Präster för freds karavaner bryter USA:s blockad mot Kuba och väcker många tankar om USA och Kuba samt existensiella frågor. Efter några veckors bussresa möts vi i San Antonio i Texas; karavanens 95 personer och åtta fordon med 80 ton hjälp till Kuba. Efter några korta samtal med gränspersonalen släpps vi över gränsen till Mexico, utan legala tillstånd och licenser. Regeringen har fått vårt meddelande om hur vi bryter mot lagarna. Vi ska exportera och importera varor till och från Kuba. Men regeringen vill inte ha massmedias uppmärksamhet.

Fritt fram mot Mexiko
Inte heller på återresan vill tullen kontrollera vår last från Kuba; 15 lådor råttgiftet Biorat och en solcellspanel med ackumulator och belysning. Med symbolisk passkontroll släpps vi in i USA. Vi stoppas efter en halvtimme, då massmedia inte är på plats. Regeringens män tar råttgiftet. Idag pågår diskussioner mellan Präster för fred och myndigheterna om att få ta in det.

Men stopp mot Kanada
Helt har USA-regeringen inte givit upp kampen mot Präster för fred. I samverkan med karavanen över Mexico gör gruppen ”Let Kuba Live” från Maine en liknande övergång till Kanada. Vid en liten och medialt obevakad gränsövergång slår myndigheterna till. Bilar och bistånd till Kuba konfiskeras. Gruppen får senare tillbaka bilarna, med inte biståndet. Om det förhandlas fortfarande. Vid denna gränsstation görs den 18 augusti ett nytt försök att bryta blockaden. Bilarna stoppas men tullen tillåter att biståndet till Kuba bärs in i Kanada. Bush ligger lågt om Kuba. Blockaden är inte självklar. I Miami finns de hatiska överklasskubanerna som flydde revolutionen för 40 år sedan. Till denna grupp sällar sig borgerlighetens ideologer och de storföretagare som inser att Kuba är mer än marknader och pengar; ett folkligt hot mot det privata ägandet. Mot dessa grupper står alltfler företagare som vill handla med Kuba; fastigheter, turistresor, olja, bensin, bilar och livsmedel. På deras sida står de många som vill semestra på den trevliga ön samt de som ser frihandel som viktigare än det ekonomiska kriget.

Inte många timmars sömn
Efter några timmar i Chicago är jag och skolbussens förare, Diane, på väg. I Buffalo lastar vi material som insamlats av en lokal latinamerikagrupp. Vid staden ligger Niagarafallen som vi inte hinner besöka. Tidsplanen är knapp och vissa nätter blir det inte många timmars sömn. Den gamla bussen har betalts av en grupp i Rochester. Då vi kommer dit målar vi bussen i glada färger, med propaganda för Kuba och mot blockaden. Vi fyller den med lådor som vi packar i den presbyterianska kyrkan i centrum. Från Casa del Pueblo i det halvslummiga downtown i Washington ser vi nästan Vita huset. Här hålls ett Kubamöte av en grupp som hjälper stadens El salvadorianer. Vi blir tre till i bussen. På en vägg i kyrkans kontor sitter ett brev från borgmästaren Anthony A Williams: ”Era idéer och förslag hjälper vårt arbete för alla invånare i distriktet. Jag ser fram mot vårt nästa möte”.

Kyrkor som folkets hus
Jag reser med Präster för fred och trodde att jag skulle lära mig om kyrkan i USA. Det gjorde jag, men det blir inte vad jag föreställt mig. Vi har dagliga möten i kyrkolokaler och karavanens ledning är präster, men det blir ingen religiös erfarenhet. Först på Kuba deltar vi i en gemensam gudstjänst. Jag lär mig att socialt arbete i USA organiseras inom ramen för olika kyrkor. De har lokaler, organisation och socialt engagemang. De är folkliga Folkets hus, dessa kyrkor som härstammar från tiden då folkrörelserna formade demokratin. De är oaser i en värld som normalt kräver inträdesbiljett och där mänskliga relationer mäts i profit. Vår karavan återspeglar detta; folklig makt mot ohämmat privatkapital.

Hela sta´n är mot blockaden
Bland karavanens möten och övernattningar utmärker sig några platser. Staden Mobile är av särskilt intresse. Hela staden, enskilda liksom storföretag, sluter upp mot blockaden, ibland för handelsintressen, ibland bara för sympati för Kuba. Mobile (uttalas som Mobil på svenska) är USA:s första vänort till Kuba, till Havanna. Att initiativet togs av stadshusets arkivchef är logiskt. Mobile har under tre hundra år haft goda förbindelser med Havanna. Mobiles grundare Pierre Lomoine D´Iberville dog 1706. Han liksom stadens andra borgmästare och dess förste domare är begravda på Kuba. Ett sjukhus i Havanna är uppkallat efter Dr William Crawford Gorgas, en Mobile-invånare som räddade många liv på Kuba i kampen mot gula febern. Under åren som vänort sedan 1993 har Mobile organiserat närmare 50 delegationer mellan de båda städerna. Det har varit forskare, läkare, tjänstemän och politiker både från Havanna och Mobile. Det har varit båtlaster med medicin. Robert Schaefer som är ordförande för vänortsföreningen säger: Just nu vill vi ta hit Kubas minister för internationell handel, men vi tror inte att Washington godkänner det. På hans skrivbord ligger programmet för en delegation till Havanna under en vecka i oktober. Det är en exklusiv resa för 2.000 dollar, på lyxhotellet El Nacional, med utflykter till en tobaksfabrik i Pinar del Rio, till Viñales och besök på nattklubben Tropicana. För sådana resor och för att ta med humanitär hjälp krävs licenser från USA:s finansdepartement.
Det är bl.a. sådana som Lucius Walkers Präster för fred vägrar att ansöka om. Föreningen La Havanna-Mobile skriver: ”Föreningen är opolitisk. Den har ingen ambition att ändra lagar och är inte indragen i lobbyverksamhet.

Vårt mål är att hjälpa det kubanska folket och hjälpa det att förbereda sig för dess eventuella övergång till demokrati.” Skrivsättet visar den komplexa demokratiska frågan. Föreningen ger USA-perspektivet; det enda riktiga är den parlamentariska flerpartistaten. Föreningen betonar det kommersiella initiativet mot blockaden, den växande rörelsen bland företagare mot blockaden. I ett informationsblad citerar man USA:s jordbruksdepartement som påpekar att jordbruksexporten till Kuba om blockaden upphör skulle kunna nå en miljard dollar inom fem år. Kuba skulle bli USA:s näst största marknad i Latinamerika efter Mexico. Bönderna i Texas har fått sin delstat att kräva att blockaden ska upphöra. Föreningens sekreterare Jill Shinault visar upp den exklusiva tidningen Cigarr Aficionado som öppet propagerar brott mot blockaden: ”Hur ska man investera på Kuba?”

USA vill ha all makt
Alltfler anser att blockaden kommer att upphöra, om inte annars så när Castro avgår. Men i karavanen deltar George Hill. Han säger kritiskt: Blockaden är inget personligt Castroproblem. USA ger sig inte förrän det återtagit all makt och åter gjort Kuba till ett underordnat land. Jag känner historien om USA:s relation till Kuba. Han är pensionerade präst som arbetat i Riverside Church i New York, där Fidel Castro hållit kända tal. Här tillkännagav han att fattiga studenter från USA ska få studera på den latinamerikanska medicinska högskolan på Kuba.

Till Latinamerikanska Läkarhögskolan
Det var något särskilt då karavanens unga nordamerikaner sammanträffade i Havanna med skolans första årskull USA-studenter. Det visade folklig solidaritet på hög nivå. Skolans rektor Juan Cariso Estebes säger: Den latinamerikanska medicinska högskolan är under utbyggnad. Idag har vi 5.000 elever, men intagningen är 1.400-1.500 elever årligen. Från år 2005 kommer lika många årligen, bortsett från de som slutar studera i förtid, att lämna skolan som läkare. Enligt elevernas avtal ska de under minst två år arbeta i socialt eftersatta områden i sina hemländer. Kuba har alltid hjälpt de fattigaste och läkarskolan fortsätter denna politik. Samtidigt kan vi bara tillgodose en mycket liten del av världens totala behov av läkare. Det finns sex miljoner och saknas fyra miljoner läkare i världen. Präster för fred (IFCO) sköter rekryteringen av studenterna från USA till skolan. Under sommaren fanns här 11 elever från USA. Den 20 augusti kom ytterligare 28 elever. Nästa år beräknas antalet elever från USA uppgå till 100.

Tjänster och gentjänster, råttgift till Harlem
Karavanen tog med Biorat och vi besökte fabriken i Havanna som producerar råttgiftet. Det är ett bra och billigt biologiskt medel mot råttor, som används i många uländer mot epidemier. Råttor är ett stort problem. De förorsakar många sjukdomar och förstör en stor del av uländernas livsmedel. Men också i USA är problemen stora bland fattigt folk. I New York Times läser vi om stadens råttplåga, att här finns tio gånger så många råttor som människor. De senaste åren har Biorat använts; i Peru mot pest, i Bolivia mot blödningsfeber, i Nicaragua mot fältfeber. I Kuba kontrollerar man råttpopulationen genom att använda 30 ton Biorat i månaden. Det minskar sjukdomar av epidemisk karaktär och minskat livsmedelsbortfallet.

Solfångare, en gengåva från Kuba
Vi tog med oss ett exempel på solcellspanel med ackumulator och belysning. Några deltagare tar med sig panelen till skolor som saknar elektricitet i skogarna i Kanada. På Kuba har man utvecklat solcellspaneler, som omvandlar solljus till elektricitet (kristallerna importeras), med ackumulator för belysning, radio, TV och video. På pionjärernas kongress i juli sa Fidel Castro att Kubas alla skolor utan el ska få denna modern utrustning. Vi besökte en by med solcellspaneler. Vi besökte andra byar. Vi träffade CDR, vandrade runt och samtalade med byinvånarna. Vi diskuterade baslivsmedlen som i stort sett är gratis, vi beundrade den höga standarden på hälso- och sjukvården, den goda skolutbildningen, hur byarnas folk fördelar sina arbetsuppgifter. Våra besök gav en överväldigande känsla av att folk har makt, att maximala profiter inte styr, utan maximal folklig nytta. Vi minns USA:s kyrkor som isolat i en värld där det privata styr livet och samhället. Prästen Lucius Walker säger: Kuba är ett exempel för världens fattiga länder, en vision och en dröm om världens framtid. Det finns ingen annan nation som ger oss ett sådant hopp. Erfarenheter av det folkligt splittrade USA ger tyngd åt Walkers ord; men Kuba är inte bara ett exempel för världens fattiga, utan för världen alla folk. På många sätt, som en motbild till USA, formas vår bild av Kuba; ett land som inspirerar världens fattiga, ett socialistiskt exempel som exporterar läkare och råttgift åt världens fattiga, med ambitioner för jämlik utbildning och rättvisa, nationellt och globalt. Det är nästan för mycket av det goda, men för våra drömmar och visioner finns inga gränser. Torbjörn Björkman från Stockholm var årets svenska deltagare i Präster för freds karavan mot USA:s blockad mot Kuba. Han ställer gärna upp på möten med diabilder och med fler exempel än vad som ryms i denna korta artikel.