Sedan revolutionen 1959 har Kubas fängelsesystem utvecklats. Trots anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter har Kuba idag ett fängelsesystem som på många sätt är betydligt mänskligare än vad västvärldens propaganda vill låta påskina.
   Min studie av Kubas fängelser började 1987 när jag besökte Kuba för en konferens anordnad av USAs och Kubas Juristföreningar. Jag blev glatt överraskad när det gavs tillfälle att besöka ett fängelse för män. Vi var en grupp konferensdeltagare som åkte buss till fängelset och när vi kom fram undersöktes varken vi eller vårt bagage. Vi skrev varken in eller ut oss. Ingen frågade efter legitimation. Jag har besökt många fängelser i USA men har aldrig kommit in utan en noggrann undersökning. Och legitimation utfärdad av regeringen måste alltid uppvisas.
   Under rundvandringen på fängelset stod det oss fritt att prata med fångarna utan övervakning. Vi gick runt överallt och vi fick gå in i cellerna, arbetsområden, cafeterian, sjukhuset, klassrum och fritidslokaler. Detta fick vi göra utan sällskap. Fångarna bar vanliga kläder.
   Även om man skulle tro att detta måste ha varit ett fängelse av lägsta säkerhetsklass, eller mellannivå, så finns ingen sådan gradering. Fängelser betecknas inte med säkerhetsklasser. Snarare är det så att interner med varierande säkerhetsklassning finns på samma fängelse.
   De fyra säkerhetsklasserna är maximal, hög, medel och låg. Skillnaden i beteckning har att göra med vilken frekvens de tillåter besök, post, telefon och permission. Fångar med högsta säkerhetsklassning tillåts minst fyra besök per år och fångar med en lägre säkerhetsklassning betydligt fler.
   Jag blev förvånad av denna annorlunda inställning. Under de tretton åren därefter byggde jag på denna erfarenhet och gjorde ytterligare studier av det kubanska fängelsesystemet. 1988 återvände jag på en kvinnokonferens. Ännu ett tillfälle gavs att besöka ett fängelse, denna gång ett kvinnofängelse. Mina intryck var likartade. Det kubanska systemet verkade på mig att vara mänskligare än vad jag sett i USA.
   De som döms till fängelse på Kuba placeras på en anstalt i hemlänet för att underlätta besök mellan fångarna och deras familjer. Besöken ses som en viktig del av rehabiliteringen och familjerna dras in i rehabiliteringen bl a genom att de är med i uppläggningen. Varje fängelse har personal som är utbildad för att hjälpa familjen och fången att själva planera för återinträdet i samhället. Fokus ligger på rehabilitering och inte på hämnd och straff.
   Fångarna och deras familjer kan ansöka om särskilda frihetspass under vissa villkor. Dessa liknar permissionerna och beviljas fångarna för att sköta sin hälsa eller sin familj.

   Fångarna är inte tvungna att arbeta. Arbete räknas som en rättighet så att fångarna kan få en inkomst. De får arbeta inom samma område som de hade innan fängelsedomen om det är möjligt på den anstalten. De avlönas med samma lön som gäller utanför murarna. De betalar inte för mat och husrum, oavsett hur mycket de tjänar. De behöver inte betala för utbildning, läkemedel, tandläkar- eller sjukhusvård, eller någonting annat.
   Sociala förmåner och pension utgår för alla arbetande fångar. I händelse av dödsfall får familjen pensionen. En del av fångens lön sänds till familjen. Även om en fånge inte arbetar sörjer samhället ändå för familjen.
   När en fånge avtjänat halva straffet, kan han/hon begära villkorlig frigivning om de är förstagångsförbrytare. Ett gott uppförande är den viktigaste faktorn för strafflindring. Begäran görs till domstolen. Distriktsåklagaren ges möjlighet att yttra sig med anledning av begäran. Som regel friges alla fångar efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet.
   1997 utökades möjligheten till andra alternativ än fängelse - övervakning, villkorlig frigivning och villkorlig dom - till att omfatta alla som dömts till fem års fängelse. Tidigare hade dessa alternativ bara gällt de med en fängelsedom upp till tre år. Utvidgningen till fem år gör att nästan 95 procent av de dömda omfattas av denna reform och återfallsprocenten är mindre än 15 procent.
   Programmet för villkorlig frigivning är mycket intressant. Den dömde bor under tolv dagar på ett ställe nära en bondgård eller industri, där hon/han arbetar under dagarna. Sedan har de tre dagar ledigt då de kan lämna förläggningen och resa till sin familj. På fjärde dagen återvänder de till arbetet. Den dömde arbetar då sida vid sida med andra arbetare som inte känner till att hon/han är dömda eller för vilket brott. De får samma lön som sina medarbetare och har samma förmåner och privilegier, samma skift och civila kläder.
   Arbetsalternativen kan omprövas om de dömda inte följer regler och villkor i programmet. Domstolen informeras i så fall och kan besluta att den dömde ska återvända till fängelset.
   Målet för det kubanska fängelsesystemet är att fångarna ska återintegreras i samhället så fort som möjligt. Därför ligger fokus på rehabilitering och utbildning och inte på straff.   Författaren är universitetsadjunkt i kriminalrätt vid Harvards juridiska fakultet.

Artikeln är hämtad ur Green Left Weekly 33.
Översättning Sture Arrhed