Hur kommer det sig att Kuba – trots USAs blockad, och Vietnam – ett av världens fattigaste länder, klarat sig bättre än de flesta länderna i CAME (de socialistiska ländernas ekonomiska samarbete) efter Sovjetunionens sammanbrott? Och bättre klarat nyliberalismens 90-talskris än länderna i Latinamerika och Sydostasien?
   De frågorna försöker en rad forskare, ekonomer, sociologer, antropologer besvara i “Globalisering och Socialism i Tredje Världen, Kuba och Vietnam”, sammanställd av Claes Brundenius och John Weeks (2001, Palgrave, på engelska).

Till skillnad från de flesta andra länderna i f d sovjetblocket valde Kuba och Vietnam att inte följa de recept som västvärlden med det s k “Washington Consensus” – marknadsliberalisering, nedskärning av offentlig sektor, privatisering - prackade på de “nya demokratierna”, på samma sätt som de tvingats på de flesta länderna i tredje världen genom IMF och Världsbanken. Till skillnad från de andra valde både Kuba och Vietnam att värna de sociala landvinningarna, samtidigt som båda länderna till skillnad från de andra var utsatta för ekonomiska blockad från USA, Kuba i högre grad och längre tid än Vietnam. Och ändå har det gått bättre för dem, eller just därför.
   Boken handlar inte bara om dessa två länder, utan är också ett inlägg i diskussionen om den nyliberala globaliseringens effekter på länderna i tredje världen. Genom att visa på Kuba och Vietnam visar den också på att det finns alternativ till den enda vägens princip. Trots detta tror de flesta författarna ändå att fortsatta framgångar för Kuba och Vietnam beror av mer omfattande och snabbare anpassning till marknadsekonomin, förhoppningsvis inom en globalisering som är mindre styrd av den nyliberala ideologin.

Övergångsekonomierna
Det är så de kallas, de tidigare östblocksländerna. De drabbades nästan alla av en ekonomisk depression betydligt djupare än den stora depressionen för 70 år sedan. Då sjönk BNP i USA med 30 % mellan 1929 och 1933, medan BNP i Ryssland 1997 mer än halverats jämfört med 1990, och nedgången fortsatte sedan. Den andel av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen har ökat från 4 till 45 procent i de s k övergångsekonomierna, vilket innebär 154 miljoner nyfattiga i östblocket. På fyra år ökade antalet fattiga i Ryssland med över 70 miljoner. I Polen som betraktas som en framgång ökade andelen fattiga från 6 till 20 procent.
   Jämfört med dessa siffror kan den kubanska nedgången nästan betraktas som blygsam, bara 35 %, vilket ändå är värre än den stora depressionen. Och sedan har den kubanska återhämtningen gått förhållandevis snabbt, också jämfört med länderna i Latinamerika. Jämfört med de centraleuropeiska länderna, som fick tillgång till utländska investeringar i stor omfattning, visar det sig att Kubas återhämtning, under ekonomisk blockad och utan tillgång till internationella finansinstitut, var större än flertalets. Och för Vietnam har det gått ännu bättre, nästan ingen nedgång alls 1990 och hög tillväxt under hela 90-talet.

EU böjde sig för USA
Ett av de intressantaste kapitlen i boken handlar om USAs Helms-Burton-lag, påtryckningarna på de allierade länderna att acceptera den, och kopplingen till det spruckna MAI-avtalet (Multilateral Agreement on Investment). Den kubanske ekonomen Miguel Figueras berättar en lika förfärande som fascinerande historia om hur USA arbetar med påtryckningar och hot, och hur den rika världens länder konspirerar för att tillmötesgå sina transnationella företag och hur de i just MAI-fallet gick för långt och föll på eget grepp. Kopplingen mellan Helms-Burton-lagen och MAI är tanken att hindra fattiga länder från att nationalisera utländska bolag. MAI-avtalet stoppades men EU gick med på USAs krav att i praktiken acceptera Helms-Burton-lagen och påståendet att Kubas nationaliseringar av USA-bolag i början av 60-talet var olagliga. EU gick med på att vägra kreditgarantier och annat stöd till europeiska företag som investerade i sådana bolag på Kuba, utan att ens besvära sig med att försöka motsäga Kubas bevis för att nationaliseringarna faktiskt skedde enligt kubansk och internationell lag, och att endast USA vägrat att godta den betalning som kubanska staten erbjöd för nationaliserad egendom.

Moralen undergrävdes, eller var det moralen som räddade landet?
Det svagaste kapitlet när det gäller den kubanska utvecklingen är Mona Rosendahls uppsats om “Hushållsekonomi och moral under specialperioden”. Det grundar sig inte heller på någon regelrätt undersökning eller forskning, som de flesta övriga, utan korta besök på Kuba 1993-97 och informella samtal, deltagande i vänners familjeliv och andrahandskällor. Detta urval leder till slutsatsen att de flesta kubaner blev tvungna att tänja på moralbegreppen och ägna sig åt olaglig och ljusskygg byteshandel eller svart marknad. Det tärde på moralen och “folk kände sig osäkra på vad som var rätt och fel för de upplevde en skillnad mellan ledarnas retorik och deras handlingar. De började ifrågasätta systemets legitimitet”.

   Detta förekom, och förekommer. Det var särskilt några år när det var svårt att få ihop mat för dagen och många kubaner förlorade många kilon. Den subventionerade matvaruransonen räckte inte till och de fria jordbruksmarknadernas priser var höga. Och många misströstade. Det vore konstigt annars. Men eftersom Rosendahls beskrivningar och slutsatser grundar sig på ett ganska litet urval kontakter, så kan andras urval av vänner och bekanta på Kuba leda till helt andra slutsatser som kanske bättre kan förklara varför Kuba överlevde denna oerhört svåra period. Jag undrar utifrån mina erfarenheter om det inte var just en tilltro till systemet trots allt, till ledarna, till de egna möjligheterna att delta som gjorde att samhället höll ihop och inte föll samman som ett korthus. Jag undrar om det speciella med Kuba och kubanerna under denna svåra tid, inte var att många motvilligt till att börja med och sedan mer och mer accepterade moraliskt tveksamma affärer för att få ihop mat för dagen, utan att det speciella var att detta inte blev dominerande. Och hur detta kom sig, hur detta hänger ihop med hur organisationer och samhälle fungerar på Kuba, det skulle ha varit intressant att resonera om.

Ökade klyftor
En dansk konsult, Rikke Fabienke, skriver om de ökade inkomstklyftor som uppkommit med dollarekonomi, turism och marknadsinslag i den kubanska krisekonomin. De mäts med något som kallas Gini-koefficienten, som ökar med ökade klyftor. Den var 0.55 före revolutionen, vilket inte innebar de största klyftorna i Latinamerika på den tiden, men betydligt större klyftor än i dåtidens kapitalistiska industriländer. Med revolutionen minskade de ekonomiska klyftorna drastiskt till Gini 0,22 år 1986, vilket var extremt jämlikt och då var skillnaderna mellan lägsta och högsta löner 1:5. Enligt Fabienkes beräkningar utifrån kubansk statistik och “anonyma” kubanska ekonomkällor skulle klyftorna omkring 1997 ha mer än tiodubblats, och närmat sig läget före 1959. De som kan disponera de högsta summorna skulle dels vara en mindre del av de 175.000 privata småbönderna (upp till knappt 50 ggr medellön), dels en del av de ungefär lika många småföretagarna (upp till 70 ggr). Andra skulle kunna vara nyckelfigurer i samriskföretag (upp till drygt 35 ggr). För det stora flertalet skulle förhållandet dock ligga på 0,5 – 9,5 ggr medellön. Siffrorna är från 1997 och sedan dess har dels införts hårdare beskattning av egenföretagares inkomster, dels har löner höjts inom den offentliga sektorn med syfte att pressa tillbaka de stora inkomstklyftorna. Huruvida den politiken kommer att lyckas kan bli avgörande för den fortsatta tilltron till det socialistiska samhällsprojektet.

Framtiden
Tillsammans med den kubanske ekonomen Pedro Monreal skriver Claes Brundenius en uppsats om förutsättningarna för att de kubanska ekonomiska framgångarna ska kunna växa vidare. De noterar den imponerande återhämtningen, men hävdar att den har begränsad räckvidd, bland annat för att den grundar sig mer på utnyttjande av befintlig kapacitet än på investeringar. Det innebär att Kuba ännu inte lagt grunden för en långsiktigt ekonomisk tillväxt. De två författarna menar att detta problem enbart kan lösas med ökad investeringsgrad i förhållande till BNP och omfördelning av arbetskraften från statligt ägda företag. De laborerar sedan med tre tillväxtscenarier utifrån olika grader av fortsatta ekonomiska reformer, som de menar kan vara möjliga inom ramen för en socialistisk utvecklingsstrategi. Deras slutsats är dock att det skulle behövas en större privat – enskild och kooperativ - inhemsk sektor för att få till stånd de investeringar, den förnyelse och den tillväxttakt som behövs för fortsatt utveckling av den kubanska modellen.

Vietnam
På motsvarande sätt presenteras Vietnams utveckling och förutsättningar. Och det är naturligtvis minst lika intressant läsning, också därför att Kuba och Vietnam är så olika, har så olika förutsättningar och tillämpar så pass olika politik, men delar så många politiska mål. Eftersom jag inte känner Vietnam på samma sätt som Kuba, kan jag inte på samma sätt förhålla mig till de uppsatserna. Dock saknar jag de vietnamesiska forskarna, i samma grad som jag uppskattar att kubanska ekonomer finns med i Kuba-delen. I boken ingår också ett avsnitt om den ekonomiska politiken och utvecklingen i Kina, och det bidrar om inte annat till insikten att det inte kan handla om att finna en enda modell, utan att dra lärdom av alla försök.

Sammanfattningsvis är det väldigt spännande läsning genom största delen av boken, och jag rekommenderar alla som är intresserade av den socialistiska utvecklingens villkor i en nyliberal globaliseringstid att läsa den.