Arnoldo Garcia och Vanessa Daniel diskuterar raspolitik med de kända kubanska kulturarbetarna Nancy Morejón och Nisia Aguero
Mycket snart efter revolutionens seger 1959 höll Fidel Castro sitt historiska tal mot rassegragationen och sade att med revolutionen skulle Kuba bli jämlikt för alla, oberoende av ras. Och sedan antogs att rasskillnader skulle försvinna som en naturlig följd av andra förändringar. Regeringslinjen som också omfattades av breda skikt av befolkningen var att tal om ras bara skulle framhäva skillnader och splittra folk när enhet behövdes i en odelad kubansk nationell identitet för att stå emot USAs angrepp. Trettio år senare började ämnet tas upp allt oftare. Kubanerna bröt tystnaden om rasskillnader för att kunna påpeka kvarvarande ojämlikheter. Under en turné i USA hösten 2000 för att främja utbyte mellan kubanska och USA-konstnärer talade Nisia Aguero och Nancy Morejon med Colorlines.

Hur skiljer sig rasfrågan på Kuba från i USA?
NANCY: Precis som i USA har vår historia präglats av storgodsekonomin, av folkförflyttningarna, och av raskampen. Ras och hudfärg var grundläggande för livet och existensen på Kuba, men det är stor skillnad på historien och nutiden. Att utröna rasfrågan på Kuba har blivit på modet, och vi måste vara försiktiga, för många böcker och skrifter har publicerats av folk som kanske haft goda avsikter men som bara skummat på ytan och kastat en lättsinnig blick på frågan. Det finns många som kommer till Kuba och tror att det är rena paradiset, utan rasism. Men Kuba är inget paradis, men inte heller något helvete. Sedan har vi de som kommer hit med en respektlös översittarhållning, i tron att de analyserar frågan bättre än kubanerna själva. Kuba är en annorlunda verklighet, och rasfrågan tar sig inte samma uttryck som i USA.

Vad är så annorlunda i den kubanska identiteten?
Till exempel, blandrasen, mulattidentiteten finns över hela Amerika men den har olika innebörd beroende på var. I Haiti förrådde mulattklassen revolutionen. De allierade sig med fransmännen och skapade en egen samhällsklass. Det hände inte i Puerto Rico, Dominikanska Republiken eller på Kuba, där hudfärgsgränsen inte är så skarp. På Kuba utgjorde de svarta och mulatterna huvudsakligen en fattigklass, men i inlandet fanns många vita torpare som tillhörde samma klass. Så på Kuba hänger hudfärg och ekonomisk status inte ihop på samma sätt. Som mulatt tillhör du inte självklart medelklassen eller de rika, som i Haiti.
Hur är det att vara svart på Kuba? Finns rasistiska drag kvar? Hur lever arvet efter slaveriet och segregationen kvar i dagens Kuba?
AFROCUBA ger en bild av de svartas erfarenhet av Kuba genom öns egna författare, intellektuella och konstnärer. De flesta skribenterna är själva svarta, och de flesta bidragen har skrivits efter 1959. I antologin ingår poesi, prosa, politisk analys och antropologiska betraktelser, vilket ger en mångfasetterad inblick i Kubas rika etniska och kulturella verklighet. Redaktörernas val öppnar ett brett spektrum av tidigare otillgängliga kubanska texter, där avvikande röster bryts mot etablerade författares.
Arnoldo Garcia är poet och sångare och arbetar på National Network for Inmigrant and Refugee Rights. Vanessa Daniel är forskare på Applied Research Center. Båda i Oakland Nisia Aguero är chef för Kubas Nationalteater och grundare av ”La Barraca”, Centrum för Utveckling av Lokalteater och Folkkonst. Nancy Morejon är internationellt känd författare med 12 diktsamlingar publicerade, tre biografier, ett skådespel, fyra arbeten om Kubas litterära historia. I USA är hon mest känd för sin bok ”Where the Island Sleeps Like a Wing”. Morejons poetiska röst är på en gång djupt sensuell och politisk, ett feministinfluerat uttryck för den afrokubanska erfarenheten.
  Blandrasfrågan hör också ihop med kulturen. Om jag hade besökt Sydafrika 1980 skulle jag ha drabbats av apartheid som vilken svart person som helst. Men så fort jag talar framgår det klart att jag inte är sydafrikan utan latino.
   Detta är svår att hantera för dem som ska placera folk i rasfack i USA. Vad är jag där? Spanska är mitt språk, så vem kan hävda att jag inte är latino. Den afroamerikanska världen, i hela Amerika, är verkligen en blandad blandrashistoria. När vi insett detta måste vi också inse att synen på raserna fortfarande är väldigt anglosaxisk, med en mentalitet som främjar tanken på att det skulle finnas rena raser, och som utgör grundstenen i fascistiska ställningstaganden.

Många har pekat på skillnaden mellan den hårda hudfärgslinjen i USA och den mer öppna karaktären hos Kubas palett
NISIA: Vi har ett talesätt från 1800-talet som säger: är du Mandinga eller Carabali? Om du inte är från Kongo är du från Carabali. Med andra ord, du är mer eller mindre svart, alla är uppblandade och alla har något svart i sig. Det finns inga helvita på Kuba. Och kulturen är en blandkultur.

Har Kuba tagit sig an rasfrågan på rätt sätt?
NANCY: Oberoendefilosofin på Kuba har mycket starka och långa internationalistiska rötter. Vi revolutionärer får näring av José Martís filosofi, den kubanska självständighetens apostel, som under många år levde som invandrare i New York. Han lärde sig direkt vad rasfrågan innebar i USA. Han översatte Helen Hunt Jacksons roman ”Ramona” som handlade om urbefolkningen i USA. Vår frihetslängtan fick vi till en del av de förrymda slavarna som tog till skogs och sedan anslöt sig till befrielsekrigen.
   Den kubanska revolutionens egenart ligger däri att den inte är europeisk. Den skapades av och bland mörkhyade människor. Den kubanska revolutionen kastade sina blickar mot Asien och Afrika.

När den algeriska revolutionen segrade upptäckte Che Guevara Franz Fanon. Det var inte en slump, eller därför att Afrika var på modet. Utan det var ett erkännande av de naturliga band Kuba har till Afrika. Revolutionen anknyter till och hämtar inspiration från många delar av världen. Och har gjort en storartad insats för att lära alla denna historia. Men 500 år av plundringsfilosofi, av rasdiskriminering suddas inte ut ens av 40 år av den kubanska revolutionen.
NISIA: Revolutionen har förbättrat förhållandena mellan folk av olika hudfärg. Innan 1959 förnedrades de som spelade och dansade ”svart” musik. Tiden just före revolutionen var en tid av intensiv rasdiskriminering. Den kubanska eliten härmade USAs rassegregationsmodell. Mörkhyade utestängdes från stränder, restauranger, hotell, och andra platser. De fick inte arbeta på bank eller i vissa butiker. Sonsonen till Antonio Maceo, en av de främsta ledarna ivårt självständighetskrig mot Spanien, fick inte tillträde till Havannas universitet på grund av sin hudfärg.
   Jag är äldre än Nancy så jag kan tala om ”före” och ”efter” revolutionens seger. Och jag kan komma ihåg hur vithyade höll mörkhyade nere. Rasism trängde in överallt. Carlos Prío Socarrás skilde sig från sin hustru som var mulatt för att gifta sig med en vit kvinna för att hans politiska parti skulle tillåta honom att kandidera i presidentvalet. Men som Martí sade: ”På Kuba är det viktigare att vara kuban än att vara vit, svart eller mulatt.”

Blev det tyst om rasfrågan efter revolutionen
NANCY: Under 60- och 70-talen var rasfrågan tabu. Men över tiden har författare och konstnärer med sina verk bidragit till att öppna samtalet. Under det senaste två åren har de också tagit upp ämnet i parlamentet. Vi har accepterat att rasfördomar faktiskt inte har försvunnit på Kuba, att det är en konflikt i vårt lands historia och att vi måste att fortsätta kampen där.
   Men å andra sidan samtidigt som ras, genus och sexualitet inte diskuterades åren efter revolutionens seger så fanns andra saker som måste prioriteras. Känslan var att om USAs skulle bomba så skulle bomberna inte välja mellan vita och svarta. Och det ledde till att frågan inte debatterades. Och det är därför som senaste parlamentssessionen var en milstolpe genom att den konstaterade att det fortfarande finns sociala konflikter som avslöjar fördomar. Detta är avgörande för det är först när man blir medveten om ett problem som man kan diskutera det och hantera det.

Varför tror du att rasfrågan är så viktig nu?
NISIA: alla är missnöjda med TV-programmen. Där syns det. Men jag kan ändå utan tvekan hävda att det inte finns rasdiskriminering på Kuba
NANCY: Jag håller inte med – rasism och diskriminering hör ihop. Enligt grundlagen kan ingen på Kuba gå ut och säga ”Jag gillar inte svarta”. Det är inte rumsrent, det fördöms. Men subtil diskriminering finns fortfarande. NISIA: Det är inte ett institutionellt problem, utan ett socialt. Den politiska ledningen är medveten om det och bekämpar det, men frågan är komplicerad. Fidel Castro erkände det när han stod upp i Nationalförsamlingen och sa att Kuba fortfarande har ett rasproblem som måste lösas.

På Kuba finns en stark nationell känsla av blandrasidentitet, men TV domineras av ljushyade kubaner och många afrokubanska skådespelare klagar över att de förpassas till stereotypa roller som slavar och hembiträden. Finns det en klyfta mellan den ideologiska bilden av det kubanska och den bild som framhålls som representativ för den kubanska kulturen?
NANCY: Detta finns i TV och vi ogillar det. Men det är inte så lätt. Dessa problem kan inte lösas med lagar.
NISIA: Den förre chefen för Kubansk TV är svart, och han befäste problemet genom att mest släppa fram vita ansikten. Revolutionen har förändrat strukturerna. Men rasistiska värderingar finns kvar i mångas sinnen. Många av dessa värderingar har ingjutits i oss - de rasistiska värderingarna av vad skönhet är, eller vad intelligens är, och det kan inte lösas genom institutionerna, det måste lösas bland folk.