Det var historiskt då: den unga kubanska revolutionen tilldelade supermakten USA dess första och hittills enda militära nederlag i Latinamerika. Och det är historiskt nu, då Kuba efter att ha stått emot 40 år av aggressioner inbjudit forna fiender från USA till en konferens om slaget vid Grisbukten, och offentliggjort en rad hemligstämplade dokument. Den 22 mars inleddes på Havannas Universitet den stora konferensen på inbjudan av rektorn Juan Vela. Delegation från USA, med 56 deltagare, leddes av Peter Kornbluh, säkerhetsanalytiker vid George Washington University som var medarrangör för konfererensen, och Thomas Blanton, chef för National Security Archives vid universitetet. De hade också med en del eget nyligen offentliggjort material och hade plockat ihop deltagarna från USA. Där ingick förutom historiker och forskare, fd rådgivare till Kennedyadministrationen, ansvariga inom CIA, diplomater och t o m 5 av legoknektarna i CIAs invasionsstyrka.
   Konferensen avslutades med ett gemensamt besök vid Grisbukten på lördagen 24.3. Där de hårda striderna utkämpades för 40 år sedan finns idag en badstrand med palmbladsparasoller och vilstolar Den strid som utkämpades då slutade med en delseger för Kuba, men kampen pågår fortfarande mot USAs försök att återta herreväldet över Kuba, idag genom ekonomisk och propagandakrigföring som USA bedriver över hela planeten, och fortsatta försök att med pengars hjälp bygga upp en ”intern” opposition av femtekolonnare.
   Det unika i historien har t o m dragit till sig de stora nyhetsmonopolens intresse. Reuters korrespondent skriver att de ”offentliggjorda dokumenten innehåller inga dramatiska avslöjanden, men de visar hur medvetna kubanerna var om CIAs träning av exilkubaner i Florida och Centralamerika… Dokumenten ger också en fascinerande bild av Castros ledarskap… Castros order, frågor och kommentarer i stridens hetta visar att han var övertygad om seger, han gav order på ett kamratligt sätt och med färgstarkt språk, och drev ivrigt på sina soldater…Dokumenten visar hans uppmärksamhet på detaljer, hans militära kunskaper, hans omsorg om soldaternas moral, och blick för internationella opinionen.”
   Ett av dokumenten är en rapport från Kubas säkerhetstjänst daterad 12 januari 1961 med uppgifter om träningslägren i Centralamerika och Florida där invasionen förbereddes. En rapport två dagar innan invasionen beskrev motsättningarna inom Kennedyadministrationen. En källa, vars namn är övertäckt, uppgav att Kennedys rådgivare var av olika uppfattning, men att CIA utövade påtryckningar på presidenten för att få stöd för invasionen som skulle utgå från Florida och Guatemala. Arthur Schlesinger, en av Kennedys allra närmaste rådgivare, liksom även Richard Goodwin, som båda deltog i konferensen, tillhörde dem som tyckte att invasionen var ett illa genomtänkt projekt. Goodwin är dock densamme som hösten 1961 drog upp riktlinjerna för den s k Operation Mongoose för att störta den kubanska regeringen och som ledde till 5.800 sabotageaktioner, mordförsök, terrorhandlingar under 60-talet.
   En nyhet bland dokumenten var det brev Krustjov sände till Kennedy 18 april och varnade för att invasionsförsöket mot Kuba kunde starta en kedjereaktion, och att Sovjet skulle förse Kuba med nödvändiga medel att försvara sig. Kennedy erkände dock inte USAs ansvar för invasionen utan varnade i sin tur Krustjov för att använda Kuba som förevändning för att underblåsa uppror i andra delar av världen.
   De USA-dokument som också offentliggjordes innehåller bland annat uppgifter om numera välkända mordplaner riktade mot Castro, och olika påståenden om den kubanske ledarens karaktär.
”Det skulle vara ett allvarligt misstag att underskatta denne man … han har uppenbarligen en stark karaktär och är en genuin ledare med stort personligt mod och övertygelse” kan man

läsa i ett Pm från State Department till USAs president våren 1959. CIAs chef Allen Dulles uttalade dock i november samma år , enligt ett CIA-PM, att Castro inte bara var ond utan hade drag av galenskap … som en kubansk Hitler”. Fidel Castro som själv deltog i konferensen läste med ett roat leende dessa bedömningar. Han kunde också ta del av dokument som anger de första kända mordplanerna. I ett memorandum 11 december 1959 föreslår J.C. King, dåvarande chef för CIAs västavdelning, att man noggrant borde överväga att eliminera Fidel Castro. Namnen på dem han riktade sig till var övertäckta, innefattande konferensdeltagaren Robert Reynolds, som då var chef för CIAs stora station i Miami.
   En av deltagarna var Alfredo Durán. 1961 var han 24 år och uppfylld av drömmar om ära när han landsteg på Grisbuktens strand 17 april som soldat i CIAs invasionsstyrka. Duran tillfångatogs, satt i fängelse 18 månader, utväxlades med de andra drygt 1.000 krigsfångarna mot barnmat, och gjorde sedan karriär som advokat i Miami. Han avsattes från sin post som ordförande i Grisbuktsveteranernas organisation i Miami för sitt beslut att delta i Havanna-konferensen. En annan var Mario Cabello, numera truckchaufför I Miami. Han påminde om att Allen Dulles hade betraktat honom och de andra exilkubanerna i invasionsstyrkan som ett ”avfalls problem”. Ett av de dokument som offentliggjordes visade också att Dulles hade avrått Storbritannien från att sälja vapen till Kuba i november 1959 med motiveringen att det skulle leda till att Sovjetunionen gjorde det i stället och det skulle ge honom möjligheter att agera.
   Över lunch på fredagen berättade Fidel Castro för sina gäster som också innefattade Sam Halpern, CIA-agent med uppdrag att mörda sin värd i början av 60-talet, att de kubanska veteranerna från Grisbukten aldrig hade haft någon återträff och att han nu fick reda på saker som han inte haft en aning om. Senare på fredagen läste Fidel Castro ett PM från Pentagon mars 1962 med förslag om att spränga ett USA-fartyg i luften i Guantanamobukten, för att få en ursäkt för fullskalig militär invasion, eller att genomföra terroristaktioner i USA och kasta skulden på Kuba. ”Hur förhandlar man med sådana människor”, lär han ha frågat konferensdeltagarna. I andra av de frisläppta dokumenten skröt CIA över hur de skulle kunna placera sina versioner av invasionen direkt hos de internationella nyhetsbyråerna och kontrollera den internationella opinionen.
   Professor Jorge Dominguez från Harvard University sade på presskonferensen den 23 mars att det kubanska beslutet att inte beskjuta de USA-kryssare som låg på vakt utanför Kubas kust – för att inte trappa upp konfrontationen – visade på en ansvarsfull hållning från Kubas sida. Och först under konferensen kom det fram att den ansvarige för detta ansvarsfulla beslut var ingen mindre än José Ramon Fernandez, militär befälhavare vid Grisbukten, numera vice statsminister och värd för konferensen.
   Peter Kornbluh konstaterade att de frisläppta dokumenten bevisade att USA hade för avsikt att återta kontrollen över Kuba. Wayne Smith, ung diplomat vid USAs ambassad i Havanna 1958 – 1961, sedermera chef för USAs intressekontor i Havanna 1979 - 1982, numera chef för John Hopkins Center for International Studies, sade ”Grisbukten fungerade inte. Och här är vi 40 år senare och försöker fortfarande finansiera en inre opposition på Kuba. Vi har inte lärt oss någonting”.