Under det senaste året har jag tillbringat nästan 3 månader på Kuba, vid två olika tillfällen, för det mesta i Havanna, men också i andra städer, bland andra Santiago de Cuba. Det var viktigt för mig som bög att ta reda på så mycket som möjligt om läget på Kuba. Det jag fann stod i skarp kontrast mot den bild av bögliv på Kuba som Arenas målar upp (Reinaldo Arenas, aktuell via Hollywoodfilmen ”Before Night Falls”, om hans liv). Hans version kan ha stämt med verkligheten på den tiden (60- och 70-tal, jag kan inte hävda att jag vet), men jag misstänker att den var avsevärt överdriven (på grund av Arenas fantastiska påstående att han legat med 5.000 killar under 2 år, vilket inte är trovärdigt).
   Inför mitt besök läste jag ”Machos, maricones and gays: Cuba and homosexuality” av kanadensaren Ian Lumsden. Han är en ljummen anhängare av revolutionen och ger en ganska kritisk bild av den kubanska böghistorien från revolutionens första år och nuvarande läge på ön. Det är en användbar introduktion. Jag såg också filmen ”Gay Cuba” som gjordes omkring 1995. Den består huvudsakligen av intervjuer med bögar och lesbiska som talar öppet om sina liv (en av filmens producenter, som också intervjuades i filmen, gav mig en nyttig bakgrund till filmens tillkomst). ”Gay Cuba” visades på Havannas Internationella Latinamerikanska Filmfestival och togs väl emot av både publik och kritik. Men en del av de kubanska bögar som såg den hade invändningar och tyckte att den gav en ofullständig bild av böglivet på ön.
   ”Gay Cuba” är inte den enda dokumentären om homosexuellas liv på Kuba. En kanske intressantare film är ”Mariposas en el Andamio” (Fjärilar på spången). ”Fjäril” är ett kubansk begrepp för dragdrottning och filmen dokumenterar dragdrottningars vardagsliv och uppträdanden i ett grannskap kallat La Guinera. På begäran bjöds jag in till en specialföreställning. La Guinera var ett mycket fattigt område före revolutionen och förblir vad man kan kalla arbetarklass. Många av dessa dragshower stöds av kvarterskommittéerna (CDR. Kommittéerna för revolutionens försvar) och spelar inför stora och entusiastiska publikskaror (om ni undrar så var uppträdandet storartat!).
   På Kuba fann jag ett gaysamhälle som på många sätt påminner om Nordamerika, men också skillnader. För det första finns inga lagar på Kuba som diskriminerar homosexuella (Detta i motsats till USA där alltför många delstater har kvar förlegade sodomitlagar och där många nya förtryckande lagar stiftas på delstatsnivå). Jag har pratat med bokstavligen hundratals homosexuella (mest bögar) på Kuba och inte hittat någon som anser att de förföljs av myndigheterna. Enskilda personer som diskriminerar har dock rapporterats och där finns bitterhet mot den machoinställning som ligger envist inbäddad på vissa nivåer i det kubanska samhället, inställningar som befäster starkt polariserade könsroller och fördomar mot homosexuella i de breda befolkningslagren. Men ingen talade om aktiv och systematisk förtryck utövat av myndigheterna.
   En fråga som jag alltid ställde var ”skulle du känna dig väl till mods med att hålla hand med din pojkvän på gatan?”. Omkring 80 % svarade klart jakande. Många sade också att de brukade hålla hand (Det är inte ovanligt att se två män eller kvinnor hålla hand i Havanna). Men några sade också att de skulle släppa taget om de mötte en polis. Inte olikt de nordliga samhällena rekryterar Kuba en hög andel unga machohannar till polisstyrkorna, som har ett ont öga till bögar. Men jag vill att det ska framgå klart: Inga homosexuella som jag talade med nämnde myndighetsförtryck, även om många äldre talade om den ”gamla onda tiden”.
   Jag tycker det är viktigt att också sätta in Kubas tidigare förtryck av homosexuella i sitt sammanhang. Till exempel, för 35 år sedan, eller så, fördrevs hundratals homosexuella män i Boise, Idaho, från sina hem och familjer och fängslades i en av vår historias värsta aktioner mot homosexuella. Florida har också en förfärlig meritlista av förtryck mot homosexuella och bara för ungefär tio år sedan höll polisen en park i Adrian, Michigan under uppsikt under månader och arresterade sedan 30 män i deras hem, inför hustrur och barn, och i en del fall barnbarn (med ett enda undantag handlade det om gifta män som identifierade sig som heterosexuella). Kubas gångna historia är kanske inte bättre än vår, och inget att vara stolt över, men min erfarenhet är att homosexuella på Kuba idag har det bättre än i något annat latinamerikanskt land (kolla mordstatistiken i Rio) och bättre än i många delstater i våra Förenta Stater (kom ihåg Matthew Shepherd).
   I det kubanska samhället, liksom de flesta nordamerikanska och europeiska samhällen, förändras synen på och förhållningssättet till bögar och lesbiska.
De flesta av er har antagligen sett filmen ”Jordgubbe och choklad”, den första kubanska film som öppet behandlade homosexualitet (Om ni inte har sett den så gör det). Det ni kanske ändå inte vet är att filmen hade stor framgång på Kuba (utan tvekan för att det fanns ett undertryckt behov av att tala om saken). Den lär ha gått samtidigt på 10 eller 12 biografer i Havanna i månader och köerna ringlade runt kvarteren.
   En annan viktig händelse på vägen till accepterande av homosexuella på Kuba inträffade 1996. Pablo Milanes, en trubadur som nästan heligförklarats av kubanerna, skrev en sång om bögar som heter ”Arvssynd” (den finns på hans CD ”Origines”) tillägnad alla homosexuella på Kuba. Han sjöng den första gången på den stora Karl Marx-teatern i Miramar i Havanna. ”Arvssynden” tog publiken och landet med storm och gjorde mycket för att öka förståelsen.
   En av de saker som slog mig mest på Kuba under mina besök var vitaliteten i kulturen och det intellektuella utbytet, framför allt i Havanna, så klart. Homosexuella teman tas upp på teatrarna, på föreläsningar och konserter. Till exempel såg jag nyligen en pjäs som heter ”Muerte en el bosque” (Död i skogen), om en dragdrottnings död, uppsatt på Teatro Sotano i Vedado. Under mordutredningen blottläggs fördomar mot homosexuella på olika nivåer i samhället (föreställningen bjuder också på en fantastisk dragshow i pausen).

   I ett mer lättsamt sammanhang kan nämnas en grupp som heter ”La Danza Voluminosa” (som i voluminös, tjock helt enkelt) som satte upp en underbart rolig och dramatisk balletversion av Racines Fedra, med genusblind rollfördelning (just det, Fedra dansades av en man). Och en enmans (just det, en man) scenversion av ”Jordgubbe och choklad” som spelades med avsevärd framgång förra säsongen. Det kan också nämnas att på Latinamerikanska Filmfestivalen i Havanna december 2000, hade bortåt hälften av de latinamerikanska filmerna homosexuella teman, eller undertexter.
   Det kan också vara intressant att veta att teaterbiljetterna kostar kubanerna 5 pesos (25 cent). Biobesök kostar 2 pesos. För mig är det en slående kontrast i det kubanska samhället mellan det rika kulturlivet och intellektuella livet som är tillgängligt för alla och lönerna som gör att man måste planera noga för att köpa en tvål utöver den subventionerade kvoten. I Havanna är det inte svårt att hitta restauranger driva av homosexuella, eller med homosexuella stamgäster. Pröva t ex det eleganta franska köket på ”La Chansonnier”, eller ”La Guarida”, som finns i den lägenhet där ”Jordgubbe och choklad” spelades in. Den berömda, eller ökända, ”Fiat Bar” på Malecon drar fortsättningsvis till sig hundratals unga bögar som på helgkvällar är utspridda på Havannas Strandväg och längs muren mot havet.
   Sammanfattningsvis tror jag att det jag velat bidra med är sammanhang. Ett sammanhang som också sprider vidare ljus över den diskussion om bibliotek och andra företeelser som Kent & Co (förespråkare för USA-finansierade grupperingar på Kuba och de s k ”oberoende” biblioteken) försöker punktbelysa. Sammanhang som är just vad Kent vill undvika. Genom att insistera på en diskussion om ”intellektuell frihet” obefläckad av världens realiteter kan han sätta ribban mycket högt för Kuba, och lätt finna brister (det är bara att ta vilket land som helst och göra det samma). Jag personligen tror inte att det hjälper någon att jämföra Kuba med ett abstrakt ideal som inget land i världen kan säga sig leva upp till (minst av alla mitt eget). Då är det mer fruktbart att sätta in denna lilla ö-nation i den aktuella verklighetens rika sammanhang. Hur ligger Kuba till i jämförelse med övriga Latinamerika? Hur ligger Kuba till i jämförelse med vårt eget land? Hur stora framsteg har Kuba gjort under de senaste 40 åren på olika områden, innefattande intellektuell frihet och tillgång på information? Då framträder en helt annan Kubabild än Kents.
   Bögkultur på Kuba kan ha varit förtryckt för 30 år sedan. Var någon stans var det annorlunda på den förhistoriska tid? Det är dock inte sant idag. Sannerligen skulle det vara otänkbart att ”Out Magazine” (en strömlinjeformad och trendig publikation) skulle framställa Havanna som ”The new gay hot spot : hot boys, drag-heavy bars, and a whole lot more” i ditt februarinummer om Kuba vore så förtryckt som Kents kollegor påstår. Genom att insistera på en steril diskussion utan sammanhang konstruerar Kent en verklighet i vilken de reella och mätbara framsteg Kuba har gjort sedan revolutionens början sorteras bort. Det har dock fördelen att skydda honom själv från diskussion om hans mycket tvivelaktiga sponsorer och deras dåligt dolda motiv.

Översättning Eva Björklund

Från Sydafrikanska pressen (Dispatch)
Kuba ska tillverka billig AIDs medicin
President Fidel Castro har meddelat att Kuba har utvecklat AIDs-mediciner av högsta världsklass och vill hjälp Sydafrika och Brasilien att komma runt patentlagarna och kunna tillveckla billigare läkemedel. ”Kuba framställer dessa berömda läkemedelskombinationer” sade Castro i lokal TV söndagen 18 mars och utmanade de transnationella läkemedelsmonopolen att protestera. ”Vi kommer att stödja Sydafrika och Brasilien fullt ut och uppmuntra dem att strunta i USA-patenten och tillverka de läkemedel som kan rädda miljontals liv”, sade Castro. Castros uttalande kom dagarna efter att EU-parlamentet efterlyst former att komma runt de restriktioner som gör AIDs -läkemedel ekonomiskt otillgängliga för utvecklingsländer, särskilt Sydafrika. EU uppmanade också de 39 läkemedelsföretagen som stämt Sydafrika för att tillåta tillverkning av patenterade läkemedel.

Ledande att förebygga och behandla aids
I mars i år publicerades statistik på Kuba som visar att kontrollen av sjukdomen har förbättrats, med rätt mediciner, rätt utrustning och snabba insatser. Tack vare systematisk utbildning och rätt behandling, har aids inte fått så stora proportioner på Kuba. Just nu finns 2 385 människor som lider av sjukdomen, varav 900 genomgår poliklinisk behandling. Aids-patienter på Kuba får gratis mediciner och behandling. De får också materiellt och socialt stöd för att kunna leva så normalt som möjligt. Sedan 1992 har tre kubanska institutioner arbetat med att hitta ett vaccin för att förebygga aids.

Latinamerikas lägsta andel hiv-smittade
Med 0,03 % av befolkningen hivsmittad har Kuba den lägsta smittograden i Latinamerika och Karibien. Totalt har 3.024 smittats, sedan det första fallet upptäcktes i början av 80-talet har 1.121 har insjuknat i AIDs och 791 har avlidit. Den främsta smittvägen på ön är den sexuella, och fler män än kvinnor har smittats. Chefen för Hälsoministeriets avdelning för epidemiologi, Manuel Santin uppger att förebyggande och utbildning har varit två nyckelfaktorer i Kubas program för att bromsa ökningen av sjukdomen. Santin sa att antalet nya infektioner saktar av, med färre nya hiv-fall under de senaste åren.