionen för inhemsk konsumtion.

Fria jordbruksmarknader
För det första tillhandahölls större incitament. Före 1994 var staten den ende uppköparen av jordbruksprodukter och ende distributören till befolkningen och till exportmarknaderna. Detta ledde ofta till låga priser, underproduktion och förluster inom lagerhållning och distribution.
Nu erbjuder den statliga uppköparen olika priser för produkterna beroende på hur mycket varje jordbrukare levererar. Jordbrukaren kan välja att sälja till hundratals jordbruksmarknader, som fungerar på grundval av tillgång och efterfrågan och där konsumenter kan handla direkt utan mellanhänder.
Jordbrukare kan tjäna avsevärt mer på jordbruksmarknaderna trots att de också får stå för transporterna. För första gången kan de som producerar för export också tjäna hårdvaluta, som är ytterligare en drivkraft att producera mer.

Decentralisering, kooperativisering
För det andra har jordbruket decentraliserats. De stora statliga jordbruken har delats upp och omvandlats till en typ av jordbrukskooperativ kända som UBPC (Unidades Basicas de Producción Cooperativa) där kooperativen brukar jorden, som dock förblir i statlig ägo.
Staten har också fört över tusentals hektar odlingsbar mark till de mest produktiva privata jordbrukarna enligt samma princip, att de har rätten att bruka jorden, utan kostnad. Utöver detta har jordbruksministeriet krympts och decentraliserats och många funktioner överförts till kooperativen själva.

Ekologi
För det tredje har Kuba givit upphov till ett jordbruk baserat på ekologi. Ett antal alternativa produktionstekniker har införts för att klara av bristen på kemiska tillsatser och begränsad tillgång på drivmedel, elektricitet och maskiner. Dessa inkluderar organisk gödsel, dragdjur, växelbruk och biologiska bekämpningsmedel.
En del har, med bara liten överdrift, kallat Kuba ett laboratorium för organiskt jordbruk. Produktionen är nu också mer mångsidig, mer integrerad och småskaligare, vilket leder till en större uthållighet på lång sikt.
En avgörande faktor när det gäller den inhemska livsmedelsproduktionen är den kraftiga utvecklingen av stadsjordbruk, som nu producerar hälften av de grönsaker Havanna med tvåmiljoner invånare konsumerar.

Verkar vara på rätt väg
Utvärderingen visar att Kubas jordbruk kan vara på rätt väg.
1. Jordbruksproduktionen och exporten har ökat dramatiskt de senaste fem åren, med bara en liten ökning i användningen av kemikalier och gödningsmedel. Importen av bekämpningsmedel sjönk i själva verket mellan 1995 och 1998. Kubanska jordbrukare har lyckats att både öka produktionen och den långsiktiga hållbarheten.
2. Kubanernas diet har markant förbättrats sedan krisens värsta år 1993, tack vare ökad inhemsk produktion snarare än ökad import av livsmedel. Mellan 1989 och 1994 sjönk kaloriintaget per capita från 2 908 till 1 863. Idag ligger kaloriintaget på 2 585 (just under gränsen på 2 700 kalorier som rekommenderas av världshälsoorganisationen), en ökning med 40 procent.
3. Kubanska städer har vitaliserats av stadsjordbruket. Med odlingen i städerna kan stadsjordbrukarna nästan odla nog med grönsaker för att klara det dagsintag på 300 gram som rekommenderas av FAO, FNs jordbruksorgan..
4. Decentralisering och marknader är nyckeln till denna nya framgång för den kubanska modellen, som dessutom inte skapat de orättvisor, den massiva koncentration av rikedom och den sociala utstötning som har uppkommit i länder som inför marknadsbaserade reformer. Jordbruksreformer i Mexiko i början av 1990-talet ledde till exempel till att storgods köpte ut eller tvingade bort småbrukarna, vilket ledde till en kraftigt ökad invandring till städerna och förlängda och våldsamma jordkonflikter. Den kubanska regeringen har hållit en stadig hand över reformerna, snarare än att låta marknadskrafterna dominera.
5. Jordbrukspolitiken har stärkt de småskaliga familje- och kooperativa företagen.
6. Så här långt har Kuba hittat en jämvikt mellan ”marknader”, som främjar tillväxt och belönar entreprenörsinitiativ, och det ”socialt goda”, som ser till rättvisa och social jämlikhet.

Kubanska reformer gav andra resultat
Den framgångsrika effekterna av de kubanska reformerna står i skarp kontrast mot de blandade resultat som jordbruksliberaliseringen haft i övriga Latinamerika under 80- och 90-talen. Under tryck från Internationella Valutafonden och Världsbanken efter skuldkrisen 1982 har de flesta länderna i Latinamerika liberaliserat marknader, tullar och andra handelshinder och valutapolitiken.

Trots att jordbruksproduktionen ökade med 2,5 procent årligen mellan 1991-1997 enligt Ekonomiska Kommissionen för Latinamerika, så gynnades bara transnationella producentbolag med exportpotential. Små och medelstora jordbruk för inhemsk konsumtion kunde inte konkurrera med billiga importerade handelsvaror. Miljoner småbrukare förlorade sin mark och andelen odlad mark sjönk drastiskt.
Medan liberaliseringspolitiken i Latinamerika och Karibien under 1980-talet ledde till större klyftor, koncentration av land och utarmning av landsbygden, så ledde Kubas politik under 1990-talet till tryggare livsmedelsförsörjning, bättre levnadsförhållanden på landsbygden och decentraliserat jordinnehav.
  Kuba utvidgade marknaden och genomförde decentralisering under regeringens kontroll, med inriktning på att stärka jordbrukarna snarare än att underlätta kapitalkoncentration.
- Kuba är snarast en ‘antimodell’, sa Eric Swanson, chef för Världsbankens datagrupp som publicerade årets upplaga av Världsbankens rapport över utvecklingsindikatorer.
  Kubas resultat inom hälsa och utbildning som överträffar nästan alla fattiga länders ledde till att Världsbankens VD James Wolfensohn berömde Kubas regering för det fina jobb den gjort när det gäller social välfärd. Ändå är Kubas politik praktiskt taget rena antitesen till ”Washington Consensus”, skrev Jim Lobe från Interpress i april 2001. Lobe rapporterade att andra tjänstemän från Världsbanken föreslagit att andra utvecklingsländer borde titta närmare på vad Kuba uträttat.

Matkrisen över, men inte alla problem
Matkrisen på Kuba är över. Statistik, reportage och omfattande besök på fältet bekräftar att tiden av jordbrukskris, livsmedelsbrist och omfattande brister i näringsintaget är över.   Jordbrukarna producerar mer mat, staten importerar mer livsmedel och befolkningens diet har förbättrats. Men livsmedel kvarstår som en viktig prioritering.
  Vicepresident Carlos Lage, Kubas högste ekonomiske planerare, sa i en intervju nyligen: ”Livsmedel är fortfarande vårt viktigaste och mest brådskande problem(Wall Street Journal 20 maj). De fem östliga länen har haft ihållande och allvarlig torka de senaste tre åren, som gjort livsmedelssituationen sårbar.”
  I dessa län konsumerar befolkningen mindre än det rekommenderade proteinintaget på 72 gram, enligt en FN-rapport. Detta kräver sin tribut, trots insatser från regeringen. Mellan 14 och 24 procent av havande kvinnor i dessa län börjar sitt havandeskap med undervikt och 30 procent har blodbrist. Bland barnen har 40 procent järnbrist. Även om dess siffror inte nått krisnivå, så visar de en ”betydande brist på livsmedel och konsumtion av mikronäringsämnen” (FN:s livsmedelsprogram s 5-6).
  Trots framgångarna drabbas Kuba fortfarande av bakslag och svårigheter i produktionen. Sockerrörsproduktionen går fortfarande med förlust. Produktiviteten är låg jämfört med Mexiko och Dominikanska Republiken.
 Många kubanska konsumenter har inte råd med de höga priserna på jordbruksmarknaderna. En snedvriden prissättning skapar också osäkerhet och ineffektivitet i produktionen, och världsmarknadens flyktighet när det gäller handelsvaror och olja ökar osäkerheten.
 Trots dessa brister skulle få förneka att det kubanska jordbruket genomfört en anmärkningsvärd återhämtning. Utmaningarna framöver är många och komplexa. Kuba måste utveckla fler biprodukter inom sockernäringen och större lönsamhet, eftersom produktionen av råsocker går med förlust på lång sikt.
  Förhållandet mellan statliga och privata aktörer kräver också fortsatt utveckling, särskilt när det gäller finansiering, tillgång på insatsvaror till jordbruket och försäljning. Precis som jordbrukskooperativ spelar en större roll i produktionen så har andra typer av kooperativ också stora möjligheter.
  Många undrar också om Kubas jordbruk till slut kommer att falla offer för sina egna framgångar: när jordbruket fortsätter att återhämta sig och växa, kommer jordbrukarna då att överge alternativa produktionsmetoder och långsiktig hållbarhet till förmån för kemikalier och mekanisering?
  Den slutliga utmaningen- att handskas med USA-marknaden och konkurrera med USA-producenter- har Kuba ännu inte mött. Kuba har betalat ett högt pris på grund av USAs blockad, men den har också oavsiktligt givit en fördel. Den ekonomiska barriären mellan Kuba och USA har tvingat Kuba att hitta andra marknader, och för första gången i modern historia har Kuba en blandad grupp av handelspartner och en mångfald exportprodukter.
  För ett litet land som återhämtar sig från en kris är mångfald nyckeln till att kunna hålla politiska handlingsalternativ öppna. Och för USA-producenter blir Kuba-marknaden alltmer lockande. De befinner sig i kris och letar efter nya marknader, och jordbruksintressen har lett kampen i Washington för att lätta på blockaden mot Kuba. Dagen närmar sig för återupptagen handel mellan Kuba och USA.
  USA-marknaden är del av en större fråga för Kuba. USA har framgångsrikt hindrat Kuba från att få lån från internationella finansinstitut och få del av handelsöverens-kommelser. Detta har berövat Kuba finansiellt stöd men regeringen har varit fri att driva en självständig politik.
  Det återstår att se hur långt Kuba kan integreras i den globala ekonomin och få tillgång till nödvändiga investeringar och marknader och behålla sin rätt att formulera och genomdriva en ekonomisk politik inom jordbruket som går på tvären mot den förhärskande nyliberala regimen.
  Förändringarna inom Kubas jordbruk - lokala och exportmarknader, decentralisering och långsiktig hållbarhet - har varit nyckeln till Kubas återhämtning från krisen under 1990-talet.
  Om Kubas landsbygd, som sträcker sig 120 mil från norr till söder och utgör 40 procent av Karibiens landmassa kan utveckla framgångsrika lösningar på en jordbrukskris, bådar det gott för utvecklingsländer som står inför en global kris inom jordbruket. Kubas måttfulla återhämtning är uppmuntrande även om utmaningarna framöver är avsevärda.

Oxfam America

Oxfam America började 1996 att stödja kubanska jordbrukare. Oxfam America deltar i gemensamma program tillsammans med sex andra organ inom Oxfam International i ett försök att förbättra livsmedelsförsörjningen, uppmuntra folkligt deltagande, stärka samhälls-utvecklingen och ta sig an alternativ ekonomisk utveckling. Oxfam Internationals medlemmar stödjer mer än femton kubanska motsvarigheter och har tillhandahållit närmare tre miljoner dollar under de senaste sju åren. Denna rapport är ett försök att spegla Oxfams arbete på Kubas landsbygd och att förstå hur ett land kan ingjuta nytt liv i sin livsmedelsproduktion och återhämta sig från en livsmedelskris med mycket liten hjälp utifrån. Rapporten analyserar jordbruket och jordbrukspolitiken i ett bredare sammanhang för att kunna dra lärdom av erfarenheterna på ett sätt som är till gagn för Oxfams medarbetare och utvecklingsspecialister och beslutsfattare i andra länder. Huvudförfattare för rapporten är Minor Sinclair och Martha Thompson som tjänstgjorde som Oxfams ombud för Karibien, stationerade i Havanna 1995-1999. Utöver författarnas observationer under deras fyra år på Kuba har information för denna rapport samlats in genom intervjuer och fältbesök under de senaste arton månaderna. Rapporten bygger också på forskning av akademiker och journalister och använder statistik från kubanska regeringen och FN-organ.