Tjeckien, nybliven medlem i NATO, har för tredje året i rad tagit på sig att lägga fram USAs årliga (sedan 90-talets början) resolution för att i FNs Kommission för Mänskliga Rättigheter angripa Kuba för brott mot mänskliga rättigheter och sålunda rättfärdiga blockaden. Det är sedan USA 1998 inte fick igenom sitt resolutionsförslag som uppdraget gått över till östeuropeiska länder, förra året även Polen.
   Förra året riktade FNs Kommission för Mänskliga Rättigheter kritik mot Kongo, Libanon; Irak, Afganistan; Ekvatorialguinea; Burundi; Rwanda; Burma; Sierra Leone, Sudán, Irán, Tjetjenien - och Kuba. Det är det sammanhang USA/Tjeckien vill etablera för att bunta ihop Kuba med de länder där de allra grövsta brotten begås.
   Som framgår är det bara mot fattiga länder i Asien och Afrika, utan särskilda vänskapsband med USA eller EU, som kommissionen riktar kritik. Och i Latinamerika gäller det bara Kuba. Mot rika länder eller mot USA-allierade länder som Saudi Arabien, Marocko, Israel, Turkiet, Nicaragua, El Salvador, Peru m fl riktas ingen kritik. För att inte tala om USA självt.
   Vad är det då Tjeckien har att anföra mot Kuba? De flesta paragraferna är fortsättningsvis desamma somnär USA öppet stod för resolutionen, och ett koncentrat av dubbelmoral och hyckleri.
   Tjeckiens textförslag börjar ”välvilligt” med att en öppen dialog med världssamfundet skulle kunna frigöra Kuba från ”den rådande atmosfären av isolering”. USA försöker isolera Kuba, och Tjeckien drar sitt strå till stacken, men Kuba har 10 gånger mer kontakter och samarbete med folken i Asien, Afrika och Latinamerika – dvs världens folkflertal - än Tjeckien.
   Sedan drar Tjeckien upp konventionen mot tortyr och grym och förnedrande behandling, där det inte finns – hur mycket de än försöker hitta på – några seriösa anmärkningar mot Kuba. Och konventionen mot diskriminering av kvinnor, om barnens rättigheter och mot alla former av rasdiskriminering, där det inte bara saknas angreppspunkter mot Kuba utan där Kuba tillhör de länder i världen som gjort och gör mest framsteg.
   Och så försäkrsatt det inte bara handlar om civila och politiska rättigheter utan fullt åtnjutande av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – dvs rätt till bostad, arbete, utbildning, hälsovård etc – där Kuba också ligger bättre till än de flesta trots blockaden. Om Tjeckien verkligen menade något med alla dessa ord så borde resolutionsförslaget vara fullt av lovord för Kuba, inte tvärtom
   Sedan påstås att det råder ett ”positivt samband mellan politisk pluralism (med vilket menas flerpartisystem, inget annat) och blomstrande ekonomi” – det är bara att ta en titt på resten av Latinamerika, Argentina t ex, och Ecuador, för att inte tala om Ryssland för att inse hur tvivelaktigt påståendet är – och noterar ”många länders intresse av att bidra till en hållbar återhämtning av den kubanska ekonomin” – som om den befann sig i stagnation i stället för att visa den högsta tillväxttakten i Latinamerika.

   Tjeckien erkänner sedan att man ”bör undvika ekonomiska sanktioner ” och noterar FNs Generalförsamlings resolution 9 november (där 167 länder krävde att USA skulle häva blockaden). Denna paragraf sägs ”balansera” kritiken mot Kuba genom att även rikta den mot USA, även om resolutionsförslaget inte ens vågar nämna USAs namn. Det är ett orimligt försök att skyla över ett orättfärdigt angrepp på Kuba, men å andra sidan är det lite intressant, för om även denna inlindade kritikviskning mot USAs blockad får stå kvar kommer USA inte att rösta för den resolution som de bett Tjeckien skriva, samtidigt som Tjeckiens avsikt är att med den förmåt Brasilien och Mexiko, som hittills vägrat spela USAs spel, att byta sida.
   Efter denna långa, hycklande introduktion kommer de direkta angreppen om ”fortsatta brott mot mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på Kuba, som yttrandefrihet, organisationsfrihet, rättskydd” utan närmare precisering, dock hävdande att Kuba saknar demokratiska institutioner och oberoende rättsystem Sedan kritiseras de praktiska konsekvenserna (utan precisering) av ”Lagen för Skydd av Kubas oberoende och ekonomi” som nationalförsamlingen antagit i försvar mot USAs ekonomiska krigföring.
   Texten kritiserar det ”fortsatta förtrycket av medlemmar av den politiska oppositionen och anhållandet av dissidenteter” och uppmanar Kuba att släppa dem och alla andra som ”fredligt uttryckt sina politiska, religiösa eller samhälleliga åsikter”. Tjeckien uppmanar också Kubas regering att öppna en dialog med den "politiska oppositionen".
   Slutligen tycker Tjeckien att Kuba ska tillåta friare flöde av personer, vilket mot bakgrund av Schengen och svårigheterna för kubaner att få visum till europeiska fästningen är särskilt ironiskt. Principen på Kuba är ju att utresetillstånd beviljas den som får inresevisum någonstans.
   Har de inte mer att komma med borde de lämna Kuba i fred och ägna sig åt de regimer som tillämpar eller tillåter tortyr, försvinnanden, massmord, folkfördrivning, ockupation, utsvältningspolitik mm. Men saken har sitt politiska syfte, och det är att framställa USAs betalda hantlangare på Kuba som demokratiskt legitima politiska motståndare, och därmed hävda USAs rätt att bestämma över andra länders statskick och politik. Tjeckiens roll i detta sammanhang är särskilt viktig för den politiska goodwill Vaclav Havel och ”sammetsrevolutionen” fortfarande åtnjuter.
  Att MR-kommissionens prestige urholkas och de verkliga problemen med grova brott mot mänskliga rättigheter på detta sätt trivialiseras bekymrar vare sig USA eller Tjeckien.