| |
Solen sken inte ens när jag landade. Men det var inte sol, salsa,
rom, cigarrer - eller kärlek - jag letade efter, det var nyfikenheten
på människorna och miljöerna som förde mig till Havanna, Kuba, det
övriga var bonus.
Mitt Havanna utspelar sig med början i mars 1996, då
det Kubanska Brödraskapets privatplan från Miami skjuts ner av ryskbyggda
Migplan i havet utanför Havanna. Helms-Burton-lagen röstas igenom
i USA:s kongress, Fidel möter Vatikanens sändebud inför påvebesöket
1998. Dollarn är fri och innan seklet är till ända har antalet turister
passerat tvåmiljonersträcket.
Det var formerna, färgerna, arkitekturen och det sköna
förfallet jag sökte. Jag öppnade dörrar och fann en stad där tiden
stannat, fylld av arkitektoniska monument och stilar; kolonial,
morisk, jugend, art déco, till och med den ryska betongbrutalismen
finns representerad.
Men vad som framför allt slår besökaren är den speciella
”Havannaeklekticismen” i vilken den totala stilblandningen närmast
verkar påbjuden. Detta kännetecknar också det mesta på Kuba; religionen,
musiken, människorna. Allt och alla är en kraftfull blandning, en
mix, en salsa, där inget är omöjligt och allt tillåtet.
Förfallet, slitet och skitigt, men under ytan så storslaget
och vackert. ”Falta pintura”, ”Det fattas färg”, säger kubanen.
Habana Vieja, Gamla Havanna, finns sedan 1982
på UNESCO:s världsarvslista. Under ledning av Eusebio Leal Spengler,
Havannas allsmäktige stadsantikvarie, restaureras nu de gamla kvarteren
mycket långsamt men pietetsfullt , så vitt som möjligt till sitt
ursprungliga skick.
Min ambition var att dokumentera miljöerna, från de
allra enklaste till de mest exklusiva. Inte åstadkomma ett arkitektoniskt
eller kulturhistoriskt heltäckande dokument, snarare att i mina
bilder försöka levandegöra och visa på den potential och arkitektoniska
rikedom som Havanna besitter.
|
|
 |
|
Fotografier av Anders Rising
Texter av Antonio José Ponte, Eva Björklund, Anders Rising
Det andas 50-tal. Det är Fidel, Che, Hemingway, Studebaker, Edsel
och Mercury. Det är glädje, sorg, vemod, längtan och förväntan.
Alla dessa myter som samlats, bevarats och hyllats, och som man
inte undkommer, de är så tydliga och påträngande. Men i allt detta
framträder de som är stadens verkliga själ; Los habaneros, havannaborna,
de som för alltid kommer att leva med mig - stolta, vältaliga, nyfikna,
generösa och utrustade med mycken humor och blott en enda lyx, som
vi i väst saknar; tid.
Anders Rising. Stockholm mars 2001
|
