Havanna är en märklig plats, ett paradis för den som vill finna den stad som flytt. Det var här det spanska kolonialväldet i Latinamerika började och slutade, och det var här USAs ekonomiska och kulturella inflytande var först och störst i början av 1900-talet. Och här är spåren bäst bevarade.
   Havannas stadsdelar från Gamla stan - Habana Vieja - och vidare västerut längs stranden, via Centro Habana och Vedado till Miramar, finns kvar i stort sett oförändrade som avtryck av sina epoker. Förfallna, bedagade, fyllda av nya verksamheter och nya människor, men i stort sett orörda sedan 1959.
   De kunde ha försvunnit som i andra latinamerikanska städer. På 50-talet byggdes Hollywood-hotell, kasinon och höghus med andelslägenheter i centrala Vedado. 1958 utarbetades en generalplan för en tredubblad befolkning, totalsanering av Habana Vieja och Centro Habana i samma anda som Le Corbusiers plan för Stockholm. I planen ingick också ett litet Manhattan på en konstgjord ö utanför Malecon, Havannas Strandväg. Men den blev aldrig genomförd. Den nya generalplanen från 1964 räknade med mindre befolkningstillväxt i huvudstaden än i resten av landet, dit utvecklingen koncentrerades. Havannas andel av Kubas befolkning minskade från 25 % till 20, parallellt med en stark ekonomisk tillväxt under 70- och 80-talen..
   Habana Vieja är den stadsdel som mest uppmärksammats både på Kuba och internationellt med sin spansk-moriska bebyggelse från 1600 - 1800-talen. På grund av sin unika sammanhållna koloniala byggnadsmiljö införlivades Habana Vieja år 1982 i Unescos världsarvslista.
   Mindre uppmärksammad, men i sitt slag lika märkligt bevarad är fortsättningen. Centro Habana byggdes kring sekelskiftet på ett rutnätsmönster med bredare gator än gamla stans. Här dominerar sluten kvartersbebyggelse i 2-4 våningar, delvis i svulstig sekelskiftesstil, på 40- och 50-talen kompletterad med en och annan nybyggnad i nordamerikansk modernism.
   Byggnadernas förfall är på sina ställen hjärtskärande, och bostadsförhållandena ofta odrägliga. Alla äger sina lägenheter och gör vad de kan enskilt och husvis för att hålla dem i stånd, men det råder oerhörd brist på byggnadsmaterial. Planer för succesiv upprustning utarbetades på 80-talet. Men den dubbla ekonomiska blockad Kuba hamnade i när sovjetblocket bröt samman förpassade alla planer till byrålådan. Den katastofala ekonomiska djupdykningen med minskning av BNP med 35 %, och halvering av energitillgången i början av 90-talet, har nu förbytts i viss tillväxt och upprustningen av Centro Habana har kommit igång. Men det är en gigantisk uppgift som återstår.

Det är inte bara byggnaderna som är i skriande behov av åtgärder utan också gatu-, vatten- och avloppsnät som ligger där sedan början av seklet.
   Under 20-talets sockerboom började Vedado och Miramar byggas. Gator lades ut i rutnät längs strandlinjen västerut, korsade av breda trädkantade boulevarder. Vedado bebyggdes med en blandning av kontor, hotell och flerfamiljshus i 4 - 5 våningar, omväxlande med stora villor som grädd- och marsipanbakelser i mättade pastellfärger, inbäddade i subtropisk grönska. Bebyggelsen är öppen och spatiös med parker och breda alléer som sträcker sig ända bort till floden Almendares´ mynning. Där går gränsen till Miramar, Havannas gräddhylla. Längs breda trädkantade avenyer - med udda nummer - och tvärgåenda gator - med jämna nummer - byggdes Miramars fantastiska palats, jättevillor för jätterika familjer som levde i avskild ro på stora parkliknande tomter, som i ett annat land.
   Allt detta finns också kvar. Men innehållet har blivit ett annat med många skolor, institutioner och utländska ambassader. Den snabbt ökande turismen har på 90-talet givit upphov till pensionat och små privata restauranger i de gamla villorna. Här kan man också finna kontor för några av de utländska samriskföretag som trots USAs bannlysning investerar på Kuba. Och i ett och annat gammalt palats bor folk kvar, även om de flesta invånarna här flyttade norrut 1959.
   Havannas stadsbygd har förblivit skyddad från ingrepp men också nästan helt försummad sedan 1959. Nu är läget kritiskt för en stor del av den äldre bebyggelsen, som länge förfallit och som kan rasa samman om den inte underhålls och rustas upp. Samtidigt innebär 90-talets ekonomiska kris att resurser för detta saknas hos stat, kommuner, företag och enskilda. Några storstilade samhälleliga planer för upprustning kan inte förväntas. Men den växande turismen och Kubas inträde i den internationella marknadens kraftspel innebär ett tryck på förändring, inte alltid med varsamhet som måttstock. Mot det kan kubanerna sätta en ganska välutvecklad och insiktsfull stadsplanering och många eldsjälar som ser som sin livsuppgift att bevara och utveckla Havannas unika karaktär. Det finns också en ny rörelse bland arkitekter, ”samhällsarkitekterna”. De erbjuder sina tjänster till enskilda familjer eller grupper i flerfamiljshus för att förbättra, bygga till, dela upp befintliga bostäder till fasta och ganska låga arvoden. Det kan bidra till att upprustningen blir varsam.